Sankt Pers nycklar

Gammal bofast art. 

570 Orchis mascula (L.) L.

This polymorphic, calciphilous species occurs in most of Europe (except NE and partly E) and the adjacent parts of Africa and Asia. For Europe Fl. Eur. 5/1980, p. 341 reports five subspecies (incl. subsp. mascula, mainly in W. and W. C. Europe). To these may be added subsp. pinetorum Camus in Asia Minor. The map may be partly incomplete. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. ll0.

Sankt Pers nycklar är en kalk- och kulturgynnad orkidé som växer beståndsbildande på näringsrik gräsmark.

En uppgift hos Sjöbeck (1953) från Åmål eller Mo ej preciserad, är sannolikt felaktig.

Kulturberoende, kalkgynnad ängsväxt. Den splittrade utbredningen och växtens upptäcktshistoria ger intryck av aktiv införsel.

Dess tidigare växtställen har hållits under uppsikt under hela 1800-talet utan återfynd.

Beträffande ev. fynd från 1700-talet och ev. förväxling med göknycklar Anacamptis morio, se denna.

Flerårig ört med upprätt stjälk och ett stort antal breda avlånga blad samlade vid basen. Stjälken är kal och i alla fall upptill mörkviolett. Bladen är mörkgröna, på båda sidor glänsande med en liten spets i toppen. Blommar från maj med mörkt lila blommor med vita inslag på underläppen. Stödbladen är hinnartade och lila. Blommornas sporre pekar snett uppåt. Kapslarna är avlånga, fårade, uppåtriktade och till en början något violettfärgade.

Sankt Pers nycklar växer på torr–frisk kalkrik mark i ett flertal olika miljöer. Den kan växa i öppen betesmark, på hällmark och alvar men även i glesa lundar, örtrika granskogar och lövängar. Arten är sällsynt men vanligare än andra Orchis-arter. Den förekommer från Skåne till norra Uppland, mest i kusttrakter.

Förväxlingsrisk:
Alpnycklar (O. spitzelii) är en sällsynt (end. Gotland) art med gröna och bruna inslag i den ljusrosa blomfärgen. Sporren är nedåtriktad. Den växer främst i torra tallskogar med mjölon.
Göknycklar (A. morio) har blommor i en ”avhuggen” blomställning med något grönaktiga yttre kalkblad samt ofta kortare (< 10 cm) och tydligt kupade blad.
Johannesnycklar (O. militaris) har annorlunda blomform och blad som är breda och äggrunda utan en liten spets i toppen.
Handnycklar i släktet Dactylorhiza har matta blad, saknar hinnartade stödblad och har oftast blad högt upp på stjälken. De flesta arter hittas sällan på torrare mark eller i skogen (undantaget fläcknycklar D. maculata, som har blågrön bladundersida).
Nattvioler (Platanthera spp.) har endast två rosettblad.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.Nationellt fridlyst.
Kommentar: vitblommiga former är mycket sällsynta.

Sankt Pers nycklar växer i lätt skugga på måttligt fuktig, närings- och basrik jord. Den påträffas framför allt i sluttningar med rörligt markvatten, där det tidigare varit (eller ännu är) slåttermark. Växten gynnas av slåtter och måttligt bete, men den kan klara sig utmärkt även i sluten, måttligt tät lövskog. Liksom många orkidéer är den lättspridd, och den har uppträtt i stora delar av landskapet, men den etablerar sig sällan varaktigt utanför sydöstra Småland. Ett undantag är Värnamo Voxtorp Rusarebo, varifrån arten varit känd sedan 1938 (se lokaluppgifter).

Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.

Sankt Pers nycklar växer på torr–frisk, ganska kalkrik mark som är ohävdad–måttligt hävdad. Den klarar att växa helt öppet i betade alvartorrängar där den ofta delar växtplats med ängshavre Helictochloa pratensis. Tokfuktängar, tuviga friskängar och sandgräshedar är andra växtplatser. Sankt Pers nycklar är funnen i extrema miljöer som på klapperstensvallar, i karstsprickor och grusalvarets uppfrysningsmark. Även vägrenar och åkerkanter kan hysa orkidén. Men Sankt Pers nycklar ses också på skuggiga växtplatser som hässlen (ibland betade), trädbärande slåtterängar, ädellövskogar och dungar med björk eller tall. Orkidén gynnas när försiktiga röjningar skett.

Sankt Pers nycklar är troligen Ölands vanligaste orkidé. Eftersom den kan växa i många olika miljöer och även står ut med ett visst mått av igenväxning klarar den sig väl i dagens landskap. Endast de kalkfattiga barrskogarna längst uppe i norr i Böda Ekopark saknar fynd.

Sankt Pers nycklar varierar mycket i utseende, från lågväxta plantor till rejält storvuxna exemplar. Ibland har bladen tydliga, mörka fläckar och blommorna kan vara helvita eller ljusrosa. Även formen på den enskilda blomman varierar. Förr när det var tillåtet att plocka orkidéer hände det att en bukett med Sankt Pers nycklar hamnade på köksbordet. Ofta åkte den snabbt ut eftersom de flesta plantor luktar illa, som katturin; de kallades därför på Öland "kattapissablomma". Ibland är doften angenäm som vanilj. Liksom andra tidigblommande orkidéer lockas besökande insekter förgäves till de färggranna blommorna, någon nektar bjuder inte orkidén på.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sankt Pers nycklar är en av Gotlands vanligaste och mest spridda orkidéer. Bara skogsknipprot Epipactis helleborine och tvåblad Neottia ovata är registrerade från fler provrutor. Den växer t.ex. i ängsmark, såväl betad som slåtterhävdad, i frisk och torr skogsmark (särskilt tallskog), på lavrika hällmarker, Sesleria-gräsmark och vägkanter samt i trädgårdar med försiktigt klippta gräsmattor. Dock saknas den i blöta kärr och myrar. Den finns från Sundre till Fårö, dock ej på Avanäset. På Gotska Sandön har ett enda exemplar funnits i drygt 20 år. Det växer skuggigt på Hamnuddsgläntan och går inte i blom varje år.

Blomfärgen är vanligtvis rödviolett, men vita, ljusrosa, rosavioletta och djupröda färgvarianter är vanliga. Plantor med helt vita blommor förekommer (Fries 1932), men är mindre vanliga; oftast har läppen ett mönster av röda stänk. Plantor med distinkt tvåfärgade blommor, där läppen oftast är ljusare än de övriga kalkbladen kan också hittas (Rosvall & Pettersson 1951, Larsson 1994). Bladen är oftast ofläckade, men mörkfläckade finns av och till, till synes slumpmässigt. En gracil form med långt utdragna blomblad och läpp med utskjutande mittparti har sällsynt noterats (Rosvall & Pettersson 1951).

Johansson beskrev artens frekvens som mycket allmän, Det finns anledning att tro att Sankt Pers nycklar är ännu vanligare i dag p.g.a. att betet minskat eller upphört.

Sankt Pers nycklar växer på torr till frisk, skalhaltig och näringsrik mark i betesmarker, lövdungar, igenväxande hagmarker och skalgrustag. Den har ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet, framför allt i de norra delarna av landskapet. Av primäruppgiften att döma verkar den inte vara särskilt gammal i landskapet, så det är möjligt att ökningen fortsätter. Förmodligen gynnas arten av begynnande igenväxning av kulturmarker men också av störning. I naturreservaten Syd-Koster och Trossö-Kalvö-Lindö har sankt Pers nycklar slagit upp i mycket stora mängder efter röjning av träd och buskar.

Sankt Pers nycklar påträffas främst i klippängar, lövängsgläntor och gles ängsskog på kalk, nästan alltid i sällskap med Adam och Eva. Arten har ökat starkt under 1900-talet och har dykt upp på många vitt spridda lokaler i landskapet, flera av dem funna först i samband med inventeringen. Ökningen kan möjligen bero på den ökande igenväxningen. Den huvudsakligen kustnära utbredningen beror förmodligen på den rikare förekomsten av kalkberg, men kanske också på artens frostkänslighet.

Trots att skärgårdsområdets kalköar var väl undersökta när ”Stockholmstraktens växter” publicerades (Almquist & Asplund 1937), var Sankt Pers nycklar då bara känd från Limskären norr om Nämdö. Nedergårdsö och St. Notholmen utanför Ornö, där arten nu finns i mängd, besöktes 1927 av Erik Asplund. Han upptäckte där den obetydliga alvararven och skulle säkert inte ha förbisett denna granna orkidé om den då, som nu, hade varit vanlig där. Arten har dykt upp på liknande sätt i Östergötland (Genberg 1977) och Närke (Dalhielm 1985) och ökar även i Uppland och den kan antagligen i framtiden väntas i flera av Sörmlands kalkområden såväl vid kusten som i inlandet.

Sankt Pers nycklar växer företrädesvis i lundar och lövsnår i kusttrakter, men även kring hällar, bl.a. kalkhällar och på örtrika backar. Därutöver uppträder den ej sällan på vägrenar, igenväxande vallar och annan gräsmark, huvudsakligen i kalktrakter.
Förändring + 86 %. – Ökningen kan bero på att Sankt Pers nycklar gynnas i de första stadierna av tidigare naturbetesmarkers igenväxning. Ett varmare klimat kan även bidra, då arten befinner sig vid sin nordgräns.