skogsbjörnbär

Se: stort skogsbjörnbär Rubus nessensis var. armatus och vanligt skogsbjörnbär Rubus nessensis var. nessensis

46; främst i Nedre Bergslagen och angränsande delar av Skogslåglandet, sex lokaler på Mälarslätten, varav endast en känd i senare tid (5). Sydlig art med svensk utbredningsgräns i Västmanland. Förmodligen inhemsk i Mälarområdet, ej annars. Den egenartade utbredningen N om Mälarområdet tyder på ofullbordad, till stor del sen, antropokor spridning. Med mogna frukter också längst i N? (38). Utbredningstyp som troligen idiokor: S12. Som antropokor: S2 (atypisk).

Skogsbjörnbär är en ursprunglig men kulturgynnad växt. Den bildar ganska glesa snår i friska/å fuktiga löv- och blandskogar, ofta i anslutning till vattendrag. Exempel på kulturståndorter är fuktiga naturbetesmarker, skogsvägskanter, vägdiken och vägslänter.

Skogsbjörnbär har ökat i frekvens under 1900-talet, förmodligen som en följd av ökad tillgång på igenväxningsmarker. Även utbyggnaden av skogsvägnätet kan ha varit positivt för växten.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd.

1054 Rubus nessensis W. Hall

Syn.: R. suberectus G. Anders.

This species is restricted to Europe. The southeastern limit, in particular, is tentatively drawn.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare AOr och KAO.

Skogsbjörnbär är inte så beroende av ett varmt klimat med lång, frostfri höst som våra andra björnbär. Därför är det i stora delar av Smålands inland det enda björnbär man har utsikt att träffa på. Omvändningen gäller också: arten förekommer mindre rikligt vid kusten, där andra arter är vanliga. Även ekologiskt avviker skogsbjörnbär från övriga arter (utom nålbjörnbär R. scissus) genom att föredra fuktig eller frisk mark i relativt skuggiga miljöer. Sin bästa utveckling når skogsbjörnbäret när det står ljust men skyddat, i skogsbryn och gläntor, längs skogsvägar, på dikeskanter och dikesvallar.

Skogsbjörnbär växer ofta något fuktigare än andra björnbär. Vanliga biotoper är skogsbryn och vägkanter. Skogsbjörnbär tillhör en grupp av björnbärsarter som föredrar surare mark, vilket tydligt avspeglas i utbredningen på Öland.

Arten är ganska vanlig i Böda och Högby sn och har även många lokaler i de relativt kalkfattiga områdena nedanför västra landborgen i Högsrum, Glömminge och Algutsrum, i de sandiga områdena i Köping och Gärdslösa, samt vid Beijershamn i Vickleby sn. Den finns även rikligt i Ottenbylund, Ås sn. En viss ökning kan konstateras och en orsak bedöms vara upphört skogsbete.

Endast vanligt skogsbjörnbär R. nessensis var. nessensis är känt från Öland. Skogsbjörnbär känns igen på det upprätta växtsättet, de friskt gröna och tunna bladen samt de kala årsskotten med små, smala taggar. Blommorna är vita.

Gammal, bofast.

Skogsbjörnbär är den enda av björnbärsarterna som påtagligt skiljer sig från de andra, då det gäller växtplats. Den är inte lika ljusberoende och heller inte lika känslig för vinterklimatet som de flesta andra och växer därför längre in i landet. Man finner arten i skogar, dock helst i bryn, gläntor, ledningsgator samt utefter skogsvägar och stigar. Arten tycks ha blivit vanligare sedan förra inventeringen, kanske beror detta på den ökade beskogningen.

Se även stort skogsbjörnbär Rubus nessensis var. armatus

I Sörmland är skogsbjörnbär den vanligaste björnbärsarten. Skogsbjörnbär är i motsats till de andra vilda björnbärsarterna inte särskilt värmekrävande och förekommer aldrig som dessa vid sydbergsbranter och sällan vid kusten. Den växer vanligen i öppen men för övrigt trivial skogsmark i moränområdena, ibland i alskog. Artens etablering gynnas av störningar av markytan och den bildar ofta bestånd längs skogsvägkanter.

Västeuropa. I Sverige upp till Västmanland och Uppland.