
lundskafting
Brachypodium sylvaticum
lundskafting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

lundskafting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- lundskafting







Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Lundskafting är ursprunglig och utgör ett mycket sällsynt inslag i den speciella flora som utvecklats i en del sydvända branter med ädellövskog och rikare berggrund.
Närkes flora
Växten har uppgetts från Ramundeboda (Melin ms 1912).
Möjligen avsågs backskafting.
Västmanlands Flora
["Lundlosta" uppgiven från Kung Karl: Svarthäll hos S. MARKLUND (1976b). Skall vara: "luddlosta".]
Atlas of North European vascular plants
279 Brachypodium sylvaticum (Huds.) Beauv.
This variable species is widely distributed in Eurasia. Outside the temperate region it also occurs (introduced?) in S. India, Ceylon, the Sunda Islands and New Guinea. The distribution in Asia is somewhat disjunct. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 43.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Holmberg 1926.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Smålands flora
Lundskafting växer på måttligt torr till måttligt fuktig, mullrik och helst basrik jord. Den förekommer i skuggiga skogar med ädla lövträd och hassel, gärna vid bergrötter, i raviner, rasmarker och branter. Växten anträffas även vid vattendrag som om våren är kraftigt översvämmade. I skärgården är den sällsynt i strandsnår och sydvända branter. Arten bildar ofta rena, sparsamt blommande bestånd.
Sällan är arten kulturspridd. I Värnamo Värnamo (se nedan) växer den på en tomt, kanske inkommen med gräsfrö, och i Mönsterås Mönsterås har den kommit in med utländska trävaror till bruket, fynd 1985 (5G5j 4903, ÅR), 1989 (5G5j 4604, GW, !ThK) och 1990 (5G6j 0304, ÅR, belägg i LD).
Ölands flora
Lundskafting växer på frisk, kalk- och näringsrik mark. Den kan uthärda skuggiga lägen men tuvorna blir då förkrympta. Lundskafting är ett av de vanligaste lundgräsen på Öland och växer bäst i ganska öppna lövskogar, lundar, hässlen och ängstallskogar. Vid röjningar kan den formligen explodera på nyupptagna hyggen men riskerar på sikt att "torka bort" när växtplatsen blir alltför solexponerad. Där skogsbete förekommer står gräset kvar nästan orört. Ofta växer lundskafting längs de skogsvägar och stigar som genomlöper lövskogar och hässlen. Vid några tillfällen är den funnen på tuvor i kalkfuktängar. Sällsynt växer gräset sekundärt i ruderatmiljöer som på tippade jordmassor.
Lundskafting finns utbredd över en stor del av ön, dock lite sparsammare på skogfattiga delar. På Stora Alvaret växer den i skogsdungar med tall, ask eller björk. Den är även noterad på röjda torrängar med enbuskar. I Mittlandet är den en karaktärsart och där finner man den överallt i lämpliga miljöer. Även i Bödaskogarna är arten allmänt förekommande. Den igenväxning och ökade beskogning som skett av landskapet har gynnat lundskafting som idag finns i något fler socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Ofta dominant inslag i ängsbarrskog, tallskog, lövskog, hassellundar och skuggiga ängen; även i blandskog, hällmarkstallskog, torrängar och vägkanter. Lundskafting är en av de vanligaste arterna i de gotländska skogarna, vilket framgår av den höga andelen i provrutorna. Johanssons (1897) ”Mycket allm.” stämmer ännu bra.
Bohusläns Flora
Lundskafting växer i frisk, mullrik och basrik jord bland stenar och block eller vid bergrötter och rasmark i ädellövskogar.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Lundskaftingen verkar ha missförståtts eller förbisetts av de tidiga botanisterna. Det är t.ex. egendomligt att den inte upptäcktes av F.J. Björnström (1853) under hans omfattande undersökning av floran i Ornö och Nämdö skärgårdar eller av Krok och Thedenius som samlade på Ornö under 1860-talet. Arten är emellertid beteskänslig och missgynnades starkt av det tidigare intensiva betet i skärgården. Den har därför ökat starkt under 1900-talet. Lundskaftingen är ett kalkgynnat tuvbildande gräs som växer i fuktig, näringsrik ängsskog, mest i lundar, men ibland också i örtrik barrskog. I Sörmland är den sällan funnen i tallskog på kalk, som är den vanliga växtplatsen på Öland och Gotland. Arten är frostkänslig och därför gynnad av skärgårdens milda vinterklimat och liknande förhållanden vid de stora sjöarna.
Upplands flora
Lundskafting är kalkgynnad. Dess typiska miljö är strandlundar, men den växer även i andra örtrika skogar, i skogsbryn och bäckdalar.
Förändring + 47 %. – Lundskafting har ökat kraftigt, speciellt i landskapets norra delar. Liksom för andra ökande lundväxter kan orsaken vara minskat bete och slåtter med igenväxning av hagar, men man kan även se en förklaring i det mildare klimatet.