måbär

1045 Ribes alpinum L.

This species is mainly restricted to Europe. As it is used for ornamental purposes it has been spread within and without the original range, i. e. N. Europe in the lowlands, southwards more in the mountains. The closely related R. maximoviczianum Kom., occurring in E. Asia, is tentatively shown on the map. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

Måbär är sannolikt inte ursprunglig i Halland utan enbart förvildad och ibland naturaliserad. Osbeck och Fries kände den endast från trädgårdar. I dag finner man måbär i bryn och dungar samt på olika typer av igenväxande kulturmark i anslutning till bebyggelse. Spridningen sker med fåglar.

Arten har under 1900-talet blivit vanlig i odling och därmed också förvildats i allt högre grad.

Måbär utgör ofta ett dominerande inslag i buskskik­tet i örtrika löv- och barrskogar särskilt på kalkrik mark. Arten är också vanlig i busksnår, hagmarker och bryn samt på örtrika berg. Måbär odlas ofta, särskilt som häckväxt i kommunala planteringar (vanligen hanplantor).

Europa. I Sverige upp till mellersta Norrland.

Måbär är allm. i större delen av Närke men sälls. i delar av Skogsbygden, exempelvis på Tiveden och i Kilsbergen. I Svennevad fann Kjellmert (1947) en enda lokal. Fördelningen av meddelade lokaler tyder på att växten expanderat under senare tid. Den växer i naturlig vegetation på lövrika kalkberg och i bäckraviner. Växtplatser är bl.a. lövbryn, glesa skogar, åkerdungar och rösen. Broddeson (ms) noterade den i ”riktig löväng” 1932. Ovanligt stora snår av måbär sågs 1976 flerst. vid Sjömo i Götlunda ända ute i ett klibbalkärr.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; högre upp spridd-sällsynt. I Bergslagen starkt kalkgynnad. Övervägande sydlig, värmekrävande, men når på edafiskt och klimatiskt gynnade ståndorter upp till mellersta Norrland. Utbredningstyp: S2.

Eventuellt gammal bofast art; odlas även som prydnadsbuske.

(Hultén 1950)

Nästan alltid i lokalklimatiskt gynnsam exposition men undantagsvis även i norrsluttning. Någon gång odlad och förvildad. -121 (28).

I 10: upplagan av Hartmans flora (1870) finns arten angiven från Funäsdalen, men i den 11:e editionen (1879) har den strukits. Birger (1908a) upptar måbär som härjedalsart med förekomst i Hede (utan närmare lokalangivelse).

Den senare uppgiften kan ledas tillbaka till Dusén (1880), där Enander anges som sagesman. Beläggsexemplar har inte påträffats. En förekomst i Härjedalen är långt ifrån osannolik, eftersom arten enligt Lange (1938) finns i Ljungans dalgång i södra Jämtland.

Måbär växer på frisk eller torr, stenig och gärna mullrik mark i t.ex. hällmarker, blockiga ängsbackar, glesa löv- och blandskogar (särskilt ekskog), hagar, åkerrenar och strandsnår. Arten odlas ofta som prydnads- och häckväxt och påträffas ofta som kvarstående eller förvildad i närheten av bebyggelse. En stor andel av uppgifterna från västra Småland avser sådana förekomster.

Måbär är främst en skogsväxt som påträffas i ädellövskog, hässlen, bland- och tallskogar. Någon gång växer den även solöppet i åkerkanter, vägrenar och på steniga havsstränder. Ibland är den funnen i karster, stenbrott och på skrotstenhögar. Måbär odlas som häckväxt och en del förekomster härstammar från sådan odling.

Måbär är en växt som ökat på Öland och den är idag funnen betydligt längre söderut på Öland än kartan i Sterner (1938) visar. En del av denna ökning beror på att buskar spridits från odling. Liksom tidigare inventering visat är måbär främst funnen i Mittlandet, västra kustskogen men är också relativt frekvent på norra tredjedelen av ön. Förekomsterna i karst på Stora Alvaret var tidigare okända. Observera kartprickarna i Kalmarsund då måbär växte på ön S. och N. Kalvholmen (Sterner 1938); busken är återfunnen på S. Kalvholmen. Liksom förr är måbär ovanlig på det skogfattiga sydöstra Öland. Den förbuskningen som skett av landskapet har gynnat måbär. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Måbär växer i klintmiljöer samt i skog, främst ängsbarrskog; en del fynd har också gjorts på kalkgrus och vägkanter samt i Gotska Sandöns morer (lövområden). Måbär saknas i stort sett på Sudret. De exemplar som finns där kan vara spridda från odling (måbär odlas ibland som häckväxt).

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Sextio år senare redovisade Pettersson (1958 s. 168 fig. 75) ett drygt sextiotal lokaler med ett markant kustnära utbredningsmönster. Måbär är fortfarande vanligast i kustnära områden på mellersta och norra Gotland, men i dag är betydligt fler lokaler kända, även i det inre av Gotland. Orsaken till detta är i första hand det minskade betestrycket; måbär kan inte fördra bete. I viss mån kan måbär även ha spritts från odlade förekomster.

Måbär är förmodligen inte ursprunglig utan förvildad och naturaliserad i Bohuslän. Den tåliga busken odlas mycket ofta i offentliga planteringar och trädgårdar, varifrån den lätt sprids med hjälp av fåglar. Arten växer som undervegetation i glesa löv- och blandskogar men påträffas också på ödetomter, i vägkanter och på skräpmark. Den har ökat starkt både i utbredning och frekvens sedan förra inventeringen, förmodligen huvudsakligen beroende på ökad odling och förvildning därifrån.

Måbär uppträder i inre delarna av Hälsingland mest som blockväxt. Det är lätt att föreställa sig att det kommer dit med fågelspillning, liksom övriga arter med bär som gärna växer där: rönn, hallon och röda vinbär. Måbärsplantor har även setts i stamklykor uppe i träd, på samma sätt som flogrönn. I kust­trakterna växer arten visserligen ofta på blockig eller stenig mark, men är där inte i lika hög grad en blockväxt. Den växer tillsammans med rönn och många bärväxter på holmar som fåglar gärna landar på.

Bladknopparna spricker tidigt, som hos hägg och krusbär. Måbär blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid och har mogen röd frukt i mjölkens tid. Bladen gulnar senare än asparnas löv och sitter kvar när dessa har fallit. Före vintern fälls de dock och knopparna lyser då ljusa, nästan vita, smala men 8–10 mm långa. Under ett 60 cm tjockt snötäcke trycks grenarna ned och hänger ut som skägg över blockkanterna.