ryssgubbe

Först uppgiven av Cedergren (1916): Tännäs: Valmåsen (17C 5i, 1915, ett enda exemplar). Byn Valmåsen ligger nu på bottnen av Lossenmagasinet.

914 Bunias orientalis L.

This species originates from SE. Europe and W. Asia. During recent centuries it has spread over large parts of Europe and to N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 182.

Den kulturberoende ryssgubben växer huvudsakligen i anslutning till vägar, järnvägar och hamnar. Ibland bildar den kraftiga och långlivade bestånd.

Arten härstammar från östra och sydöstra Europa samt Sibirien. Den kom till Sverige efter mitten av 1700-talet. Enligt Lyttkens (1885) är ryssgubben ”ett af de svåraste ogräsen, där det uppträder i större mängd bland säden. Det är mångårigt, och om det uppryckes, slå ständigt nya skott upp från de djupgående rötterna, hvadan det är mycket svårt att utrota. Ungt ätes det af kreaturen”. I Halland har ryssgubben aldrig spelat någon roll som ogräs och den har överhuvud taget inte haft någon större spridning.

Oavsiktligt infört ogräs, i Sverige vildväxande sedan 1760-talet. Nutida växtplatser är åker- och vägkanter, tippar etc.

Ryssgubbe betraktades av lantmännen som ett svårt ogräs i Sverige och i länet (Lyttkens 1885, Zetterlund 1890, 1891). Särskilt starkt besvär med ogräsfrö hade man under hungeråren 1867–1868 (ÖLM). Växten fick senare ”rätt stor spridning i de västerut belägna kalktrakterna av länet... utrotningsåtgärder vidtagna” (ÖLHÅ 1935).

Växten fanns mest i norra Närke men där blott täml. sälls (Hartman 1866). ”Ryssblomman Tanacetum”, möjligen avsågs ryssgubbe, ”kom till Örebro på 1880-talet och spred sig sakta österut, i slutet av 1880-talet till Almby, aldrig i åkrar, och till Mellösa efter 15 års vandring” (Nerén 1944).

För länet som helhet var ryssgubbe ett ”högst sällsynt ogräs” (Jonsson 1902) men sågs bl.a. överallt efter järnvägen mellan Latorp och Vintrosa 1924 (Broddeson ms) och betraktades som allm. i Askersund 1927 (Wijkström enl. Broddeson ms). Stora bestånd växte under 1930-talet längs järnvägarna Örebro–Hidinge och Östertysslinge–Lanna (Broddeson).

Almquist (1957) ansåg att ryssgubbens huvudsakliga spridning i Närke skedde efter järnvägarna. Utbredningen var mycket ojämn men den ”börjar nu göra sig hemmastadd på Närkeslätten” (Schiöler 1947). I Garphyttans nationalpark hade den ”spritt sig... så att lindorna... på flera håll lyste gula i stället för blå av akleja” (Romell 1943). Under 1990-talet har bl.a. en grupp ur Botaniska Sällskapet motverkat växtens spridning genom bortrensning både i nationalparken och i Torrängen i Latorp.

Ryssgubbe fanns täml. allm. i Viby (Nilsson 1978) och allm. vid och omkring järnvägen i Hallsberg (Dalhielm 1985). Omkring spridningshärden Latorp i Tysslinge, ses den nu långt inne i de igenväxande forna ängarna. Ännu under 1970–1990-talen fanns få bestånd i Götlunda, Rinkaby och Sköllersta m.fl. (Holmer; Nilsson; !) men spridningen sker fortlöpande.

Ryssgubben växer på vägkanter och annan skräp­mark inom lerområdena. Arten är mångårig och konkurrenskraftig, även i sluten gräsvegetation. I Sverige dök ryssgubben upp kring Uppsala i slutet av 1700-talet, förmodligen inkommen med ryskt spannmål. Den tycks ha spritts hastigt i början av 1800-talet men artens invandringshistoria i Sörm­land är dåligt dokumenterad. Den finns inte uppta­gen i någon av 1700-talets lokalfloror, men vid mit­ten av 1800-talet var den redan allmän kring Stock­holm (Thedenius 1850) och fanns också på många håll inom Mälarområdet (Hofberg 1852), exempel­vis vid Strängnäs där den inte alls setts av Carlsson femtio år tidigare (1791).

Östeuropa, västra Asien. I Sverige främst i Götaland och Svealand.

Inga förekomster är kända efter 1950-talet. - 14 (10).

Allmän i Västerås, Lundby och Västerås-Barkarö (fastlandet) samt i de närmast angränsande delarna av grannsocknarna; spridd därifrån Ö-ut till Upplandsgränsen, eljest mestadels tämligen sällsynt (delvis tillfällig) i kulturtrakter. Spridning ej fullbordad, syns kunna bli beständig åtminstone upp i Nedre Bergslagen. Västeråstrakten är dess äldsta spridningscentrum; om dessutom gynnad av Mälarslättens naturförhåll., är något osäkert. Trolig utbredningstyp: S2.

Ny bofast art; sannolikt inkommen som åkerogräs och etablerad på flera ställen (t.ex. på banvall vid Verstorp i Nättraby).

Leffler 1866.

Ryssgubbe har inkommit till Sverige från Östeuropa som förorening i utsäde och med importerat spannmål. I Sterner (1938) anges ryssgubbe främst vara ett åkerogräs samt införd i Borgholms hamn med sjötransporter. Däremot finns inga noteringar om fynd från järnvägar, en miljö som anses viktig i Småland (Edqvist & Karlsson 2007). På dagens Öland växer ryssgubbe främst i vägrenar och ruderatmiljöer (sandtag, jordhögar, stenbrott och annan ofta grusig skräpmark). Sällsynt är den funnen i åkerkanter och betesmarker.

Ryssgubbe växer främst på västra delen av Öland, söder om Borgholm. Arten har sina rikaste förekomster på sydvästligaste Öland i socknarna S. Möckleby–Ventlinge–Ås, där vägkanterna bitvis kan lysa gula av ryssgubbe. På Stora Alvaret saknas den men har börjat dyka upp längs de tvärvägar som går från väster till öster. Den är fortfarande vanlig i områdena runt Kastlösa och Borgholm som i Sterner (1938) pekas ut som de enda ställen där ryssgubbe är bofast. Norr om Borgholm är det ännu glest med fynd. Arten har god förmåga att hävda sig bland högvuxna grannar även om den klarar sig bäst på öppen, grusig och något näringsrik mark. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är att expansionen av ryssgubbe är fortgående.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr kulturmark: vägkanter, ruderatmark, soptippar, jordhögar, grustag och parkeringsplatser. Några lokaler finns på strandvallar vid kusten; innanför Nackviken i Fleringe hade ryssgubbe blivit heltäckande 2006 (JP).

Många tidiga belägg och tryckta uppgifter angav fynd vid eller i närheten av öns hamnar. Johansson (1897) nämnde, förutom Katthammarsvik och Visby, även Burgsvik i Öja, Ljugarn i Ardre, Klintehamn i Klinte, Slite i Othem, Kyllaj i Hellvi och Arshamn i Fleringe. Tidigt under 1900-talet tillkom Kappelshamn i Hangvar (Fries 1917), Bläse i Fleringe (1939, Fr i LD, UPS) och Fårösund i Bunge (Fries 1914).
Johansson (1897) räknade ryssgubbe till gruppen ”Ruderatväxter” och angav 13 lokaler från Sundre till Fleringe. Spridningen från hamnar ut över ön har sedan fortsatt, och ryssgubbe noterades under Projekt Gotlands flora från Sundre till Fårö, med koncentrationer runt vissa av öns hamnlägen. Den saknades dock fortfarande i de inre delarna av Sudret och på mellersta Gotland.

Ryssgubbe är en i sen tid inkommen art från östra Europa. Framför allt i sydöstra Sverige tycks den fortfarande vara under spridning, medan den i Bohuslän har gått tillbaka sedan mitten på 1900-talet. Den växer i vägkanter, på gräsbackar och skräpmark. På de flesta lokaler är arten tillfällig, men på lokalen i Saltkällan har den hållit sig kvar i minst 80 år.

Ryssgubbens frukt är en skida med två frön. Frukten är lite större än ett sädeskorn och faller av utan att fröna lösgörs. Det torde vara svårt att genom frörensning skilja den från utsäde, och den uppges ha kommit in med sådant från Livland och Estland (Almquist 1929b). Plantan uppges vara flerårig. Inga gröna delar övervintrar. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid.
Vid ett par tillfällen har en ensam planta av ryssgubbe hittats. I Bergsjö hände detta vid mitten av 1900-talet på åkermark, och plantan rensades bort eftersom den var ett känt ogräs. Ryssgubbens invandringshistoria i Sverige är tämligen väl dokumenterad (Almquist 1929b, Malmgren 1982). Den beskrivs i Västmanlands flora dels som etablerad inom stora områden i Mälardalen och där fortfarande under spridning, men också utgången från ett stort antal tidiga lokaler. I Gästrikland har den också ökat kraftigt under senare decennier, framför allt i urbana miljöer (Ståhl 2016). I Medelpad uppges att många gamla förekomster i vallar har försvunnit, så att arten under 1970–80-talen var sällsynt, men nu åter tycks vara på expansion (Lidberg & Lindström 2010).