Taxasida

luktviol

Viola odorata

L.

luktviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Thomas Gunnarsson
Översikt
Översikt

luktviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • luktviol
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Viola odorata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Viola odorata L.
Svenskt namn
luktviol
norwegianBokmal
marsfiol
norwegianNynorsk
marsfiol
Finskt namn
tuoksuorvokki
finlandSwedish
luktviol
Danskt namn
Marts-viol
Foton
Thomas Gunnarsson
Hulterstad kyrka,Hulterstad,Mörbylånga 2020-03-27
Thomas Gunnarsson
Mörbylånga,Mörbylånga,Mörbylånga 2020-03-24
Thomas Gunnarsson
Torslunda kyrka västerut,Torslunda,Mörbylånga 2019-04-14
Thomas Gunnarsson
Hulterstad kyrka,Hulterstad,Mörbylånga 2020-03-27
Torbjörn Tyler
I odling i Höör socken 2024-04-21
Patrik Engström
Färingsö 2025-04-25
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-04-19
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2013-07-29
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-03-10
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-17
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1318 Viola odorata L.

This widely cultivated species originates mainly from S. and W. Europe. It has often escaped from gardens. Its original distribution area can only be indicated tentatively (S of the broken line). However, some authors consider it as native also in Denmark and S. Sweden (Skåne and Öland). It is introduced and naturalized in N. and parts of C. Europe, Japan, N. and S. America, Philippines and New Zealand at least. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 292.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Luktviol är en gammal prydnadsväxt som lätt förvildas i närheten av trädgårdar och utkastplatser. Den växer, till synes fullt naturaliserad, på frisk och mer eller mindre skuggig mark i lövdungar, snår, under häckar samt på grässlänter och vägkanter.

Arten har ökat under 1900-talets senare del. Förändringen kan åtminstone delvis förklaras av den ökade tillgången på lämpliga ståndorter, dvs igenväxande mark intill bebyggelse. Förr höll man efter snår och uppväxande sly mycket effektivare än idag.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Odlad och kvarstående på gamla odlingsställen och vid utkast. I Viby är den täml. allm. med 19 lokaler (Nilsson 1978) men i övrigt sälls.–spridd i strandsnår, parker, trädgårdar, på vägkanter m.m.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Förmodligen gammal bofast art, men även odlad som prydnadsväxt och förvildad.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

61; spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten; tretton lokaler i Skogslåglandet; en i Nedre Bergslagen. Svensk NV-gräns. Trots detta tydligen klimathärdig i hela Skogslåglandet; kanske också i Nedre Bergslagen? Lämpliga ståndorter vanligast på Mälarslätten, där odlingfrekvensen dessutom varit mycket högre än på andra håll. Möjlig utbredningstyp: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: bofast och sannolikt gammal. En sedan 1300-talet ofta odlad prydnads- och cermoniväxt (KLun 2007) som i dag är fullt naturaliserad och som sannolikt varit bofast sedan före 1749.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: vitblommiga former ses då och då.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Luktviol är inhemsk i stora delar av Europa, möjligen även i delar av Skåne och på Öland. I Sverige är den dock huvudsakligen förvildad. Den har odlats sedan medeltiden för sitt utseende och sin doft samt som läkeväxt. Arten sprider sig lätt med frö och genom sina långa, rotslående revor. Som förvildad trivs den bäst på frisk, näringsrik mulljord i ganska skuggiga miljöer. Den är vanligast vid och i närheten av gammal bebyggelse, gärna i häckar och gräsmattor samt på vägkanter, och den påträffas ganska ofta vid ödetorp. Man ser även luktviol på betesmark, i lövskogsbryn och lövdungar, särskilt under ädla lövträd.

Luktviolen har ökat starkt under 1900-talet.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Luktviol anses inte ursprunglig i Sverige utan härstammar från västra och södra Europa (Hultén & Fries 1986). Den förekommer i odling sedan lång tid och har troligen inkommit till vårt land vid flera tillfällen. Denna upprepade import har bidragit till att olika bestånd varierar både i hårighet, blomfärg och doftintensitet.

Luktviol växer halvskuggigt på torr–frisk mark som ofta är näringsrik och kalkpåverkad. Den är vanlig nära bebyggelse som längs bygator, i snåriga buskage, trädgårdar och inte minst på kyrkogårdar. Luktviol växer även i ruderatmiljöer på jordhögar, stentippar och i sandtag. Stenmurskantade åkrar, betade torrängar med enbuskar och ödetomter är andra växtplatser. I några miljöer kan luktviol förefalla ursprunglig som i västra landborgens snårmarker och i rikare lundar långt från bebyggelse.

Luktviol har haft en kraftig expansion under 1900-talet och förekommer idag i alla Ölands socknar. Utan svårighet kan man finna den vid samtliga 33 sockenkyrkor där den växer i buskage, gärna nära en stenmur eller kalkstenvägg som gör växtplatsen skyddad och dessutom att den värms upp tidigt på våren. Endast på Stora Alvaret saknas fynd frånsett vid några alvarbyar. Som möjligen ursprungliga, i alla fall gamla, bedöms lokalerna vara i västra landborgen; söder om Borgholms slott, Räpplinge sn, samt väster om Gettlinge gravfält, S. Möckleby sn. Inom Mittlandet växer luktviol ofta i ädellövskogar långt från bebyggelse och även dessa lokaler har säkerligen lång kontinuitet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Linné sökte förgäves luktviol under sin öländska resa 1741. Han bemödade sig verkligen och gjorde en rejäl omväg för att leta efter den. Den 2 juni befinner han sig nära kyrkan i Köpingsvik och skriver, som det låter något frustrerad. "Äkta violer som dokt. Linder skrivit växa här vid Köping i myckenhet, och för vilkas skull vi gjort hela denna dagens krokresa, sökte vi med all flit men funno varken här eller på andra delar av Öland den rätta violen, men väl 3 andra slags oäkta marsvioler." (Linnæus 1745). Som kuriosum kan nämnas att luktviol heter marsfiol på norska. Linné sökte även påföljande dag den 3 juni efter luktviol i landborgen nedanför Borgholms slott men inte heller där fann han växten. Kanske var han för sent på plats för att finna luktviolen som blommar tidigt, redan i mars–april. Under maj månad är den redan överblommad men bladen står kvar och avslöjar den.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, kanske även inkommen, bofast.
Vanlig i kyrkogårdarnas gräsmattor (rapporterad från fler än 60 kyrkogårdar); även i gräsmattor och häckar i trädgårdar och parker, ibland på ruiner, kalkberg och hällmark. Luktviol klarar gräsklippning bra, och den är också torktålig. Luktviol påträffas ibland med vita blommor, t.ex. Rute, Fardume, i frisk lövskog ca 2005 (1685-- 6412-- JP) och Bunge kyrkogård 1995 (16910- 64189- JP). Även rödlila blommor förekommer då och då, exempelvis på St. Karlsö, Eksta, och i Fröjel (GI; Larsson 1994).

Johansson (1897) skrev att luktviol var sällsynt. I dag är den betydligt vanligare och är mycket väl etablerad på Gotland. I de flesta fall är den nog förvildad med frö från planterade exemplar, men det är möjligt att den, exempelvis i kyrkogårdarnas gräsmattor, har kommit in med gräsfrö.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Luktviol har sedan länge odlats som prydnadsväxt och för sin doft. Den förvildas ganska lätt och sprider sig vegetativt i näringsrik mulljord i parker och lövskogsbryn i närheten av bebyggelse. Förekommer mest i södra delen av landskapet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen, speciellt förr odlad som prydnadsväxt. Växer förvildad på kyrkogårdar, i trädgårdar, i häckar och snår i låglandet. Saknas eller enbart kvarstående på höglandet och i södra Västergötland. Ej konsekvent rapporterad. 137 lokaler i 107 rutor (13 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Troligen ursprunglig i Sydeuropa. I Sverige odlad och förvildad. I Sörmland mindre allmän – (16%). Luktviolen odlas sedan gammalt för sina doftande blommor. Den fleråriga arten sprider sig med krypande stammar och uppträder som förvildad i gräsmattor, på tomtmark och på skräpmarker intill bebyggelse, särskilt i villahäckar och trädgårdar, vid kyrkogårdar och på städernas bakgårdar. Man hittar den också kvarstående på ödetomter, där den emellertid inte blir särskilt långvarig. Luktviolen anses vanligen gammal i odling men som förvildad är den tämligen sen. Linné (1755) kände den bara från sydligaste Sverige. På 1800-talet var den i Sörmland känd mest från prästgårdar och slottsparker. I själva verket tycks förvildningen på allvar ha börjat först under 1900-talet. Ökningen pågår alltjämt i oförminskad takt.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Luktviol är en i Europa ursprunglig art, som utökat sitt utbredningsområde genom att den odlas som prydnadsväxt och därifrån sprider sig. Spridning från odling är anledningen till den koncentration som man finner kring tätorterna. I Uppland som helhet är den mindre allmän, i den nordvästra delen sällsynt. 298 kartblad, 474 kvadranter.
Almq. Tämligen allmänt odlad; förvildad i de flesta gamla trädgårdar och parker, i Heby kommun mera sällsynt.
Luktviol påträffas i allehanda kulturmarker i människans närhet såsom tomtmark, parker, trädgårdar och kyrkogårdar. Den växer även på vägslänter, liksom på älvbrinkarna vid Dalälven.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Luktviolen är en odlad trädgårdsväxt som förvildats. Arnell (1902) angav den som en gammal men sällsynt trädgårdsväxt som mest odlats vid herrgårdar i landskapet. Arten fanns bland annat rikligt vid Vi och Gysinge vid förra sekelskiftet. Luktviolen är numer inte ovanlig i villaträdgårdar. Den först kända förvildade förekomsten är »Kastet nära lilla Rudsjön« i Gävle, där arten hittades 1846.

Luktviolen växer på näringsrik mark intill bebyggelse. Den hittas ofta i gräsmattor och står gärna tryckt mot husväggar och murar. Den har också hittats i lövskog och häggsnår vid igenväxta gårdstomter. Arten visar sig också mer tillfälligt på jordhögar och trädgårdsutkast. Den har på en del platser varit beständig som förvildad i minst 50 år. Å andra sidan tycks den ha svårt att släppa taget om kulturen och ännu har inga förekomster hittats i naturlig vegetation.

Luktviolen blommar tidigt, i klimatgynnade lägen ofta samtidigt med blåsippa, men ibland även sent på hösten.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Luktviol sprider sig med utlöpare och myror sprider dess frön. Ur en raserad jordstack byggd av svarta myror kom många fröplantor upp. De flesta bladen övervintrar gröna. Bägge sidor av bladen är håriga. På undersidan av bladen är håren platta (30× förstoring), på översidan bara antytt plattade. Luktviolen blommar på senhösten eller på våren, vid en tid som bestäms av vädret, ibland intill ett smältande snötäcke. Blomdoften är stark och karakteristisk. Förutom de chasmogama, mörkt blåvioletta och starkt doftande blommorna bildas också, huvudsakligen under sommaren, kleistogama blommor som inte syns ovan bladen. Deras stjälkar böjer sig ner mot marken och de har mindre krona, defekt krona eller ingen krona alls. Frökapslarna är centimeterstora, klotrunda och violettprickiga, ibland helt violetta.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Luktviol är någon gång odlad vid kusten, mer förr än nu; sällsynt funnen kvarstående eller lokalt förvildad. Ett äldre fynd på barlast.