opievallmo

Tillfälligt spridd från trädgårdar, troligen även inkommen med barlast. - 4 (3).

Opievallmo odlas som prydnadsväxt och kan förvildas på soptippar, jordhögar, utkastplatser, ödetomter och någon gång på odlad jord. Växten är bofast i landskapet men obeständig på enskilda växtplatser. Arten kan också ha inkommit med orena frövaror, t ex fågelfrö.

Giftig prydnads- och läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1810-talet, i Närke ”förvildad ur trädgårdar, der den allmänt odlas” (Hartman 1866). Under senare tid i Norden inkommen med fågelfrö (Hovda 1978). Täml. sälls–spridd från odling eller genom omgrävning av gammal kulturmark. Den växer i bl.a. trädgårdsland, jordhögar och tippar.

Odlad som prydnads- och kryddväxt (tidigare även som medicinalväxt) och tillfälligt förvildad bl.a. på ruderatmarker, i utkast och på soptippar.

Larsson 1859.

Sedan Troilii tid ett drygt 10-talet specificerade lokaler, varav en i Nedre Bergslagen, en i Skogslåglandet, övriga på Mälarslätten. Senast omnämnd från Arboga av LÖFG. (1979b): "som årligen visar sig i förvildade exemplar på skilda håll".

Status: sedan förhistorisk tid odlad medicinal-, krydd- och prydnadsväxt med många morfologiskt avvikande kultursorter, dessutom inkommen som avsiktlig eller oavsiktlig ingrediens i fågelfrö- och blomsterfröblandningar. Lätt självsådd och till följd av en mycket långlivad fröbank ibland uppdykande oberoende av sentida odling varför arten bör betraktas som bofast.
Förändring och hot: osäkert men tidigare ej betraktad som bofast.
Kommentar: de odlade formerna är ytterst variabla till kronbladens färg, form och antal; såsom bofast i landskapet förekommer dock huvudsakligen former med enkla blommor med breda, otandade, smutsigt purpurfärgade kronblad.

Opievallmo är en gammal kulturväxt med ursprung i Medelhavsområdet och sydvästra Asien. I Sverige har den odlats i århundraden som prydnadsväxt; redan Nils Linnaeus hade den i sin trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732) – både vita och ´bruna´ [= lila], både fyllda och enkla, och även med fransiga kronblad. Arten odlas fortfarande ofta och med ungefär det formutspel som Linné anger. Den självsår sig villigt och kan därför finnas i trädgårdarna som ett mer eller mindre tolererat ogräs under lång tid. Mera tillfälligt ses den på jordhögar, i grustag, på skräpmark och i vägkanter. Liksom hos andra vallmor kan fröna ligga länge i jorden för att gro när tillfälle ges.

Opievallmo har odlats ända sedan antiken. Den form som påträffas i Norden tillhör subsp. somniferum och är inte känd i det vilda. I västra Medelhavsområdet finns subsp. setigerum som anses naturligt förekommande där.

Opievallmo påträffas idag tillfälligt förvildad som trädgårdsutkast, på jordhögar, i grustag och rabatter. Fröna kan ligga länge i marken med bevarad grobarhet för att aktiveras när jorden grävs runt. Vid anläggande av golfbanorna vid Ekerum i slutet av 1980-talet vajade stora fält av opievallmo på de upplagda jordhögarna.

Opievallmo varierar mycket i blomfärg vitt–rosa–rött–mörkt violett; det finns även plantor som har fyllda blommor och de med fransade kronblad. Opievallmo är en mycket användbar växt. De oljerika fröna är en vanlig brödkrydda. Mjölksaften från frökapslarna, råopium, innehåller flera alkaloider som de smärtstillande morfin och kodein men även noskapin (hostdämpande) samt papaverin (kramplösande). De odlingsformer som förekommer i Norden innehåller låga halter av alkaloider.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, förvildad, tillfällig.
Tillfälligt utkommen på skräphögar, jordutkast, soptippar och liknande. De aktuella fynden härrör troligen från frön som kommit ut med trädgårdsjord; i en del trädgårdar är den ett tolererat, regelbundet återkommande ogräs.

Av de äldsta beläggen, samlade på 1850-talet, togs två på åkrar och ett i Visby gamla hamn, så det är möjligt att opievallmo även kommit in som fröförorening med utsäde och med hamntrafiken. Ett belägg togs på barlast vid Storugns i Lärbro 1909 (KJ i UPS). Men Johansson (1897) skriver: ”Förekommer h. o. d. odlad; sällan tillfälligt förvildad”, så vid denna tidpunkt var troligen trädgårdarna den normala spridningskällan.

Opievallmo har sedan länge odlats som medicinal- och prydnadsväxt och har förvildats genom frösådd och med hjälp av långlivad fröbank. På senare tid har den dessutom spritts med blomsterfröblandningar och fågelfrö. Den växer exponerat på torr till frisk mark på utfyllnader, jordhögar, vägkanter, grusplaner och annan skräpmark.

Opievallmon är ettårig och förekommer tillfälligt men ibland i mängd på skräpplatser, vägkanter och soptippar där frön spillts. Den vanligen förvildade formen med smutsvioletta kronblad härstammar från spillt vallmofrö som är vanligt som brödkrydda. Den är knappast själv spridd i Sörmland. Former med röda eller brokiga kronblad odlas som prydnadsväxter och håller sig ibland kvar genom självsådd på lätt, näringsrik jord i trädgårdar.

Opievallmon är odlad sedan antiken och okänd i naturligt tillstånd. I Sverige vanlig som prydnadsväxt och spridd med frövaror.

Opievallmo finns i fröbanken i några få trädgårdar och sällsynt på annan kulturmark. Den kan då vara osynlig under många decennier och åter gro när jord kommer till ytan genom grävning. Arten gror och växer mycket bättre under en kall och våt försommar än vid normalt väder. Lundquist (1994) uppger att arten togs in i Sverige som nyttoväxt mellan år 500 f.Kr. och år 0. Förmodligen har den använts som läkemedel, som finns i frökapslarnas vita mjölksaft. Den har även förädlats för prydnad, till exempel den form med blodröda fransade kronblad som finns på Lundnäs i Arbrå. En mer ursprunglig form, med ljust blåvioletta och helbräddade kronblad, har observerats på fler håll. I egenskap av trädgårdsväxt med dålig konkurrensförmåga har den inte noterats konsekvent.