sårläka

Gammal bofast art.

Läkeväxt i källdrags- eller kalkpåverkad örtrik löv- och barrskog. På oförstörda lokaler blir sårläkan långlivad. Vid Ullaviklint i Kil är den känd sedan 1886 (Löfgren & Andersson 1998). Det rikaste kända beståndet sågs NV om Källfallet i Asker 1939: ”massvis, det största bestånd jag sett, 10 000 individ” (Broddeson ms).

Sårläka är ursprunglig. Den växer sparsamt på frisk, näringsrik mark i ädellövskog.

Arten är starkt hotad och samtliga växtplatser bör undantas från kraftig gallring, slutavverkning och trädslagsbyte från löv till barr.

Myrin 1832.

6: sällsynt; ca fyra nutida lokaler, belägna dels i Mälarområdet, dels i ett par av Nedre Bergslagens kalkområde Utpräglat sydlig, edafiskt fordrande art. Utbredningstyp: S10.

1383 Sanicula europaea L.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. Further, several other closely related species, belonging to the same complex (more likely subspecies of S. europaea), are mapped, viz. S. elata Hamilt. and S. chinensis Bge in S. and E. Asia, and S. marylandica L., S. canadensis L. and S. trifoliata Bickn. in N. America and, finally, S. azorica Guthn., endemic to the Azores. This S. europaea complex has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 362f. and map 138). Some of these taxa also occur in mountains of the tropical region. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 304.

Sårläka växer skuggigt i hassellundar, ädellövskog, ibland i trivial lövskog och den hittas även i rikare granlundar och torra tallskogar. Flera av lokalerna är hävdade genom bete, sällsynt förekommer slåtter. De krokförsedda frukterna kan lätt spridas vidare när de fastnar på betesdjuren. Ibland växer sårläka ganska öppet som i skogsbryn eller kraftledningsgator. Vid röjningar av betesmarker förefaller den att åtminstone initialt få ett uppsving. Växten gynnas av rörligt grundvatten och är vid några tillfällen noterad vid källflöden.

Sårläka är vanlig inom Mittlandet förutom vid Lindby tall och Köping tall som endast erbjuder barrskogar på kalkfattig sand, ingen lämplig miljö för arten. Den är frekvent i de fyra nordligaste socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Däremot saknas sårläka i de få skogsdungar som fortfarande finns kvar i den uppodlade Mörbylångadalen. Som förväntat är växten obefintlig på det skogfattiga sydöstra Öland. På Stora Alvaret växer sårläka i mindre skogsdungar. Sterner hittade växten i hasselkarsten i Sandby socken 1917; den återfanns 2017 i ett nyröjt parti av hasselkarsten. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo). Sårläka gynnades av forna dagars extensiva skogsbete, en hävdregim som idag är mycket sällsynt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skogsmark, ofta i frisk till fuktig, mullrik jord: i hasselrik granskog och blandskog med tall, gran och lövträd; även i ren lövskog, igenvuxen ängesmark, där den kan växa i djup skugga, och i öppna, slåtterhävdade ängen. Sårläka är allmän på hela Gotland, vilket även angavs av Johansson (1897).

Sårläka växer på frisk, näringsrik, gärna skalblandad mulljord i skugga eller halvskugga. Man finner den i lundar och örtrika gran- och blandskogar, ofta i sluttningar, raviner och vid bergrötter. I regel växer den tillsammans med hassel, blåsippa och vispstarr. Arten är långlivad på sina lokaler men uppträder sällan på nya växtplatser, vilket gör den känslig för avverkningar.

Sårläkans frukter har kroktaggar som hakar fast i djurpäls och kläder, vilket ger möjlighet till långspridning. Ett par lokaler är också intill lättgångna stråk i skogen. De flesta frukterna hamnar dock på marken intill moderplantan, där massor av unga fröplantor kan ses. Plantorna växer långsamt och blir gamla (Gustafsson 2003). Blommor utvecklas efter flera år. Blomningen inträffar i linneans tid och frukterna är mogna i lingonens tid. Bladen övervintrar gröna. Redan i blåsippans tid finns cirka 4 cm stora nya blad.