odonvide

Enligt PLATEN (1966) i SÖ. Gunnilbo vid tre oligotrofa barrskogssjöar och en dem sammanbindande skogsbäck. Klar förväxling.]

608 Salix myrtilloides L.

This subarctic to boreal-montane species, which varies little, is widely distributed in Eurasia. The main type S. myrtilloides covers N. and partly C. Eurasia. A special type, var. manchurica Nakai, occurring in Manchuria and adjacent areas, and the counterpart to S. myrtilloides in N. America, S. pedicellaris Pursh., are also mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 115.

Sällsynt i kustsocknarna, uppgifter saknas från landskapets sydöstra del och de nedre ådalssocknarna utom Ytterlännäs.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Öfverberg i Sveg".

Odonvide är en nordöstlig låglandsart, vars svenska huvudutbredning når till Hälsingland och mellersta Dalarna. De sydsvenska lokalerna – förutom de småländska även en i Svinhult i södra Östergötland (Borgström 1994) – ligger, starkt isolerade, ca 30 mil längre söderut.

I Småland växer odonvidet i öppna eller glest tallbevuxna vitmosskärr tillsammans med vanliga myrväxter som odon Vaccinium uliginosum, rosling Andromeda polifolia, vattenklöver Menyanthes trifoliata, bindvide Salix aurita och trådstarr Carex lasiocarpa; i Södra Vi förekom även dvärgbjörk Betula nana.

På den enda aktuella lokalen i Småland anträffas odonvidet främst i övergången mellan en moränsluttning och sumpgranskog men även nära en myrgöl intill tuvor bevuxna med tallruskor och småbjörkar (Danielsson 1985). Miljön är tydligt påverkad av näringsrikare fastmarksvatten, vilket utvisas av t.ex. kärrsälting Triglochin palustris, snip Trichophorum alpinum, slåtterblomma Parnassia palustris och riklig jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata ssp. maculata. På Spetsamossen i Växjö växte icke blommande vass Phragmites australis tillsammans med odonvidet, vilket antyder att även denna lokal var påverkad av rörligt fastmarksvatten.

Arten är inte hotad i landet, men de extremt isolerade sydsvenska lokalerna har ett stort skyddsvärde.

Odonvidets växtplatser är oftast kärr, gärna sådana som tidvis översvämmas av rinnande vatten, men vid andra tider inte är alltför blöta. Ofta finns odon alldeles intill, på 31 av 52 lokaler. Bladen på de bägge arterna är mycket lika i färgnyans, men bladform och kvistarnas och knopparnas utseende skiljer dem åt. Följande arter är mer frekventa följeslagare än odon: vattenklöver, tranbär, lappvide, sjöfräken, flaskstarr, rosling, tuvull, kråkklöver och kärrfräken, vilket antyder en inte alltför hög- och tätvuxen vegetation. Utbredningskartan visar en koncentration till Hassela och norra Bjuråker, som mycket väl matchar en motsvarande fördelning på medelpadssidan (Lidberg & Lindström 2010). I landskapets södra och östra delar är arten mycket sällsynt.