raklosta

Andersson 1978.

267 Bromus erectus Huds.

This polymorphic species (four subspecies distinguished in Fl. Eur. 5/1980, p. 185) obviously originates from C. and S. Europe. From there it has been spread to N. Europe, S. Africa, N. and S. America and New Zealand. The closely related B. fibrosus Hack. (syn.: B. riparius Rehm.), occurring mainly in SE. Europe, is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 43.

I landskapet finns endast ett aktuellt fynd men växten sprider sig på platsen och bör betraktas som bofast. Arten, som är inhemsk i mellersta och södra Europa, norra Afrika och västra Asien, inkom med utländskt gräsfrö under slutet av 1800-talet (Neuman 1884).

Prydnadsodlat parkgräs och vallgröda från Medelhavsområdet. Raklosta odlades vid Irvingsholm i Tysslinge (Hegardt 1909). Frö för vallodling, mest tyskt, salufördes i Sverige 1893–1912 (Lyhagen 1991).

Ny bofast art.

5; några fynd 1850-- 1950: Mälarslätten: Tillberga S Hedensberg, "vägslänt vid vägkorset" 1950 (Almquist, S)†. - Skogslåglandet: Sala Fiskarbo [nära Skuggan], gräsmatta, 1 ex. + vägkant, 1 ex. 1950 (Morander). Västervåla Engelsbergs bruk 1850 (C. H. Johansson enligt SAMUELSSON 1923a)†. - Nedre,Bergslagen: Viker Bengtstorpet ("vid prästgården") 1903 (Bergdahl, BER) -09 (BINNING 1921; GB). Vikersberg 1910, 19 (Bergdahl, BER). Utgången i Viker enligt I. Anderberg, som upprepade gånger sökt arten där.

[Tidigare felaktigt publicerad från Västmanland i HARTMANS flora 1854–79 (upplaga 6–11): i 6–10 upplagan genom missuppfattning av 5. upplagans "Vest." i "Vest. Ryd", vilket ändrats till "Vestml"; i samtliga upplagorna genom förläggande av den uppländska lokalen "Frötuna" till vårt område. Härav "Västmanland" i NEUMANS flora (1901).]

(Bromus erectus)
Status: gammal och bofast, men fordom även odlad som foderväxt, kvarstående och förvildad. Dock troligen en relativt sentida invandrare, om än inkommen före 1749, och först efter mitten av 1800-talet på mer än enstaka lokaler.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mer än dubbelt så många (drygt 70) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare GHm & KAO.

Bromus erectus

Raklosta hör hemma i Mellaneuropa och Medelhavsområdet. Den kom till Sverige under 1800-talet med sydvästeuropeiskt gräsfrö för sådd i parker samt på renar och torr ängsmark och har naturaliserats framför allt på kalkrik mark i östra Sverige. Flera av smålandslokalerna ligger i anslutning till större egendomar. På de båda ännu aktuella lokalerna, båda i Västervik Törnsfall och knappt 2 km från varandra, växer arten i torr, ljusöppen betesmark; vid Almviksnäs har den sällskap av gullhavre Trisetum flavescens och parkmåra Galium pumilum, arter som kom till landet på samma sätt som raklostan.

Raklosta är i Centraleuropa starkt knuten till kalkrik ängs- och stäppvegetation. På Öland anses den vara en sentida medlöpare, sannolikt inkommen med franskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. Växten föredrar solig, torr, mer eller mindre näringsfattig men basrik mark. Raklosta återfinns huvudsakligen längs vägrenar, i odlingslandskapet även i åkerkanter och på gamla vallar, i stäppartade torrängsbackar och ibland även på ruderatmark. Sällsynt är den funnen i betade lövskogar och på klapperstensvallar vid havet. Raklosta har en stark konkurrensförmåga och växer även på ohävdad ängsmark.

Utbredningen omfattar hela Öland där växten främst följer det större vägnätet. Raklosta är vid några tillfällen funnen i enbuskrika torrängar på Stora Alvaret. Arten är stadd i tydlig ökning och får nu anses som tämligen allmän, detta i kontrast till att den ännu i mitten av 1980-talet av Sterner (1986) betecknades som: "fortfarande tämligen sällsynt". Man kan troligen förvänta sig en fortsatt expansion av raklosta på Öland. På vår grannö Gotland anses raklosta vara en av de "få invasiva arterna, den tränger ibland bort naturlig växtlighet på hällmarker och torra gräsmarker" (Johansson m.fl. 2016).

Raklosta är ett högväxt, flerårigt gräs med meterhöga strån som växer i täta tuvor utan utlöpare. Blomningen sker i juni– juli. Den liknar sin släkting foderlosta Bromopsis inermis utseendemässigt och båda arterna återfinns ibland på samma växtplatser. Raklosta känns igen på att vippan är smal och tät med styvt upprätta grenar. Småaxen är försedda med ett relativt kort borst som tydligt sticker ut, bladen är håriga i kanten. Foderlosta har i stället gott om underjordiska utlöpare, bladen är bredare och kala, vippan slokande beroende på betydligt längre vippgrenar. Dessa är försedda med ett rikligt antal oftast borstlösa småax. Ibland kan man se ett kort borst på 1–2 mm, sällsynt kan det mäta 4 mm. Andra goda kännetecken är att vippan hos foderlosta, särskilt på håll, skimrar i violett samt att ståndarknapparna är guldgula medan raklosta har ståndarknappar i orange.

Inkommen, bofast.

Inkommen.
Raklosta anses inkommen med franskt gräsfrö, som var vanligast vid insåning under mitten av 1800-talet (Hylander 1943a). Några av de äldre lokalerna, i Västerhejde, Lummelunda och Roma, ligger i eller vid parker, och här har raklosta troligen kommit ut på så sätt. På primärlokalen har den dock troligen förvildats efter en försöksodling av vallväxter. Arten växer främst på vägkanter, torr gräsmark, hällmarker och åkerkanter; den är ofta noterad och riklig på militära övningsfält. Dessa förekomster är förmodligen resultatet av insåningar (av franskt eller tyskt ursprung) vid början av 1900-talet eller något senare. Arten gjorde en formidabel expansion under 1900-talet; ursprungslokalen var den enda kända ännu i slutet av 1800-talet (Johansson 1897). En kollekt finns dock från Burs 1849 (R. Rubenson i UPS). Fram till 1950 tillkom 33 växtplatser. Vid denna tid var raklosta uppenbarligen delvis spridd längs järnvägarna på ön. Numera finns raklosta från Hoburgen i Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Spridning har noterats även i senare tid, och expansionen kan förmodas fortsätta. Raklosta måste klassas som en av få invasiva arter på Gotland; den tränger ibland bort naturlig växtlighet på hällmarker och torra gräsmarker.

Raklosta kom in med gräsfrö på 1800-talet. De flesta äldre lokaler är vägkanter eller banvallar. Numera finner man arten på skalblandad jord i skogsbryn och gles lövskog.

Raklostan är flerårig och tuvbildande. Den växer i torr gräsmark, ursprungligen inkommen med gräsfrö, dels med vallfrö, dels med franskt gräsmattefrö i parker. Ibland är den uppenbart insådd på banvallar. På några få ställen finns raklostan ännu kvarstående från sådana utsåningar. Arten verkar inte alls sprida sig hos oss och den försvinner efterhand som växtplatserna ödeläggs.

Förekommer i södra Sverige med nordgräns i Gästrikland. Den nordligaste förekomsten i Uppland är i Norrtälje Estuna; mycket sällsynt i landskapet. 11 kartblad, 12 kvadranter.

Raklosta är en gräsfröinkomling, som sedan länge är bofast i torra gräsmarker, parker och på vägkanter.

Förändring - 79 %. – En minskning har registrerats i Uppland, vilket är en drastisk skillnad mot förhållandena på Gotland, där den ökat och på en del lokaler under de senaste decennierna blivit beståndsbildande.