mandelpil

Mandelpil är i Halland odlad och någon gång tillfälligt förvildad. I norra och mellersta Sverige är den inhemsk (Hylander 1966 a).

Odlad och mkt sälls. förvildad. Odlad i Askersund och ”sedan gammalt planterad vid Alssundet” (Haugard 1940) och i Örebro 1901 (Lundelius 1910, T. Svedberg, UPS).

Mandelpil är odlad för flätverk och tillfälligt förvildad.

Ursprunglig vid Dalälven; för övrigt några få, kanske ovaraktiga, antropokora förekomster. I Sverige karakteristisk på "sandiga älvstränder" (HULTÉN 1971) - så vid Dalälven. Som liknande miljöer finns på flera andra håll, särskilt Bergslagen (t.ex. vid övre Hedströmmen, Svartälven, Norrmogen), måste utbredning antas vara ofullständig. Torde vara klimathärdig i hela området. Utbredningstyp: Sandstränder?

Så gott som enbart vid Mjällån, Faxälven, Ångermanälven, Moälven och Öre älv. Inskränkningen till vissa vattendrag kan möjligen sammanhänga med artens krav på sedimentens struktur. - 59 (19).

591 Salix triandra L.

Syn.: S. amygdalina L.

Within this widespread, Eurasiatic species some lower taxa are distinguished, viz. subsp. triandra and subsp. discolar (Koch) Arcang. in Europe and eastwards, subsp. bornmuelleri (Hausskn.) Skvorts. In Turkey and subsp. nipponica (Franch. & Sav.) Skvorts. in E. Asia (mapped separately). In central N. America the closely related S. amygdaloides Anderss. occurs (mapped separately). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 113.

Status: troligen ursprungligen odlad som prydnadsträd samt för vidjetillverkning; självsådd och/eller vegetativt spridd och åtminstone fordom bofast. Först uppgiven 1835 från flera socknar (Fries 1835).
Förändring och hot: äldre uppgifter föreligger från ett 30-tal lokaler i främst landskapets sydvästra del och att en minskning skett är således uppenbart.
Kommentar: B, granskare TBg.

Mandelpil är en älvstrandsart som i Sverige är spontan i delar av Svealand och södra Norrland samt (i avvikande form) i Tornedalen. Den odlas, mest till prydnad, i södra Sverige; ibland förvildas den och kan temporärt bli riklig i täkter och på botten av sänkta sjöar. I Småland växer den som förvildad främst på å- och sjöstränder; primärlokalen kan vara ett exempel på massuppträdande på gammal sjöbotten (Ljuderssjön sänktes 1856).

Inkommen, även kvarstående, bofast.
Strandnära, på grus eller sand. I flera fall troligen kvarstående men på primärlokalen förmodligen inkommen, sannolikt med flytande kvistar (Högström & Fåhræus 1983). Samma gäller kanske även en lokal vid Ireå.

Mandelpil har i Bohuslän odlats som prydnad och för korgflätning. 

På de lokaler där mandelpil verkar vara spontan är den fast rotad i sand, anpassad till att överlagras av väldiga sandmassor och att skjuta upp nya stammar genom dessa. Våren 1991 sågs den i Voxnan på bankar som lades upp i september 1985. Bankarna hade nederst en bård av starr. Därovan stod grenrör, mandelpil och svartvide, i denna ordning. Långa sega stammar och grenar av mandelpil hade tryckts ned och täckts av sand och därefter skjutit skott. Arten fanns inte på äldre och högre belägna delar av stranden, där i stället svartvide dominerade. Enstaka stammar var 5–6 cm grova och 3–4 m höga. Stammarna kan bli upp emot en decimeter tjocka och får då en typiskt flagnande bark, med nästan cirkulära flagor, som lossnar och efterlämnar karakteristiska ärr. Mandelpil blommar i slutet av vitsippans eller i skogsstjärnans tid, han- och honplantor samtidigt. Den är något senare än svartvide. Mandelpilbuskarna är då vackert ljusgröna med toppar som är gula av de långa slanka hanhängena. I detta tidiga stadium är bladen 2–3 cm långa, inte olika dem på svartvide, alltså inte utpräglat långsmala. Stiplerna skiljer dem åt, visserligen ännu bara 2 mm stora, men större på mandel­pil än på svartvide, som har knappt märkbara stipler. Mandelpil betas av älg. Bladen gulnar successivt i höstfärgernas tid, samtidigt med svartvidets blad. Stiplerna faller före bladen, varför artbestämningen är svårare senare på året. Gråalens blad sitter då kvar, gröna.