östersjömålla

Tillfälligt inkommen bl.a. på utfyllnad.

Status: på okänt sätt inkommen adventivväxt. Först uppgiven 1921 från Åhus och Kristianstad (Blom conf. PUo i LD).
Förändring och hot: nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare PUo.

Östersjömålla är ursprunglig i östra–sydöstra Europa. Till Norden har den inkommit i slutet av 1800-talet med barlast och orent utsäde för att därefter etablera sig på kustnära lokaler. I Sverige är östersjömålla främst funnen på Öland, sparsamt förekommande på Gotland, i Skåne och östra Småland (Kalmartrakten). Många av de tidiga fynden på Öland, från 1930-talet och fram till 1961, är gjorda på sandiga banvallar och vid järnvägsstationer. En spridning utmed järnvägsnätet förfaller därför rimlig. Ett tidigt fynd är gjort i Borgholms hamn.

Östersjömålla växer idag i diverse sandiga, öppna marker där annan vegetation i princip saknas. Den är funnen på sandiga och uppsparkade partier i betesmarker, vid upplag för foderbalar, avfallsanläggningar, som trädgårdsogräs, i sandiga åkrar och gamla sandtag. Sällsynt är den även funnen på sandstrand med tångdrift.

Östersjömålla är ojämnt och glest spridd över Öland. Flest fynd är gjorda i de östliga och sandiga socknarna N. Möckleby–Gårdby–Sandby. Delvis kan den skeva fördelningen av fynd förklaras med att växten kan vara svår att känna igen och få ögonen på, det krävs en viss vana vid hur den växlar gestalt utifrån tillgången av näringsämnen på växtplatsen. Idag är den funnen i fler socknar jämfört med Sterner (1938) vilket delvis kan förklaras av att den uppmärksammas mer idag. Ytterligare en förklaring är att den inkommit relativt sent till Öland och därför varit under spridning under stora delar av 1900-talet. Många av nyfynden är gjorda på södra Öland där Åke Lundqvist inte var lika flitig besökare vilket förklarar luckorna i Sterner (1986).

Östersjömålla är oftast lågväxt, sällan över 40 cm hög, men kan på välgödslade lokaler vara betydligt större. Den avslöjar sin existens på att plantorna är rikt förgrenade från basen med mjukt uppåtsvängda sidogrenar. Bladen är långsmala, nästan otandade och med en typisk blågrön färg. Ofta är själva stjälken rödanlupen. Blomsamlingarna är tunna och axlika. Fröna är små, oftast runt 1 mm i diameter. Östersjömålla kan gro och växa upp när grävningar sker på gamla lokaler; fröna bevarar sin groningsförmåga efter flera år i jorden.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, tillfällig (?).
Inkommen med hamntrafik före och kring sekelskiftet 1900, då känd från hamnen i Klinte, stranden i Västergarn, hamnen i Visby och Gotska Sandön, Fårö. Senare fynd, fram till 1934, från Vivesholm i Sanda, Vändburg i Hamra, Katthammarsvik i Östergarn och stranden i Västergarn, har troligen också sjöfarten som källa. En andra invandringsvåg, från 1929 fram till 1950, begränsade sig till sandig åkerjord, sandbackar och grustag i inlandet, i Alva, Sproge, Alskog och Eskelhem. De öländska förekomsterna av östersjömålla är nästan helt av detta slag (Lundquist i Sterner 1986). På Öland har järnvägen säkerligen spelat roll för spridningen, på Gotland var bara lokalerna i Öja, Alva och Sproge belägna nära järnvägen.

Glädjande nog återupptäcktes östersjömålla på Gotland år 2008, då den hittades på sandig mark knappt 300 m nordväst om Lillmyr i Hamra. Detta år sågs ca 15 exemplar i bar sand vid några kaninhål (LÅP). År 2009 fanns ca 100 ex. (GI, JP m.fl.) på en gles, sandig åker i närheten, där plantorna gärna åts av områdets kaniner. Den var mycket riklig 2012 (LÅP). Vi har alltså endast ett noterat fynd under Projekt Gotlands flora, jämfört med 14 äldre lokaluppgifter. Östersjömålla minskade därför förmodligen på Gotland under senare delen av 1900-talet.

Mest tillfälliga förekomster i Sverige. Uppgifter om äldre fynd har troligen varit dolda under synonymer: Chenopodium album ssp. microphyllum eller C. strictum ssp. microphyllum.

Ej funnen efter 1990.