Hierochloë
Långt in på 1900-talet betraktades p.g.a. bestämningssvårigheter alla myskgräs som en kollektiv art. Sådana opreciserade uppgifter finns från flera socknar.
Se även: raggmyskgräs Hierochloë hirta och doftmyskgräs Hierochloë odorata
["Hierochloa setifolia Hartm.", samlad av A. E. Luhr 1846 "in montibus prope Mälaren paroecia Kärrbo" (UPS), beskriven och publicerad av HARTMAN (1846), sedan i HARTMANS flora 1849–79, WALL (1852), ANDERSS. (1852) och Iverus (1877) = "Deschampsia flexuosa (L.) Trin., där större delen av småaxen voro starkt deformerade genom en gallbildning. En noggrannare granskning visade också förekomsten av kvalster i de angripna axen liksom av några få fullt normala D. flexuosa-småax." (SAMUELSSON 1921b.)]
Myskgräsen växer på fuktig till våt, i regel ganska näringsrik mark. De flesta är slåttergynnade och påträffas ofta på tidigare lieslagen mark i anslutning till sjöar och vattendrag; de kan stå kvar länge efter upphörd hävd och ses ibland rentav i sumpskog. Däremot missgynnas myskgräs av alltför hårt bete. Ej sällan uppträder de i störd miljö, vid båtlägen, i diken och utmed vägar genom våtmarker. De olika myskgräsen har något olika förekomstsätt.
Blomningen är tidig och ofta sparsam, och myskgräsen förbigås därför lätt. Ibland varseblir man bestånden vid passage genom den starka kumarindoft som framträder när bladen bryts eller krossas.
Under inventeringen samlades många exemplar som belägg; de finns nu i herbarierna LD, OHN och S. Tyvärr har endast några få av dessa fått expertgranskning, och inventeringsresultatet måste därför redovisas kollektivt. De få säkra uppgifterna på underartsnivå redovisas separat nedan. En stor del av herbariematerialet, som Weimarck bestämde på 1970-talet, har inte granskats på nytt efter att ryskt myskgräs urskildes. Det material som Weimarck 1986 klassificerade som ryskt myskgräs hade han tidigare fört till nordmyskgräs, strandmyskgräs eller ängsmyskgräs (ibland men inte alltid med reservation). På grund av detta måste hans tidiga bestämningar betraktas som osäkra.
Myskgräs är delvis apomiktiska och notoriskt svårbestämda. Från Sverige finns tre arter med fem underarter beskrivna (Weimarck 1971 & 1986). På Öland är släktet mycket sällsynt med extremt få fynd. Myskgräsen är slåttergynnade och vill ha fuktiga lokaler, de missgynnas av hårt bete. Släktet har en stor utbredning i vårt land, med tyngdpunkt i de nordliga delarna. I södra delarna av Sverige är myskgräsen minskande och i försvinnande.
Myskgräsen är bland våra mest tidigblommande gräs, samtidiga med vitsippa eller skogsstjärna. På havsstranden står de som vinterståndare när rödsvingel blommar och krypven just börjar visa sina mörka ännu hophållna vippor.
De blommande stråna har bara mycket små blad, även vid basen, och växer oftast upp åtskilda från bladskotten, som har flera decimeter långa blad, men inga strån eller blommor. Bägge typer av skott kommer från samma vittförgrenade jordstamssystem.
Myskgräs finns huvudsakligen på stränder till större vatten, särskilt älvarna och havet, och växer gärna på finkorniga jordar. Det rekommenderades för stadigvarande äng i Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840), men på de kulturmarker där det påträffas i dag ger det mer intryck av att vara ursprungligt än infört, eftersom det ofta finns på närliggande ouppodlade stränder.
Myskgräs växer helst på strandens mellersta del. Det kan dominera på smärre ytor. Vid Ängerån har det setts i strandsumpskog. I Flästa i Arbrå och i Svabensverk har det setts på mycket torr sandig mark, som dock har varit belägen inom några tiotal meter från strandäng. Detta har tolkats som en utvidgning av en klon med sitt ursprung på den våta marken.
Myskgräsbladen avviker inte mycket från andra stora strandgräs till utseendet, men den som lyckas urskilja dem kan använda dem som ”goluktsgräs” i skåp och smårum. Doften avges under många månader.
