purrhavre

Purrhavre är ett gammalt, ettårigt ogräs i vårsädesåkrar. Det senaste fyndet i Halland är från 1890, då arten samlades i Varberg (A. Bagge i GB).

(Hultén 1950.)

295 Avena strigosa Schreb.

This species has an uncertain origin (cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 207). It was sometimes cultivated and also spread as a weed in the rural landscape. It has, however, become rarer during the last century. It is probably extinct in Sweden. The closely related, mainly Mediterranean A. barbata Pott ex Link occurs S of the broken line on the map.

Växten är känd i Sverige sedan stenåldern (Hjelmqvist 1982).

Gammal bofast art, nu utgången.

Purrhavre har uppkommit i samband med tidig sädesodling men har främst förekommit som ogräs i vårsådd säd, framför allt havre. I Sverige har den varit bofast i de sydvästra delarna, men den är sedan ett halvt århundrade försvunnen från landet. Samstämmiga äldre uppgifter pekar på att den fram till senare delen av 1800-talet var vanlig i de södra och mellersta delarna av västra Småland (´åkrar i Sunnerbo, Westbo och Östbo allm.´ enligt Scheutz 1864) och spridd fram till gränsen mot Kalmar län. Vårt material innehåller inga uppgifter om att purrhavre skulle ha odlats i Småland; om så har skett måste det ligga långt tillbaka i tiden. Däremot hände det att man utnyttjade den, som framgår av följande citat ur en opublicerad sockenflora över Sävsjö Vrigstad (Wetter ms 1894): ´Åkrar bland vårsäd och i potatisland ymn. Allmogen försmår ej denna hafresort, emedan den både låter väl berga sig och till följd af de stora borsten skrymmer stort´.

Tillbakagången i Småland tycks ha börjat kring sekelskiftet 1900. I sin ungdom på 1870-talet gjorde Karl Johansson en artlista över hemsocknen, Jönköping Öggestorp, och tog då upp purrhavren som allmän (belägg från 1878 finns i S), men vid återbesök 1919 kunde han inte finna den där (K. Johansson ms). Arten fanns dock livskraftigt kvar in på 1920-talet åtminstone i bygder där äldre odlingsformer fortlevde. I Hylte Femsjö, där purrhavren var vanlig i åkrarna på 1820-talet och 1851 (E. Fries 1825–26, T. M. Fries 1852), kunde Hård (1924) ännu finna den på några få lokaler; det sista fyndet i Femsjö gjordes 1929 vid Svensbo (J. A. Nannfeldt i UPS). Ytterligare en gång noterades den i landskapet: i Värnamo Nydala Karlstorp 1939; då uppfattades den som obeständig eller tillfällig (Hjelmqvist 1958).

Purrhavren är anpassad till ett milt klimat. Inte ens i Danmark ansågs den kunna bestå genom självsådd (Jessen & Lind 1922–23). Det innebär att den liksom klätt Agrostemma githago och råglosta Bromus secalinus var ett utsädesburet ogräs – dess frön följde med grödans vid tröskningen. Huvudorsaken till att den försvann var därför att man övergick till att använda köpt, väl rensat utsäde i stället för att ta undan en del av skörden till nästa års sådd.

Som tillfällig inkomling har purrhavren setts tre gånger i Kalmar Kalmar (se lokalförteckningen).
Purrhavre betecknas som försvunnen på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Purrhavre är av osäker härkomst men odlades ibland förr och spreds som ogräs inom jordbruksområden (Hultén & Fries1986). I södra Europa växer den närstående skägghavre A. barbata. Purrhavre förekom förr som ogräs i vårsådda åkrar, främst med havre. Den anses utdöd i Sverige men sågs senast 2016 i tagetesodlingar i nordvästra Skåne. På Öland förefaller purrhavre ha varit mycket sällsynt och är endast noterad vid ett tillfälle; det är oklart i vilken miljö den växte. Inga fynd gjordes under inventeringen.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Gammalt ogräs, numera försvunnet.

Under 1800-talet ganska vanligt inslag i sydsvenska havreåkrar, vanligen under namnet ”svarthavre”. Arten odlas dock i några allmogeåkrar, bl.a. i Bälinge Aspnäset inom Stendörrens naturreservat (HRY).

Tillfällig eller förr möjligen bofast i åkrar.