madrör

Kärr- och fuktängsväxt, möjligen täml. allm. i Skogsbygden, åtminstone spridd på Närkeslätten, men har gått tillbaka under senare årtionden (Nilsson 1986) p.g.a. igenväxning efter avvattning och upphörd vasslåtter m.m. Traktvis är den vanlig bl.a. vid sjön Tysslingen (K. Rosenberg 1975). Dess växtplatser är strandängar, kärr och bäckar. I Örebro skall den ha växt i stenmurar på slottet (Hedera 1887).

Gammal bofast art.

Madrör är ursprungligt. Det bildar glesa bestånd i fuktängsvegetation på sötvattensstränder, ofta vid eller nära havet. Vid Kungsbackafjorden växer arten i bältet med strandstarr Carex paleacea på sötvattensöversilad mark.

Sannolikt ganska förbisedd, åtminstone längs Vänern.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Övre Bergslagen: allmän; i övriga Bergslagen tämligen allmän; i Skogslåglandet tämligen allmän-spridd; på Mälarslätten spridd-numera tämligen sällsynt. Har sannolikt minskat i S. och Ö. Västmanland under senare århundraden genom torrläggning och uppodling av fukt- och kärrängar. Annat skäl till den lägre frekvensen i dessa områden kan knappast ges. Utbredningstyp: N1 (fdU?).

322 Calamagrostis neglecta (Ehrh.) G., M. & Sch.

Syn.: C stricta (Timm) Koeler

This species s. lat. has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 72 and map 63). A northern ecotype (Greenland, Iceland, N. Fennoscandia and probably arctic Russia, Siberia and N. America) has been distinguished as subsp. borealis (Laest.) Hult. Its relation to C. holmii Lange (no. 323) seems to be uncertain. It has even been synonymized with this species (cf. Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr., p. 107). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 49.

Madrör, som i Sverige är nordlig, växer i Småland främst på tidvis översvämmad mark vid sjöar, men också vid åar och bäckar, helst på ett underlag av dy eller dyblandad sand. Man påträffar oftast arten i öppna strandkärr eller strandnära, svagt betade fuktängar, mera sällan på exponerade moränstränder. Ibland uppträder den i gles strandsumpskog, lövkärr och genomsilade kärr. Den bildar i regel vidsträckta men glesa bestånd.

Madrör är vanlig i norra Sverige, ovanlig i de södra delarna av landet där den växer på tidvis översvämmade, dyiga stränder men också i kalkpåverkade fuktängar (Schou m.fl. 2009). Madrör har endast äldre fynd på Öland och sågs senast 1998 men den kan vara förbisedd.

Gammal, förr bofast, numera utgången?

Ursprunglig.
Funnen på tre växtplatser, senast 1923. Underlaget är dels torv, dels sand (från en av växtplatserna saknas uppgift).

Madrör växer exponerat på blöt till fuktig sand eller dy på tidvis översvämmade sjö- och åstränder, sötvattensstrandängar och mader. Arten har minskat starkt i södra delen av landskapet sedan förra inventeringen, framför allt kring Göta och Nordre älvar.

Madrör är flerårig och genom krypande jordstammar glest beståndsbildande. Den växer i öppna kärr och i magra fuktängar, särskilt vid sjöar och vid havet. Den lågvuxna arten konkurreras lätt ut av högre gräs och är därför starkt slåtter- och betesgynnad. Madrör minskade starkt i åkerbygden genom 1800-talets utdikning och uppodling och minskar nu ytterligare i takt med upphörd beteshävd.

Madrör blommar i linneans tid. Gröna, två centimeter långa blad kan övervintra på skott som ska blomma efterföljande sommar.