skärvinda

Skär snårvinda är noterad på 28 lokaler i 14 församlingar.

Hit hör fynden i Härnösand 1924 (Johns. LD) och Långsele Hamre 1948 (C. I. Sahlin UME).

Skär snårvinda började sannolikt odlas som prydnadsväxt i Sverige under 1800-talet (Malmgren 1982). Växten bildar vidlyftiga bestånd på näringsrik kulturmark - tomtgränser, avfalls- och utkastplatser, väg- och banvallsdiken samt på jordhögar i grustag. Någon gång är den också funnen i mera naturlig vegetation vid åstränder.

Skär snårvinda, som tack vare de stora, vackra blommorna är en populär prydnadsväxt, planteras ibland också i snår intill bebyggelse. Den har ökat under 1900-talets senare hälft och är fortfarande under spridning.

Prydnadsodlad Nordamerikansk växt, spridd–täml. allm. kvarstående på ödetomter eller utkast. Den har setts i ålund och strandalkärr och intill eller långt från odling i skilda miljöer.

Vid gården Mon i Skagershult, nedlagd 1955, fanns den kvar 1993. Stora bestånd sågs 1992 i landsvägsrenen och bäcklunden vid Kårberg i Snavlunda, 150 m² längs bäcken vid Skogaholm i Svennevad samma år och ymn. över mer än 100 m² i strandalkärr vid Solbergabadet i Asker 1993. En massförekomst prydde dike och banvall nära ett trädgårdsmästeri SV om Holmstorp på Vintrosa-sidan 1995.

Första kända odling: Örebro 1913 (A. Jansson, OREB).

Se även snårvinda Convolvulus sepium.

Numera spridd i kulturtrakter upp till Övre Bergslagen Känd från alla delområden i Nedre Bergslagen men i Övre Bergslagen hittills bara från Ljusnarsberg: Ställberg (LINDBLAD 1960). Trolig utbredningstyp: U.

Status: sällan odlad prydnadsväxt; lätt förvildad eller vegetativt spridd och i vissa trakter fullt naturaliserad. Först uppgiven 1888 från V. Hoby (KVal det. PLa i LD).
Förändring och hot: se under arten snårvinda.

Kommentar: B, granskare KAO och PLa. Ganska variabel till blommornas storlek. De former som är allmänt naturaliserade kring Ringsjön är relativt småblommiga och närmar sig därigenom kustsnårvinda C. s. ssp. roseata. Denna underart har några gånger uppgivits i vaga ordalag (t.ex. GWk & HWei 1985), men inga belägg har kunnat påvisas.

Skärvinda härstammar från Nordamerika och har införts för trädgårdsodling, troligen under 1800-talet, för att därefter naturaliseras. Den växer på frisk, näringsrik mark och är främst funnen i diverse ruderatmiljöer såsom jordtippar, gamla sandtag, nyschaktad mark, avfallsanläggningar och annan skräpmark. Skärvinda är också funnen på grusiga havsstränder, längs åkerkanter och diken, som ogräs i trädgårdar och invid alkärr.

Skärvinda har glest med fynd med en viss koncentration runt tätorterna Löttorp, Färjestaden och Mörbylånga. Eftersom den urskilts som egen art först under senare tid är det svårt att dra några slutsatser om eventuell ökning. Den ökade näringsbelastningen bör ha gynnat skärvinda. Vid det gamla sockerbruksområdet i Mörbylånga har den kontinuitet sedan 1978 och bedöms som bofast i landskapet.

Skärvinda kan förväxlas med rosenvinda C. dubius. De både skiljs bäst genom att man betraktar förbladen (stora, gröna blad som omger blomman nertill och täcker foderbladen). Hos skärvinda är förbladen kölade med trubbig spets medan de hos rosenvinda är säcklikt uppblåsta, påsiga och med tydligt avrundad spets. Skärvinda har blomskaft som inte är vingade och bladbasen är V-likt rundad. Blomskaften hos rosenvinda är antytt vingade och bladbasen har en rektangulär inskärning.

Kulturflykting, bofast.

Troligen förvildad, bofast.
Förmodligen bofast med tanke på fyndet vid Varvsholm. Möjligen inkommen med barlast till Klintehamn; i övrigt mest tillfälligt förvildad till skräphögar nära bebyggelse.

Skär snårvinda är odlad, förvildad och naturaliserad på frisk till fuktig näringsrik jord i allehanda kultur- och skräpmarker som vägkanter, industriområden, jordhögar, soptippar och ibland också på strandängar.