odon

Trivialart

Allmän

Odon är en ursprunglig art. Den växer enstaka eller oftast i mindre bestånd i högmossarnas kantzoner, i tall-, björk- och blandsumpskogar, i tallskogar på flygsand samt i fuktstråk i andra skogstyper. Även näringsfattiga sjöstränder, vissa kärr, klipp- och fukthedar samt naturbetesmarker, som kan vara ganska torra, är vanliga biotoper.

Allm. i hela området men undviker åkerlandskapet. Den sågs täml. allm. av Björkman (1987a, b) vid 236 av länets sjöar.

Lämningar är kända från bl.a. fjällsippe-tid för 9 000 år sedan vid Mosjömossen vid Laxå i Ramundeboda (Andersson 1906).

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Utbredning ungefär som föregående arts; på Mälarslätten i regel något vanligare, då den inte är bunden till myrmark. Hittills inte uppgiven från Mälaröarna och Kungs-Barkarö. Utbredningstyp: N1.

1461 Vaccinium uliginosum L.

This widespread, polymorphic species includes same lower taxa mapped here, viz. subsp. uliginosum, mainly a lowland plant in Eurasia, subsp. alpinum (Bigel.) Hult., a subarctic-boreal plant in Eurasia and large areas of N. America, subsp. microphyllum Lge, an arctic, partly high-montane plant in Eurasia and N. America, and subsp. occidentale (A. Gray) Hult. in western N. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants, as do the subspp. alpinum and microphyllum (Hultén, Circumpol. Il, p. 332f. and map 70). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 330.

Upprätt, bladfällande ris med bruna, så gott som trinda grenar, och omvänt äggrunda, uddlösa, otandade blad. Bladens översida är matt blågrön. Undersidan är blekare, närmast vaxartat grågrön, och har utstående nerver. I lupp syns en låg, smal kantlist. I bladvecken ensama (eller parvisa), ljusa blommor. Frukten är ett ljusblått, vaxmatt bär med ofärgad, söt saft (går att äta!). Det är oftast större än ett blåbär och något kantigt.

Odon finns inte bara på myr, utan även på hed, i skog, och på fjällhed. I låglandet blir den vanligen högre än blåbär, någon gång meterhög.

Förväxlingsrisk:
Blåbär har kantiga, gröna grenar, ovala, ljusgröna, fintandade blad, och mörkare bär med rödviolett saft.
Finnmyrten (Chamaedaphne calyculata) (nästan enbart Tornedalen) har längre blad som är översållade med mycket små, runda fjäll (lupp!).
Pors (Myrica gale) (ej i inre delarna av norra Norrland) har tänder på bladets yttre del och stark, aromatisk doft (mosa!).
Odonvide (Salix myrtilloides) (Norrland, men ej på fjället) har rätt små blad som i regel är rundade i båda ändarna men har parallella kanter på mitten (“travbaneformade”).
Några andra viden (Salix) kan ha blek bladundersida och likna odon. Bladen är dock nästan alltid större med rundare bas och/eller spetsig topp.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt odon V. u. subsp. uliginosum i landskapet.

Odon förekommer i subarktiska och boreala delar av Eurasien och Nordamerika. I Sverige är den vanlig i stora delar utom längst nere i söder. Odon växer på fuktig, näringsfattig mark i tallskogar (ofta med skvattram), blandskogar och i kanten av skogskärr.

Odon är ovanlig på Öland men har hittats på några nya lokaler under inventeringen. Öster om Beijershamn, Vickleby sn, växer den på flera ställen i en planterad tallskog med skogsek och kruståtel Avenella flexuosa, idag den sydligaste kända lokalen. Odon har även noterats på några nya lokaler i Böda och Högby sn. Dessutom är den för första gången funnen i Föra sn. Växten är troligen förbisedd och kan förväntas växa på fler lokaler i fuktiga tallskogar främst inom Böda sn. Men jämfört med Sterner (1986) är den rapporterad från ett färre antal socknar och lokaler och en viss minskning bedöms ha skett. Utdikningar som gjort skogar och skogskärr torrare har missgynnat arten.

Såvitt känt förekommer bara vanligt odon subsp. uliginosum i landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torvkullar i myr med surt pH. Typisk fastlandsart, vilken säkerligen alltid varit sällsynt på Gotland. Endast vanligt odon ssp. uliginosum är känt från Gotland.

Odon växer på fuktig till blöt, mager torvjord på tallmossar, i skogskärr och sumpskogar, i fukthedar och kärrkanter samt i hällmarkernas fuktigare partier.

Odonfrön torde spridas på samma sätt som blåbärsfrön, med spillning från de djur som äter bären. Längs stränder kan bären också spridas flytande på vatten (Glaser 1981). Odon koloniserar ibland grova trädrester som driver i en sjö, eller stubbar efter avverkning som gjorts inför dämning av en sjö, stubbar som alltså står omgivna av vatten. Plantorna kan bli mycket gamla (se Natur och vegetation, sid. 140). Stammarna har brungrå bark. Veden är ovan mossytan grön, därnedom träfärgad. I vitsippans tid är knopparna i vinterstadium. Bladen utvecklas senare än dvärgbjörkens blad. Odonbladen går i höstfärgernas tid först ofta över mot blåviolett, sedan tegelrött eller rosa, men blir till sist gula och faller. Inga gröna delar övervintrar. Odon blommar i skogsstjärnans och i ekorrbärets tid, efter blåbär och hjortron, samtidigt med skvattram och tranbär, men före lingon. Bären börjar mogna i mjölkens tid och är allmänt mogna i ljungens tid, samtidigt med blåbär.