rödklint

Gammal bofast art.

Allmän

Den första uppgiften härrör från Dusén (1880): Sveg: Ytterberg (16E 6–7g, sagesman F. Behm). Enander uppger i brev till Birger 1917 ett fynd i Linsell: Djursvallen (16D 6f). För övrigt är arten endast känd från Överhogdal: Nybodarna på igenväxande betesmark V om fäboden (17F 2a 3- 0-, 1984, BD i UPS) och Ådala V om Prinsbacken (17E 1j 3- 2-, Sven Jonsson brev 1990). Enligt Jonsson är dock rödklint nu utgången från den senare lokalen.

1869 Centaurea jacea L.

This variable species is as a native plant mainly restricted to Europe. It has been favoured by clearings. In the S. and SE. parts of the range subsp. angustifolia Gugl. is considered to dominate. The species has been introduced into N. and S. America. Thus, it has today an amphi-atlantic distribution.

Rödklint är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den ljusälskande arten växer på ganska näringsrik mark, oftast torrt, men någon gång också fuktigt - strandängar, betesmarker, igenväxande odlingsmark, järnvägsområden, åker- och vägrenar samt övergivna grustag.

Torr- och friskängsart, allm. på Närkeslätten, i Skogsbygden delvis ovanlig varför Segerströms (1932) uppfattning om den som allm. i Hammar och Lerbäck numera tycks vara en överdrift (Hallin, !). Den har genom igenväxning trängts tillbaka och förekommer mest vid kalkberg, bryn, hagar, trädor, åker- och vägkanter.

Soliga örtrika torrängar, betesbackar, åkerrenar, lägdor, vägslänter. Vid kusten tydligt diabasgynnad. - 75 (31).

Allmän på Mälarslätten och i Skogslåglandet; tämligen allmän-allmän i Nedre Bergslagens kulturområden; allmän också i Hjulsjö enligt BINNING (1921) men i N. Övre Bergslagen av betydligt avtagande frekvens. I Ljusnarsberg två kända lokaler, i Hällefors likaså, sannolikt på grund av klimatskäl, då dess huvudutbredning i Skandinavien är sydlig. Utbredningstyp: S1.

Enligt P. Carlsson, Ställdalen, ej allmän i Ljusnarsberg (muntligt meddelade). Beträffande samma enhet i Björkman manuskript: "ingen klint synlig vid N. Finnfall och däromkring 1965".

Rödklint växer i allehanda friska betesmarker. På alvaret ses den även i uppfrysningsmark, sprickrika kalkstensplatåer och kanten av större vätar. Glesare lövskogar, speciellt efter röjningar, kan hysa rödklint. Den ses i vägrenar, åkerkanter, vid diken, dammar och ruderatmarker. Klapperstensvallar vid havet, gamla stenbrott och slåtterängar är andra växtmiljöer. Rödklint klarar ohävdade lokaler men de behöver då periodvis vara blöta.

Rödklint är vanlig över hela Öland inklusive Stora Alvaret. Endast i magrare barrskogar är den sällsynt. Arten är kulturgynnad, klarar många olika miljöer och något hot föreligger inte. Eftersom den ofta har vinterståndare är den bedömbar under hela växtsäsongen vilket också bidrar till inventeringsresultatet med fynd i många rutor.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till fuktig miljö: kalkhällar, alvar, vätar, fuktängar, torrängar; även bleke, körvägar, dikesrenar och vägkanter; ofta noterad i ängen. Rödklint är spridd över hela Gotland, men saknas på Gotska Sandön. Den relativt höga andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”, vilket stämmer ganska bra ännu i dag.

Rödklint växer på torr till fuktig, ganska näringsrik mark i naturbeten, hällmarker, hagar och busksnår, i övre delen av havsstrandängar samt i igenväxande, övergivna gräsmarker i kulturlandskapet liksom på åkerrenar, dikes- och vägkanter, banvallar och grustag.

Rödklinten är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Vid mitten av 1800-talet betecknades den som tämligen allmän i Gävletraktens växter. Arnell ansåg den som allmän i landskapet som helhet 1924. Antagligen var arten något vanligare för 100 år sedan då odlingslandskapet var magrare, mer småbrutet och sträckte sig längre in i skogen. Ett ökat antal vägkantslokaler kompenserar i någon mån förlusterna i odlingslandskapet.
Naturliga växtplatser finns åtminstone på havsstränder. Rödklinten är särskilt karaktäristisk för de kalkrika stränderna i Gävlebukten. Den växer här ganska torrt, i den örtrika övre delen av stranden och utnyttjar gärna luckor i havtornsbården eller öppna gläntor ovanför den egentliga stranden.
Arten är vanlig i kulturlandskapet som helhet men föredrar soliga växtplatser som dikeskanter, åkerholmar, vägar och körvägar med mittsträng. Den är en karaktärsart både för örtrika torrbackar och kalkrika fuktängar. Rödklinten gynnas både av nötbete och sen slåtter. Den växer också i gamla ogödslade åkrar. På kalkrik mark kan rödklint bli en dominerande art som då ofta är lågvuxen och krypande. Rödklinten förekommer aldrig i vuxen skog men är inte ovanlig i naturliga gläntor, kring kalkbrott och i kraftledningsgator eller ängsmarksrester. Den har knappt noterats på hyggen och hävdar sig uppenbarligen bäst på varaktigt öppen skogsmark.
De vanligaste följearterna är röllika (27%), vitmåra och rödven. På naturliga gräsmarker är skogsklöver, gulmåra och bockrot också vanligt sällskap och på havsstränder märks oftast havtorn (53%), älggräs, strätta och rörsvingel. Rödklint blommar samtidigt som bockrot, gulmåra och mjölkört.

Rödklint sprids i torr gräsmark långsamt med frö och bildar perenna täta plantor med många skott. Inga gröna delar övervintrar. Den börjar blomma i mjölkens tid och kan fortsätta i ljungens tid.