lundalm

Är ej förvildad N om Småland och Gotland (Flora Nordica 1) men uppges vara så i Viby: Adolfsberg och Östanfalla (Nilsson 1978).

[Ett ca 75–100-årigt träd på igenväxande, öde torptomt i Skinnskatteberg: Brofallet Ö-ut. Ej förvildad medelst rotskott eller frön 1974(!, UPS).]

632 Ulmus minor Mill.

Syn.: int. al. U. carpinifolia Gled.

This species occurs in Europe and adjacent areas towards the south and southeast. In some parts of the range, it may be difficult to decide whether a population is native or cultivated. Thus, the maps of this tree (as of many other ornamental trees) vary in several respects. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 123.

Lundalmen, som är vildväxande på Öland och Gotland, är i Halland endast funnen planterad och kvarstående. Den är tillfällig i landskapet. Vanligen planteras den s k Hörsholmsalmen, U. minor ’Hoersholmii', som är relativt motståndskraftig mot almsjuka. Den har mycket smalare blad, mer upprätta grenar och smalare krona än huvudformen (Ekholm m fl 1991).

Lundalm är planterad som prydnadsträd eller för vindskydd, och sannolikt mestadels kvarstående. 

Ulmus carpinifolia
Lundalm förekommer som spontan i Sverige på Öland och Gotland; i övrigt odlas den i kusttrakter som prydnads- och häckväxt. Det första småländska belägget är från Västervik Västervik Gamleby 1872 (C. M. Nymans herbarium, nu i S), troligen från ett odlat exemplar. I Sverige är frösättningen dålig, troligen av klimatskäl, men arten har en stark tendens att bilda rotskott och kan på det sättet sprida sig. – Almsjukan drabbar även lundalmen.

Lundalm förekommer naturligt i Sverige på Öland och Gotland där den befinner sig på sin klimatiska nordgräns och utgör en relikt från värmetidens jungfruliga ädellövskogar. Kanske har ingen nyspridning, frånsett plantering, skett på 1000-tals år? Trädet växer på varma lokaler och vill ha frisk, mullrik mark som är kalk- och näringsrik. Lundalm är det viktigaste trädet på gammal inägomark i Mittlandets ädellövskogar men växer även som enstaka träd i hässlen eller tallskogar. Genom rik rotskottsbildning kan den bilda rena bestånd i vägrenar, åkerkanter, gamla fägator och skogsbryn. Vid två tillfällen är den noterad i alvarkarst – en tidigare okänd växtmiljö för lundalm. Någon gång är den sedd i gamla sandtäkter och på jordtippar.

Lundalm växer främst inom Mittlandet med en slagsida åt de västra delarna och den förekommer även i västra kustskogen. Några rena bestånd av lundalm finns vid Västerstads almlund Kastlösa sn, Lilla Hult Algutsrum sn och Ebbelunda Stenåsa sn. Andra större förekomster kan ses vid Stora Dalby, Kastlösa sn, och runt Frösslunda, Stenåsa sn. Tyvärr är alla bestånden idag hårt angripna av almsjuka och alla lundalmar döda eller döende. Lundalm planterades en del förr exempelvis vid sjöbodarna tillhöriga N. Kvinneby samt Stenåsabadets camping, Stenåsa sn. I båda fallen har dungarna tjänstgjort som ett gott vindskydd. Norr om Borgholm är det glest med fynd och det är tveksamt om lundalm kan anses spontan på mer än någon enstaka av lokalerna norrut. I redovisningen har det inte varit möjligt att skilja på spontana och från början odlade förekomster varför utbredningskartans utpostlokaler ger en falsk bild av att lundalm expanderat när sanningen är att den är akut hotad på Öland. Jämfört med Sterner 1938 ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Lundalm känns igen på bladen som saknar den strävhet som kännetecknar skogsalm U. glabra. Bladen hos lundalm är smalare, något långskaftade och nöten sitter asymmetriskt i den vingade frukten. Skogsalm har kortskaftade blad och nöten sitter symmetriskt. En användbar karaktär är att hos en del lundalmar har unga grenar och rotskott tydliga korklister, ibland benämnd korkalm var. suberosa.

Lundalm är liksom skogsalm på Öland hårt drabbad av almsjuka Ophiostoma ulmi och O. novo-ulmi, två svampsjukdomar som sprids med almsplintborrar, släktet Scolytus. Vuxna almsplintborrar som är bärare av svampsporer flyger och söker efter lämpliga almkvistar där de näringssöker och gnager på barken. Svampsporer överförs till trädet, hyfer växer till och blockerar kärlsträngarna vilket förhindrar trädets vattentransport och leder till en vissnesjuka. På så kort tid som 1–2 år kan ett helt träd vara dött. Skalbaggen lägger ägg i det döende trädet, larverna kläcks fram och gnager karakteristiska gångar under barken. Sedan förpuppas den med svampsporer infekterade larven för att kläckas som färdig insekt och flyga vidare till andra almar som infekteras. Eftersom sjukdomen även kan spridas genom rotkontakt är den klonbildande lundalmen extra illa ute. Någon resistens mot sjukdomen har ännu ej påvisats hos våra inhemska almar. På Öland upptäcktes de första sjuka lundalmarna i slutet av 1990-talet vid Lilla Hult, Algutsrum sn. Stora bestånd av lundalm är döende som t.ex. den berömda Västerstads almlund, Kastlösa sn, som en gång kunde uppvisa norra Europas högsta lundalmar. Vid Betängen, Torslunda sn, uppskattades beståndet av lundalm på 1990-talet till cirka ett hektar och var mycket gammalt, även detta är idag hårt angripet av almsjuka.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Ofta mycket framträdande i lövskog och ängen; även barrskog, här oftast enstaka, ibland i mindre, rena bestånd. Lundalm kan också växa på mycket grund jord eller på bar kalkhäll. Här blir den ofta mycket lågvuxen, ibland knappt manshög, och har i stort sett ingen fruktsättning. Lundalm kan dock bilda smärre bestånd på hällmark genom utlöpare, som ibland ligger som ormar ovanpå kalkhällen. Även invid bebyggelse (planterad eller spontan), spridd ut på vägkanter och åkerrenar. Betestålig p.g.a. god förmåga till vegetativ spridning; står kvar på betad ängsmark och vägrenar.

Lundalm har ofta utväxter av korklister på grenarna, särskilt de nedre (först anmärkt av Nyman 1842). På vissa träd förekommer detta i stor omfattning; Johansson (1897) redovisade sådana som ”b) suberosa”, men Johansson (1921) hävdade att ingen bestämd gräns kan dras mellan former med och utan korklister: ”Ofta träffas korkribbor blott på enstaka grenar eller smärre kvistar, så att var. suberosa genom ett par yxhugg skenbart förvandlas till huvudformen.”

Johansson (1897) bedömde att lundalm förekom ”H. o. d. i ängar, oftare vid vägar i närheten av gårdar; mer sällsynt i de nordligaste socknarna och på sandområdena.” Utbredningsbilden är densamma i dag; en stark koncentration till de bördiga lerjordarna på mellersta Gotland och frånvaro i de nordligaste socknarna. Frekvensen förefaller emellertid ha ökat under 1900-talet.

Lundalm är p.g.a. hotet från almsjukan rödlistad som Akut hotad (CR) 2015.

Några få fynd är gjorda av lundalm i vägkanter, på ödetomter och i blandskog. Förmodligen rör det sig om kvarstående och/eller förvildade träd.

Lundalmen förekommer i Sörmland planterad i parker och utmed gator och sprids även med frön i omgivningen.

Sydöstra Europa. I Sverige vild på Öland.