piggstarr

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd.

Piggstarr är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation förekommer den på klippiga/steniga havsstränder och obetade havsstrandängar. De vanligaste växtplatserna finner man dock på slänter, renar, dikeskanter och andra gräsbevuxna, obrukade ytor utmed vägar och järnvägar samt på takt- och tippområden.

Örtrik grässlänt, sannolikt kulturspridd. - 1 (1).

456 Carex spicata Huds.

Syn.: C. muricata L. p. p., C. contigua Hoppe This mainly Eurasiatic species is lacking in the north and occurs infrequently in the Mediterranean region. It is insufficiently known from W. and C. Asia. It has been introduced into eastern N. America.

Torr- och friskängsväxt, täml. allm.–allm. på Närkeslätten. Växtplatser är mycket skiftande: bäckravin, betat alkärr, slåtteräng (förr), hagsvål, åkerkant, kyrkoruin, Hjälmarlandvinning, gräsmatta etc.

Ett omfattande bestånd sågs av Broddeson (ms) från Knista långby till Brånsta hållplats 1936: ”ovanligt rikl. hela vägen”.

Hit förs C. virens och C. divulsa i Hamnström 1842 m.fl.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; högre upp mestadels spridd i kulturtrakter till Övre Bergslagen, där frekvensen är lägre än på andra håll. I V. Bergslagen något kalkgynnad. Trots artens sydliga natur – den når i NV sin svenska NV-gräns - är den uppenbarligen bofast i hela vårt område. Utbredningstyp: S2.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha minskat med 46–60 %, men kanske tidigare ibland förväxlad med snårstarr C. pairaei vilket gör analysen osäker.
Kommentar: B, granskare KAO och MGu.

Piggstarr växer på torr till ganska torr, ljusöppen mark och är föga näringskrävande. Vid kusten finner man den i någorlunda naturliga miljöer, torrbackar och strandsnår. Arten är dock betydligt vanligare och mera spridd på starkt kulturpräglad mark, t.ex. på väg- och åkerrenar, längs stenmurar, i gräsmattor, intill byggnader och på skräpmark.

Kännetecken.
För ett otränat öga är piggstarr svår att skilja från de nära släktingarna snårstarr C. pairaei, mörk snårstarr C. muricata och långstarr C. divulsa. En mycket säker karaktär på piggstarr är att de grövre rötternas innerbark är mörkt rödlila, vilket syns bra om man repar en rot med en kniv. Med lite erfarenhet lär man sig också att se att fruktgömmena är längre och spetsigare än hos de andra arterna och delade genom en ´midja´ i en nedre, ljusare och en övre, mörkare del.

Piggstarr växer på öppen, torr–frisk och gärna näringsrik mark. Enligt Sterner (1938) är piggstarr troligen ursprunglig på västra Öland i övre havsstrandängen och här växer den än idag på flera strandängar, både betade och ohävdade. Men idag är växten främst funnen i kulturpåverkade miljöer som vägkanter, åkerrenar, gräsmattor samt ruderatmarker som gamla sandtag, kalkstensbrott och jordbrukstippar. Den vill helst ha solöppna lokaler och klarar inte att växa i tätare skogar, men ses ofta i skogsbryn. Även i slåtterängar, betade torrängar och på tuvor i fuktängar kan arten växa. Piggstarr är en av få starrarter som man kan hitta i den egna gräsmattan på tomten, den tål klippning bra.

Piggstarr är allmän över hela ön. Lite glesare ligger fynden på Stora Alvaret där den främst förekommer i områden med något mäktigare jordtäcke, gärna nära alvarbyarna.

Piggstarr kan främst förväxlas med två närstående arter: snårstarr C. pairae och mörk snårstarr C. muricata. Piggstarr har rötter som är glänsande, mörkt vinröda när den yttre barken skrapats av, speciellt gäller det äldre rötter. Däremot har både snårstarr och mörk snårstarr rötter med glanslös och vit innerbark. Två andra karaktärer som anges i floror är att bladskivans snärp är tydligt längre än brett hos piggstarr medan de två andra har ett kort snärp, oftast lägre än brett. Fruktgömmena hos piggstarr har en svampaktig vävnad mot basen, något de andra saknar. Den närstående långstarr C. divulsa subsp. lersii. brukar vara lätt att skilja ut då den är tydligt högväxt och de nedre axen sitter långt åtskilda; det nedersta brukar dessutom vara tydligt skaftat och ibland grenat.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Betade torra till friska ängar: även strandängar, vägkanter och diken; ströfynd i äldre trädgårdar, igenvuxna ängen, fuktig asp–tallskog och myrodling. Även Johansson (1897) angav piggstarr som allmän. Den rätt höga andelen av provrutor med fynd visar att piggstarr åtminstone i vissa delar av Gotland är ganska spridd.

Piggstarr växer öppet på torr till frisk mark i naturbeten, hagmarker, gräsplättar i hällmark, torrbackar liksom i igenväxande gräsmarker, på åkerrenar och vägkanter, i industriområden, hamnar och skräpmarker.

Piggstarren förekommer i lågväxt gräsmark av olika slag, i bryn, på vägrenar och även i gräsmattor. Arten är starkt slåtter- och betesgynnad.

För piggstarr finns noteringar från 12 gamla lokaler. På en av dessa lokaler har den återfunnits. Dessutom är den funnen på 8 nya lokaler. De flesta lokalerna är på kraftigt kulturpåverkade platser, till exempel i mycket artrik gräsmark med vanliga gräsmarksarter, men med arter som bockrot, gulmåra, flockfibbla, kummin, backnejlika och gråbinka i relativt hög frekvens och i något lägre frekvens de sällsynta arterna backglim, backlök och backruta. Det är alltså torra och varma lokaler.