pingstlilja

Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller tillfälligt förvildad. 

Pingstlilja är en vanlig prydnadsväxt. Den kan kvarstå ganska länge i övergivna trädgårdar men då och då finner man den också utplanterad i hagmarker och gårdsnära gräsmarker. Spridning sker även med utkast och trädgårdsjord.

Arten, vars typiska ras är ursprunglig från norra Spanien till nordöstra Italien, är i Sverige känd som förvildad sedan 1764.

Prydnadsväxt, varav ett 30-tal förekomster på ödetomter samt i parkrester, tallbryn och lövlundar har registrerats fr.o.m. 1970-talet. Enl. Nordstedt (1920) är Samzelius´ uppgift om förvildad pingstlilja den tidigaste i svensk litteratur. Hylander (1970) påpekade att den hos Nordstedt uppgivna lokalen, Dylta i Axberg, dock ej nämns av Samzelius. Pingstlilja fanns på 1840–1850-talen vid ”snart sagt varje gård” på Närkeslätten (Aulin ms 1913) och odlades på ön Lilla Röknen i Hammar (Stalin ms 1913-1916). Sernander (1933) och Kjellmark (1931) uppgav att odling var känd från Axberg, Ekeby, Lännäs och Örebro på 1800-talet.

[17]; uppgifter främst från Mälarslätten.

Status: särskilt förr ofta odlad prydnadsväxt; ofta länge kvarstående, mer sällan etablerad och bofast men på ett fåtal lokaler fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1851 från Brunnby (Gyll 1851), men odlad sedan 1500-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: en gammal kultursort med starkdoftande fyllda blommor har noterats på en handfull lokaler. Frekvensen för denna art kan vara något överskattad p.g.a. förväxling med vissa kultursorter av stjärnnarciss N. ×incomparabilis.

Narciss
Pingstlilja är inhemsk i södra Europas bergstrakter. Den har odlats länge som prydnadsväxt. Vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns det både enkla och fyllda pingstliljor (Linné ms 1732 under namnen Narcissus albus, circulo purpureo [vit narciss med röd ring] och Narcissus totus niveus, multiplex [helt vit, fylld narciss], på svenska hwita respektive dubbla påskliljor. I Hylte Femsjö var den hundra år senare en vanlig prydnadsväxt (E. Fries 1825–26) och den rapporterades som sådan från hela Smålands inland av Scheutz (1864). Pingstliljan odlas fortfarande, men i dagens trädgårdar är nog hybridsorter vanligare än den rena arten.

Pingstlilja kan stå kvar på växtplatsen under lång tid. Man finner den ofta vid gamla torpställen, ödetorp, ödegårdar, i gamla trädgårdar och på gårdskanter samt som förvildad – gärna på något fuktig mark – på vägkanter och åkerrenar, i bryn, gräsmark och betesmark samt på utkast.

Pingstlilja härstammar från södra Europas bergstrakter, från Frankrike och vidare österut till sydvästra Ryssland. Den har gamla anor som prydnadsväxt i Sverige, mer vanlig i trädgårdar under 1800- och 1900-talet än idag. Numera är den ofta ersatt av stjärnnarciss N. × incomparabilis.

Pingstlilja växer som tillfälligt förvildad i vägrenar nära tomtmark och på utkast i skogsdungar. Ibland ses den i betesmarker, åkerkanter, gamla stenbrott och glesare lövskog, ofta på friska växtplatser. Vid några torpruiner förefaller den ha en viss kontinuitet och bedöms därför som bofast. Pingstlilja kan lätt sammanblandas med stjärnnarciss varför en del av de fynd som redovisas i stället kan röra detta taxon.

Pingstlilja har vita kronflikar. Bikronan mäter 1–3,5 mm och dess färg är gräddvit–gul med en mörkt orange kant. Ståndarknapparna mäter 2–3 mm. Ibland ses plantor med fyllda blommor, var. plenus. Normalt blommar den något senare än stjärnnarciss. Stjärnnarciss har kronflikar i gräddvitt–gult. Bikronan är längre, 7–18 mm, och färgen vit–mörkorange. Ståndarknapparna mäter 4–6 mm. Även stjärnnarciss förekommer med fyllda blommor.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Hittas mest kvarstående vid och nära f.d. hus, i trädgårds- och vägkanter samt på trädgårdsutkast. På fuktig till blöt ängsmark kan pingstlilja sprida sig och bilda långvariga och relativt stora bestånd, t.ex. söder om kyrkan i Akebäck (Johansson 1998); i Akebäck (utan lokalangivelse) samlad redan 1921. Vid Lunds nära Hallvards i Västerhejde samlad 1841–1908. Pingstlilja angavs av Johansson (1897) som sällsynt, så pingstlilja ökade under 1900-talet.

Av och till kan man även finna enstaka ex. med fyllda blommor. På växtplatsen i Akebäck fanns omkring 1980 både plantor med enkla och plantor med fyllda blommor, men under senare år har fyllda blommor blivit allt ovanligare här.

Sedan lång tid ofta odlad prydnadsväxt, som kan stå kvar länge och sprida sig vegetativt men också förvildas tillfälligt. Funnen på ödetomter, vägkanter och i skogsbryn.

Pingstliljan är en mycket gammal trädgårdsväxt. Precis som hos påskliljan förekommer numera diverse förädlade storblommiga narcisser samt korsningar och återkorsningar med påsklilja och andra arter (kallad stjärnnarciss – ”N. × incomparabilis”). Här och där hittar man dock ännu gamla och starkt doftande sorter, ofta med smala, bakåtstrukna kalkblad (”Pheasants eye”). Pingstliljan är nog den enda narciss som i Sörmland även sprider sig med frö. Även den gamla, ännu mer starkdoftande, dubbla sorten finner man i gamla parker och trädgårdar. Den blommar inte gärna utanför rabatter men kan bilda stora bladruggar genom lökförökning.

Prydnadsväxt med ursprunglig utbredning i södra Europa. Sprids med trädgårdsavfall eller påträffas som kvarstående odlingsrest.