nästrot

549 Neottia nidus-avis (L.) L. C. Rich.

This Eurasiatic species occurs in most of Europe (except extreme N and NE) and probably infrequently in W. Asia. The isolated E. Asiatic population is distinguished as var. manshurica Kom. (syn.: N. papilligera Schlecht.). In Asia other closely related taxa are distinguished. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 105.

Kalkgynnad växt i mullrik bland- och lövskog. På kalkmark uppträder den också i trivial granskog, i kärrkanter och på små holmar ute i kärr. Utanför kalktrakter är den mkt sälls. men f.ö. sälls.–spridd. Den ansågs ”icke sällsynt” på Tiveden i Fagertärnstrakten (Eckerbom 1947b).

Växten är ofta fåtalig, men sågs vid brottet V om Korset 685 451 i Knista i ca 200 ex. omkr. 1985 (L. Söderberg, Asklund, Hallin ms).

Nästrot är ursprunglig. Denna kalkgynnade orkidé är endast funnen i mullrika bokskogar och hasseldungar, oftast med glest eller obefintligt fältskikt. På växtplatserna i Slättåkra, Torup, Sibbarp och Fjärås är arten varken årsviss eller rikligt förekommande. När den visar sig är det endast med enstaka exemplar. Vinterståndarna kan ibland stå kvar ett helt år.

Gammal bofast art. 

17; sällsynt i Mälarområdet; några förekomster på kalkgrund i Nedre Bergslagen. Edafiskt och klimatiskt fordrande art. Utbredningstyp: S10.

Hardin 1838.

Ej känd nordligare i kustlandskapen, når obetydligt längre norrut i Jämtland. - 4 (3).

Nästroten växer oftast skuggigt på fuktig eller måttligt torr, basrik och mullrik jord. Den påträffas i ädellövskog eller granskog, vanligen med hassel och helst i anslutning till rörligt markvatten. Vidare finner man den i bäckstråk, raviner och sluttningar, någon gång på tuvorna i alkärr. Arten påträffas oftast enstaka eller i små grupper.

Växtplatserna fordrar ett naturvårdsanpassat skogsbruk, i vilket dikning bör vara utesluten.

Nästrot växer på frisk, kalk- och mullrik skogsmark. Den ses i hässlen som kan vara svagt–högst måttligt betade, ädellövskog, rena bestånd med avenbok och blandskogar. Ibland är den funnen i ängsgranskogar eller talldungar. Lokalerna hyser ofta äldre trädbestånd som inte påverkats nämnvärt av skogsbruk eller hårdare röjningar; nästrot är missgynnad av mänskliga aktiviteter i landskapet.

Utbredningen av nästrot följer Ölands rikare löv- och barrskogar med kontinuitet och som fortfarande är skogklädda. Således saknas nästrot helt på det skogfattiga sydöstra Öland. Huvudförekomsterna finner man inom Mittlandet, västra kustskogen och rikare skogar i de tre nordligaste socknarna (Böda, Högby och Källa). På de sydliga utpostlokalerna i Västerstad almlund och Ottenby lund, Smedby respektive Ås sn, har nästrot inte återfunnits. Nästrot är lätt att känna igen och eftersom vinterståndare står kvar under stor del av året, är den minskning man ser reell. En förklaring kan vara den alm- och askdöd som drabbat många skogar vilket medfört andra ljus- och fuktighetsförhållanden. Den förr så vackra Västerstad almlund är idag helt förödd av almsjukan som slagit ut det mesta av lundalmen Ulmus minor. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Ibland kan nästrot förekomma med gräddgula eller vita blommor. Det är inte konstaterat under den aktuella inventeringen.

Nästrot räknas, tillsammans med skogsfru Epipogium aphyllum och tallört Monotropa hypopitys, till de fullt mykoheterotrofa växterna som vi har i Sverige (Johansson m.fl. 2017). De parasiterar och stjäl organiska kolföreningar från de svampar som de är sammankopplade med underjordiskt. Dessa svampar har i sin tur fått kolföreningar från de träd i skogen som de bildar mykorrhiza med. Genom mykorrhiza tar trädet hjälp av svampen med att ta upp vatten och mineraler ur marken och förser i sin tur svampen med det energigivande kolet – ett slags symbios.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Nästrot finner man i mullrika delar av ängen, helst skuggigt, men framför allt i barrskog, både strandnära och inne på ön. Den växer såväl på sandigt underlag som på leriga jordar, även på hård kalksten men då med rötterna i ett mosstäcke ovanpå stenen. Allra mest finns den i fuktiga skogar på Storsudret, i det östra barrskogsområdet, samt från Eksta till Tofta. Arten saknas nästan helt i lövskogsmarkerna på Fidenäset och norrut mot Rone.

Plantor med gulbruna, ibland mörkare bruna eller svagt violettonade blommor ses ibland (Rosvall 1976).

Nästrot växer på mullrik, oftast skalhaltig jord i skogar av ädla lövträd eller gran, oftast tillsammans med hassel och gärna i sluttningar och i närheten av sipprande vatten. I regel är den fåtalig och dessutom visar den sig inte alla år på sina lokaler, vilket gör att arten förmodligen är förbisedd.

Nästroten växer i mullrika, fuktiga lundar och ängsgranskogar, i genomsilade skogsdälder och i mossrika källpåverkade alkärr. Ibland finner man den också i vägdiken och vägkanter i dessa miljöer. Arten växer alltid i djup mull och nästan alltid på kalkrikt underlag. Antalet blomstjälkar varierar starkt i mängd olika år, ibland lever den helt underjordiskt, ibland blommar den i massor. Många bestånd grävs upp och äts med förkärlek av vildsvin. Sårbar och känslig för rationella skogsbruksmetoder. Lokalerna bör undantas vid slutavverkning.

Nästrot växer huvudsakligen i kalkpåverkad frisk–kärrartad skogsmark, vanligen i granskog eller blandskog. Ängsgranskogar med sumpskogspartier samt skogbevuxna kärrkanter är typiska biotoper. I kusttrakterna och Mälarområdet finns den ibland i fuktiga lövskogar och lundar. En mer avvikande växtplats är Ekolsunds slottspark, där den växer under glesa lövträd på rätt torr mark i en äldre park.

Förändring + 31 %. – Nästrot har ökat kraftigt. Ökningen har framför allt skett i den nordöstra delen av landskapet och i Mälarområdet, medan den i de centrala delarna och de södra kusttrakterna är ungefär lika vanlig som tidigare. Ökningen är svårförklarlig, ett minskat skogsbete kan möjligen ha gynnat arten.

Som flera andra orkidéer tar nästroten lång tid på sig för att utveckla sina blommor. I vitsippans tid syns endast fjol­årets torra fröspridande blomställningar. Blomknopparna syns i ett kort outvuxet ax i skogsstjärnans tid men slår inte ut förrän i ekorrbärets eller linneans. Den överblommade blomställningen på sin torra stjälk står länge kvar, och är viktig för att hitta och känna igen arten, som ju saknar gröna blad.

Nästroten växer i skog, främst barrskog med stark lövinblandning, både ganska torrt och mer fuktigt. Nästrotens behov av kalkhaltig jord tillgodoses på olika vis. Dess största population finns på Storjungfrun, där moränen innehåller block av ordovicisk kalksten. På Skatön i Söderhamn är ursprunget oklart, men terrängens form är sådan att man kan tänka sig ansamling av skalgrus. I Brattåsen i Gnarp är berggrundens diabas orsak till den kalkhaltiga jordmånen.