piprör

Gammal bofast art.

328 Calamagrostis arundinacea (L.) Roth

This Eurasiatic species has a continental tendency in Europe. The E. Asiatic population is distinguished as var. brachytricha (Steud.) Hack. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 49.

Piprör är ursprungligt. Det växer i ganska torra till friska löv- och blandskogar, främst i blockiga/steniga sluttningar med ek eller tall-lövskog, samt i blockmarker och bergbranter.

Allm. i hela området på frisk–torr mark särskilt i blandskog, ofta ymn. i kalkområden bl.a. överallt efter skogsvägarna km-tals omkring Kalkugnsberget i Lännäs 1989. Gräset är vanligt i exponerade bergsidor och deras block- och klapperängar samt i bryn etc. 

Allmän-tämligen allmän i N hälften av landskapet.

Tämligen allmän-spridd i S delen. Ej känd från Dalboslätten.

Vanligast på basisk berggrund vid kusten norrut till södra Grundsunda. Endast några få nordligare lokaler i landet. - 63 (21).

Dusén (1880) upptar arten i en lista över fanerogamerna i Härjedalen, men utan precisering, och i UPS finns en kollekt med påskriften "Herjed. 1841", tagen av Carl Hartman. Arten kan dock ha insamlats i Ytterhogdal, som numera räknas till Hälsingland. Belägg från Ytterhogdal: Aspan, 1898, MÖ, finns i S.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Bildar stora, täta, upphöjda tuvor med många, upp till 10 mm breda, friskt gröna blad. Strån slanka och raka upp till 1,5 m höga, med endast 2–3 ledstycken och få blad. Vid bladens “bakhörn” (där bladskivan frigör sig från strået) finns en en tofs av hår på vardera sidan. Vippa upp till 2 dm lång men mycket slank. Enblommiga småax med långt utskjutande borst.

Piprör växer i skog men blommar upp på hyggen och i vägkanter. På håll ser bladmassan ut att befinna sig långt ned, medan övre delen domineras av strån.

Förväxlingsrisk:
Piprör är det enda röret (Calamagrostis) som har så bastanta tuvor och utskjutande borst.
Skogsrör (niprör, C. chalybaea) (mellersta Norrland) är också slank och har hårtofsar vid bladbasen, men växer i ruggar och har ej synligt borst.

Piprör växer på torr eller frisk, förna- och mullrik jord på grusigt eller sandigt underlag. Arten förekommer i gles och blockig löv- och blandskog, särskilt med asp och ek och med blåbär, lingon och kruståtel i fältskiktet, gärna på kullar och i sluttningar. Den anträffas även i vägslänter och torra, hedartade beteshagar. Arten ökar då betet upphör.

Piprör växer i södra och mellersta Sverige i blockrika löv- eller blandskogar. Gräset anförs i Sjöstrand (1850) och (1863) från Öland. "flerstädes, t.ex. Thorslunda, Tveta, Ottenby lund, o.s.v." Uppgiften dementeras dock i Sterner (1938) och (1986). Kjell Kolthoff uppger fynd av piprör 1919 från dåvarande Kronoparken, Böda sn (belägg saknas); men kanske kan piprör växa någonstans på nordligaste Öland. Det finns ett belägg från Öland som är granskat av Thomas Karlsson och befunnet vara rätt bestämt. Men då uppgiftslämnaren inte alltid var så noga med sina etiketter bedöms fyndet som osäkert.

Ursprunglig, även inkommen, på en lokal kvarstående.
Sandiga skogar, här förmodligen ursprunglig, i Sockerparken i Romakloster (Björke) inkommen med gräsfrö och i Bro kvarstående efter odling. Detta på fastlandet vanliga gräs är mycket sällsynt på Gotland. Lämpliga växtmiljöer för arten tycks dock inte saknas på ön.

Piprör växer i ganska torr till fuktig, mullrik mark i glesa löv-, bland- och barrskogar, gärna i rasbranter och sluttningar. Ofta står den i kanten av mindre skogsvägar och på hyggen kan den bli dominerande.

Piprör är ett flerårigt tuvbildande gräs som växer i torra, öppna skogar, särskilt på slänter och vid berg. Det saknas i de magraste skogarna och är vanligast i rikare blåbärsgranskog och örtrika skogar. I sluten skog är gräset vanligen svagväxt och dåligt blommande, men blir vegetationsbildande och rikblommande i gläntor och bryn och efter röjning. Arten kan ibland helt dominera på hyggesmark efter avverkning. Pipröret har alltså i våra skogar ett cykliskt livsmönster som påminner om kruståtelns.

De täta bestånd av enbart piprör som kan förekomma på hyggen på sydvända bördiga bergssluttningar i Hälsingland gör det antagligt att etablering från frö kan vara viktig för arten. Den har dock inte noterats i fröbanken (Granström 1986). Vilken roll fröspridning spelar är ovisst. En annan viktig del av artens strategi är dock att uthålligt överleva icke blommande i tät skog. Plantorna växer där i mossan med för varje år ett litet nytt skott tätt intill det föregående. Bara ett fåtal årgångar lever kvar. Skogen behöver inte glesas ut mycket för att arten ska blomma.

I skogsstjärnans tid står piprör som ljusgröna ruggar, omgivna av liggande fjolårsblad. Arten har blomknopp när kruståteln blommar. Den blommar i mjölkens tid, samtidigt med brunrör. Fröna kastas i lingonens tid, men axfjäll och borst blir kvar och syns även efter vintern. Piprör har setts blomma om på block i lärkens tid, efter en varm och torr period. I midsommartorka rullar den ihop bladen, som då ställer sig upp, styva. Undersidan blir utsida. Klyvöppningarna sitter på översidan (den som blir inåt i rullen). I höstfärgernas tid har bladens gröna färg bleknat och gulnat något, samtidigt som mjölken är helt brun och hallon börjar släppa sina blad. Fortfarande i lärkens tid finns strimmor av grönt kvar på de i stort sett gulnade bladen. Mycket lite grönt övervintrar synligt, men nere i förnan övervintrar gröna skott, några cm långa och drygt 1 mm breda. Blad som utvecklas sent på året övervintrar i större utsträckning gröna.

Eftersom piprör är en vanlig art och på bördig mark kan få mycket breda blad är den på avstånd den viktigaste förväxlingsarten för den mycket sällsynta skogssvingeln. Vid nära granskning är de lätta att skilja åt.

Artens hybrid med grenrör har påträffats fyra gånger. Av hybriden med bergrör finns ett 20-tal gamla belägg, de flesta från fyra lokaler i Ljusdal tagna av Gottfrid Lidman 1922–1934. Hybriden med bergrör kallas tuvrör. Ett fynd av vardera hybriden har gjorts under vår inventering, se dessa.