ryl

Skogsbacke . - 2 (2) .

1443 Chimaphila umbellata (L.) Bart.

Syn.: Pyrola umbellata L.

This polymorphic species is here represented by subsp. umbellata in Eurasia and subsp. occidentalis (Rydb.) Hult., subsp. cisatlantica (Blake) Hult. and subsp. acuta (Rydb.) Hult. in N. America. Totally the species belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 371 and map 150). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 323.

Myrin 1832.

Några av de äldre uppgifterna, t ex från Smålandsgränsen, Ysby och Lindome, tyder på att ryl är ursprunglig i landskapet. I dag är den endast känd från två växtplatser, båda på gammal flygsandsmark i ganska gles och torr tallskog med glest fält- och bottenskikt. Till dessa lokaler har växten invandrat under 1800-talet, eftersom det var först då som flygsanden började bindas med tallplanteringar.

De båda lokalerna bör förskonas från omfattande gallring, kalavverkning och trädslagsbyte eller andra större ingrepp.

Barr- och blandskogsväxt som inte tål kalhuggning men kan gynnas av smärre ingrepp som förhindrar igenväxning.

Gyllenhaal (ms 1774) kände växten från 5 Närkelokaler genom sina resor här. Många bestånd noterades under 1800-talet, därefter allt mer sällan. Särskilt under 1990-talet har flera bestånd försvunnit. Vid Hylletorp i Lerbäck sågs den senast 1989 men utrotats av blomplockare och vid Åfallet förstördes en lokal, känd sedan 1960-talet, av vägbygge (båda Nilsson ms).

Gammal bofast art.

Ryl är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Cirka 77; tämligen sällsynt. Klimathärdig i större delen av området. Utbredning utanför Norden utpräglat kontinental, i Sverige sydlig med tyngdpunkt i SÖ. Som den i Västmanland berör sin NV-gräns i Sverige, kan den på kartan synliga luckan i NV bero på klimatskäl. Utbredningstyp: S2.

Ryl förekommer sällsynt i barrskogar i södra och mellersta Sverige. På Öland växer den i sandiga områden med äldre barrskog eller planterad tallskog; marken får gärna ha en viss kalkpåverkan. Barrskogarna har ibland inslag av hassel eller lövträd. Ryl vill helst slippa konkurrens från förkvävande blåbärsris och gräs och växer därför gärna i kanten av stigar som genomlöper skogen eller i mindre gläntor. Påfallande ofta beskrivs lokalerna som glesa hedtallskogar. Ibland växer ryl på gamla sanddyner med ett glest lavtäcke.

Ryl har skenbart blivit något vanligare sedan Sterner (1938). Växten har små, dammlika frön som kan färdas långt. Ryl har slagit sig ner i de mognande tallplanteringar som finns längs östra Öland bland annat i Gårdby och Norra Möckleby sn. Längs Hornsjöns östra strand, Högby sn, frilades sandiga områden när sjön sänktes i början av 1900-talet. En tallskog etablerade sig och idag växer ryl på flera ställen. Å andra sidan har förekomsterna på äldre lokaler säkert glesats ut eller ibland helt försvunnit. Under 2010-talet har växten försvunnit från Torslunda och Resmo sn. Hoten är många mot ryl där dagens skogsbruk med kalhyggen gör att plantorna exponeras alltför mycket för sol och vind varför de riskerar att torka ut under vårvintern. Uppslag av högvuxen hyggesvegetation missgynnar också växten liksom markberedning och skogsgödsling. Körskador och kvarlämnade rishögar skadar och täcker förekomsterna. Om tallarna ersätts med granar blir skogen alltför sluten medan forna dagars glesa, betade skogar var optimala för växten. Kanske kan ryl dyka upp i en del av de skogar i Böda sn som omvandlats till skogsbeten? Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Växtplatser kan även försvinna i samband med exploatering vilket drabbat en rik lokal i Färjestaden. När marken skulle bebyggas flyttades hösten 2014 beståndet med ryl till tallskogen väster om Lilla Frö, Vickleby sn. Platsen valdes eftersom ett mindre bestånd med ryl växer alldeles i närheten. Den transplanterade klonen innehöll från början ca 300 skott där 90 blommade 2016. Tyvärr minskar beståndet succesivt och 2021 kunde endast 60 skott räknas så frågan är hur länge ryl kommer att hålla sig kvar? Detta trots att rensning av konkurrerande ris och vattning skett på lokalen. Som ett minne av den forna växtplatsen finns idag Rylgatan i Färjestaden.

Ryl hör liksom sina släktingar i gruppen Pyroleae till de mykoheterotrofa växterna (Johansson m.fl. 2017). De kännetecknas av dammfrön dvs. extremt små frön som saknar eller har mycket lite lagrad näring. För att gro behöver ryl därför ta hjälp av svampar som förser den med näringsämnen. Som vuxen individ klarar ryl att tillverka sina egna kolföreningar genom bladens fotosyntes. Dess släktingar, grönpyrola Pyrola chlorantha och björkpyrola Orthilia secunda, är även som fullt utvecklade plantor delvis beroende av att ta näring från sin svamppartner.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Sandig tallskog, gärna i dynsluttningar, dynsänkor och nära morer; även i mossa över strandvallar och på kalkgrus i barr-skog. Särskilt riklig är den på Avanäset och Gotska Sandön, Fårö. Fram till starten för Projekt Gotlands flora var ryl känd från ett 25-tal socknar, från Alva till Fårö, Gotska Sandön. Utbredningsområdet omfattar i dag även socknarna Vamlingbo, Öja och Fide på Storsudret. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, ungefär densamma som i dag. Att lokalerna är fler nu beror säkerligen på att skogarna på Gotland har genomsökts med större noggrannhet under Projekt Gotlands flora. Det finns emellertid en stor risk att ryl kommer att minska framöver, eftersom de gotländska naturskogarna nu avverkas i rask takt.

Ryl växer på torr till frisk, företrädesvis sandig jord i gles barrskog, gärna i gläntor och utefter stigar i gammal tallskog. Ofta förekommer ryl tillsammans med grönpyrola och knärot. På vissa lokaler är arten fåtalig och blommar sällan. Den har minskat sedan mitten av 1900-talet, fastän den även då var sällsynt. Rylen gynnas av måttlig störning, som gör att växttäcket inte sluter sig helt. Upphört skogsbete och kvävenedfall kan vara orsaker till tillbakagången.

Små fröplantor av ryl har ej setts i Hälsingland. Sådana observationer är generellt mycket sällsynta (Delin 2013l). Ett exempel beskrivs av Jansson (1999). Sådd av rylfrön lyckas sällan.
Ryl uppträder i Hälsingland i ganska skarpt avgränsade grupper. Vi antar att dessa i regel representerar kloner, uppkomna ur ett enda frö. Vid Villsjön i Mo finns 9 kloner inom ett område på cirka 1 ha, och på Långnäsudden i Bergvik finns två kloner på 50 m avstånd från varandra. Klonerna i Norrala och i Sundsberget i Segersta är också tämligen närbelägna, men vanligen är avståndet mellan klonerna många kilometer eller mil. Ett enskilt skott i klonen i Nordanhöle i Rengsjö växte 1,5–2 cm per år i sju år. På Eskön i Hille, Gästrikland, har en planterad rylklon vuxit radiellt med 3 cm per år i 33 år. Med tiden får alltså klonen större radie, men flera observationer visar också att den samtidigt glesas ut i centrala delar. Ingen klon i Hälsingland har följts mer än några decennier, men de sentida lokalerna i Lingarö, Hälsingtuna och i Vad, Söderala kan möjligen vara identiska med fynd från 1906 respektive 1898. På en lokal i Arboga har ryl följts i 90 år och är troligen samma klon (Malmgren 1982). På Halleberg tyder anteckningar på att det är samma klon som följts i 129 år (Bohlin & Geijer 1989). I Tavastland i Finland finns en klon med sannolik livslängd 150 år (Salmia 2011).
I vitsippans tid öppnar sig de ljusgröna knopparna så att man kan se skillnad mellan blad- och blomknoppar. Bladknopparna sitter parvis, blomknopparna ensamma. Bladkantens tänder är tydliga redan i knoppen. Bladen är ljusgröna fram till ekorrbärets tid och får sedan gradvis samma mörkgröna färg som de övervintrade bladen. Bladen lever cirka 4 år.
Antalet blommande skott varierar från år till år och blomningen kan utebli helt, till exempel på Hårgaberget sommaren 2013, efter den kalla och våta sommaren 2012. Utvecklingen av blommor går mycket långsamt. De klotrunda, småningom rosafärgade, blomknopparna kan ses under hela sommaren till dess de slår ut i ljungens tid. Fröhusen är gröna när vintern kommer. De öppnar sig med små springor vid torrt väder samma år som de bildas, men behåller större delen av fröna till nästa år. På hösten kan man se tre årgångar av fröhus, de äldsta då trasiga och tomma. Bladen övervintrar vanligen gröna, men kan skadas under en barmarksvinter.
De nordligaste ryllokalerna i Sverige ligger vid kusten strax norr om Sundsvall. I Hälsingland har arten hittats bara i den östligaste delen. De västligaste lokalerna ligger i Hanebo och Rengsjö. De flesta rylklonerna växer i sydsluttning. Två av klonerna är på hyllor i sydvända bergbranter. Några kloner är i brant nordväst-, väst- eller ostsluttning. I andra landskap finns tydliga tecken på att arten gärna växer på kalkhaltigt underlag. I Hälsingland är detta mindre tydligt, men intill två kloner finns blåsippa och intill en annan kranshakmossa. Enligt många observationer i andra delar av Sverige växer ryl intill en stig, i en rotvältegrop eller på sjöbotten som blottlagts genom sjösänkning. För hälften av klonerna i Hälsingland gäller detta, men övriga visar inga tydliga spår av markstörning. Det är ändå möjligt att arten etablerar sig på naken jord, men att markhistorien inte kan anas när en gammal klon hittas.
Alla funna rylkloner växer i skog, vanligen blandskog med tall, gran och lövträd, med fältskikt dominerat av lingon och blåbär, gärna med inslag av örter, men inte så mycket som i lågörtskog. Närvaron av lingon på samtliga lokaler är ett problem, eftersom rylbladen därigenom lätt förbises, trots att de på nära håll skiljer sig tydligt genom rosettartad ställning på stammen, långsmal killik form, tandad kant och stark glans på ytan. Rylens förhållande till träd är komplext. Den tål varken kalavverkning eller tät granskog. En klon blommade dåligt och försvann småningom när ung granskog tätnade. På en lokal har arten minskat kraftigt efter att marken blev mer exponerad för solljus i samband med vägbygge i närheten. På en annan lokal blev rylen täckt av avverkningsris och försvann. Det är rimligt att tro att ryl skadas av kalavverkning både initialt genom antingen solexponering eller övertäckning, och under slyfasen på grund av konkurrens från gräs, örter och buskar. Dessa slutsatser stöds av observationer i andra delar av Sverige (Delin 2013l). De tämligen fåtaliga fynden under vår inventering i jämförelse med antalet gamla fynd antyder att arten minskar. Det har den gjort i Uppland (Maad m.fl. 2009). Ett tiotal av de gamla lokalerna ligger i Hudiksvallstrakten, där det nu finns bara en känd lokal.
En detaljerad beskrivning av utveckling och status för Hälsinglands aktuella ryllokaler finns hos (Delin 2012a).