pimpinellros

1073 Rosa pimpinellifolia L.

This widespread species has a disjunct distribution throughout E. Europe and Asia. It is probably insufficiently known here. It has been introduced into eastern and central N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 225.

Pimpinellros, som har planterats bl a vid järnvägsstationer och i anslutning till golfbanor, är funnen kvarstående och förvildad. Den är bofast i landskapet.

Arten är vildväxande på klippor, dynsand och sandhedar längs den sydnorska kusten och i Danmark. En ganska nyupptäckt förekomst i Bohuslän kan vara naturlig, men i övrigt är pimpinellrosen kulturspridd i Sverige.

Odlad som prydnadsbuske, samt kvarstående vid ödetomter eller förvildad, t.ex. på soptipp.

Som inhemsk utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010), men prydnadsbuskar är förvildade i Sverige från 1840-talet. Samtliga fynd i elva Närkesocknar härrör från kvarstående buskar på ödetomter eller utkast. Ett av de äldsta bestånden finns vid Lundby i Viby, en rest efter Gumaelii odling på 1800-talet, numera ett långt snår efter vägen. Gamla är måhända också de odlade buskarna vid Larsgården i Almby, möjligen sedan 1840-talet. I sandslänten Ö om kyrkan i Mosjö sågs ett 50 m² stort snår 1989 och 1995 (OREB).

Kunskapen om pimpinellros är bristfällig och lokalerna nedan omfattar ev. även närstående arter:

Stor pimpinellros Rosa spinosissima var. altaica

Prydnadsbuske från Asien.

Liten pimpinellros Rosa spinosissima var. pimpinellifolia

Europeisk prydnadsbuske, den troligen vanligaste pimpinellrosen i Närke. Bristfälligt känd, få belägg är kontrollerade.

Utbredningstyp osäker.

Status: bofast men troligen inte gammal. Ganska ofta odlad prydnadsbuske, i synnerhet i kommunala buskplanteringar; ej sällan kvarstående eller spridd genom utkast och ofta rikligt vegetativt spridd, dessutom troligen någon gång självsådd och sammantaget att betrakta som bofast. Några äldre uppgifter från havsstränder på bland annat Kullaberg har av samtida författare betraktats som helt spontana, men riktigheten i detta kan i efterhand knappast avgöras. Först uppgiven 1841 från Kullaberg i Brunnby (TDel conf. ÖNil i LD).
Förändring och hot: okänt, men tidigare ej betraktad som bofast.
Kommentar: ett flertal äldre kultursorter med varierande blomfärg och kronbladsantal förekommer förvildade.

Den västliga rasen av pimpinellros, var. pimpinellifolia, har en stor utbredning i mellersta och södra Europas berg, men i norra Europa växer den främst på sanddyner och i klippterräng nära havet. Den mer högväxta var altaica, stor pimpinellros, kommer från centrala Asien. Båda varieteterna odlas hos oss som prydnadsväxt; fyllda former har funnits sedan slutet av 1700-talet. Arten står ofta kvar på planteringsplatsen, där den med hjälp av utlöpare kan bilda vidlyftiga snår. Den ses också, möjligen ibland som självspridd, på sandiga eller grusiga platser, t.ex. vägslänter och järnvägsvallar.

Pimpinellrosen betecknas som försvunnen på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Dess författare har avsett ett par förekomster på västkusten som har uppfattats som spontana.

Pimpinellros växer i mellersta och södra Europa och når i Norden västra Danmark och Norge. I Danmark växer den främst längs den västra kusten av Jylland där arten ses i sanddyner och den kallas träffande nog klit-rose. Möjligen har den förr varit naturligt förekommande även på svenska västkusten men dagens förekomster i vårt land är alla spridda från odling. Den bildar rikligt med rotskott och har på Öland påträffas kvarstående, spridd från närliggande trädgård och någon gång växande i sandiga marker långt från bosättningar.

Pimpinellros blommar tidigt med vita blommor, i odling förekommer även rosa, gula och ibland fyllda former. Nyponen är runda och brunsvarta.

Kulturflykting och kvarstående, tillfällig.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Odlad, kvarstående på ödetomter eller spridd genom utkast till vägkanter, soptippar och grustag. Rosen kan under gynnsamma förhållanden sprida sig kraftigt vegetativt. Vid Sproge kyrka noterades ett stort bestånd ca 1990 (164519 635012 BoA). Här växte det på sandjord öster om kyrkogårdsmuren. År 2013 hade det en större utbredning, och rosen växte nu i ett bryn mot en ohävdad ängsmark samt glest strödd i skogsmarken öster om kyrkan.

Vi har inte konstaterat fröspridning, även om rosen ger bra med nypon. På lokalen i Bergbetningen i Visby är föryngring inte sannolik, eftersom jordlagret på kalkberget är mycket tunt eller obefintligt och knappast kan vara gynnsamt för vegetativ spridning.

Historik, lokaler och färgformer behandlas hos Johansson & Larsson (1996).

Det som vanligen kallas pimpinellros är en odlad, kvarstående och förvildad gammaldags ros, men det förekommer även andra former, varför arten här delas i tre taxa.

Stor pimpinellros: Odlad prydnadsbuske från centrala Asien, tillfälligt utkommen på skräpmark. – Inga uppgifter utöver primärfyndet.

Pimpinellros: Pimpinellros är mycket gammal i odling som prydnadsbuske och står ofta kvar vid gamla torpruiner, där den kan bilda mycket stora och långlivade snår med hjälp av rotskott. Den sprids även med trädgårdsavfall och fåglar. Buskarna är relativt låga och blommorna rosafärgade eller gräddvita och oftast fyllda, men även vita eller gulaktiga och enkla blommor förekommer.

Klittros: Klittros växer naturligt i sanddyner och på hedar och klippor vid kusten i Danmark och södra Norge och har också funnits i Bohuslän. Det är en låg buske med ljust gula till vita, små enkla blommor. Flera belägg finns i de offentliga herbarierna från primärlokalen fram till 1898 (Nordstedt i LD, S). Ernst Almquist besökte platsen flera gånger mellan åren 1883 och 1891 och såg rosen, som han ansåg vara ”en annan form än den, som vi ej sällan träffa odlad eller förvildad i Sverige”. Då han återkom 1929 stod den inte längre att finna. (Almquist 1929). Klittrosen får därmed anses vara försvunnen från sin enda kända lokal i Bohuslän.

Ursprunglig i Europa, även i Sverige, men de uppländska förekomsterna härstammar från odlade buskar. Pimpinellros har odlats allmänt och länge. Den sprids med rotskott och kan vara långvarigt kvarstående eller stundom förvildad. Tämligen sällsynt i Uppland. Rödlistad som vildväxande. 155 kartblad, 215 kvadranter.
Almq. Ofta odlad, flerstädes förvildad eller kvarstående från äldre odling.
Pimpinellros påträffas oftast som kvarstående kring bebyggelse, vid ödegårdar, på gammal tomtmark, kring häckar och stengärden, men även spridd till vägkanter, trädgårdsutkast, skräpmark och tippar.

Två varieteter har urskiljts: var. altaica stor pimpinellros och var. pimpinellifolia liten pimpinellros, vilka båda förekommer som förvildade.
Liten pimpinellros har en västlig spontan utbredning, närmast i Danmark och är den som funnits som ursprunglig i Sverige. Kulturformer odlas i trädgårdar och dyker upp som förvildade i utkastmiljöer. Rosen förekommer också i övergivna trädgårdar. Flertalet fynd som rapporterats som Rosa pimpinellifolia är sannolikt denna (eller möjligen gul pimpinellros).
Stor pimipinellros förekommer vildväxande i nordvästra Kina, Mongoliet och Sibirien. I Sverige odlas rosen som prydnadsväxt och påträffas som förvildad med trädgårdsutkast eller som kvarstående odlingsrest. Tre aktuella fynd, men flera finns antagligen bland rapporterade pimpinellrosor som inte bestämts under artnivå.

Arten har en gång noterats som länge kvarstående på övergiven tomt.