liten blåklocka

Gammal bofast art.

Allmän

Blåklocka är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den ljusälskande och ganska konkurrenssvaga arten växer på torr till frisk, ljusöppen mark med någorlunda lågvuxet fältskikt. Klipphedar och bergbranter är exempel på naturliga miljöer. Arten är emellertid vanligast på mer eller mindre kulturpåverkade växtplatser, t ex naturbetesmarker, vägkanter, vägslänter, åkerrenar, järnvägsområden och en del vildvuxna tätortsgräsmarker.

Allm. i hela området utom i näringsfattiga myrar och åkrar.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1757 Campanula rotundifolia L.

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 92f.) is widely distributed in Eurasia and N. America. It forms together with lower taxa a critical complex (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 128, 351). The northern limit of the typical C. rotundifolia (subsp. rotundifolia) and the southern limit of a large-flowered race are drawn tentatively on the map, as well as the approximate limit of the Rocky Mts. taxa and that of the E. Asiatic population appearing under the name C. langsdorffiana Fisch., more likely a subspecies of C. rotundifolia. The whole complex has a circumpolar distribution (Hultén, I. cit. and map 119).

Perenn, rosettbärande, tuvad, 1–5 dm hög ört. Rosettblad med långt, slankt skaft och liten, rundad, men mycket kantigt tandad bladskiva med upphöjda nerver. Slank, ofta rätt krokig stängel som vanligen grenar sig i övre delen. Stjälkblad mycket smala, vid första påseende linjära, men vid närmare betraktande något bredare på mitten och avsmalnande både uppåt och nedåt. Ibland distinkt skillnad mellan dessa båda bladtyper, men ofta finns någon form av övergångsblad. Blommorna har långt, vekt skaft, och utgår från vecken av linjära stödblad. 5-talig blomma med 5 syllika, utåtböjda foderblad, och blå, 14–20 mm lång, klocklik krona och långt stift med 3 märkesflikar. Frukten är en hängande kapsel med 3 hål nära fästet.

Liten blåklocka är vår i särklass mest utbredda blåklocka. Den är ofta vanlig på torrare marker, t ex vägkanter, ängar, hällmarker och kulturmark. Den finns både i jordbrukslanskapet och på naturliga ståndorter som sanddyner, fjällhed, rasmarker, sydberg etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig! Andra blåklockor (Campanula) har mycket annorlunda blad.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast underarten C. r. subsp. rotundifolia i landskapet. Vitblommiga former är mycket sällsynta.

Liten blåklocka växer på torr, högst måttligt näringsrik mark som kan vara kalkfattig eller extremt kalkrik. Vanliga växtmiljöer är betade torrängar, sandgräshedar och vägrenar. Den ses även på sandstränder, i karster och grusalvar, glesare skogar, åkerkanter och ruderatmiljöer.

Utbredningen är jämn över hela Öland inklusive Stora Alvaret. Liten blåklocka har en bred ekologisk nisch varför den klarar sig bra i dagens landskap.

Rikard Sterner anmärkte att på alvaret såg liten blåklocka annorlunda ut, småblommig och med smala blad. Även i Aulin (1912) kan man läsa om detta. "C. rotundifolia L., fanns i Resmo på bördig jord i mer än ½ m, höga, rik- och storblommiga ex., på allvaret åter i mycket småväxta individ med dels några få, små, hängande blommor, dels en enda upprätt blomma i stjälkens spets; alldeles dylika har jag funnit på Gotland, Ardre s:n. Ekese hällar."

I en nyligen presenterad artikel (Piirainen & Nurmi 2018) görs en genomgång av liten blåklocka och dess variation inom norra Europa. Antalet kromosomer skiljer vilket är kopplat till geografisk utbredning, till viss del också ekologi och morfologi. Två nya underarter beskrivs i artikeln: alvarblåklocka subsp. fennica och älvblåklocka subsp. kemensis.

Tetraploida 2n = 68 är underarterna backblåklocka subsp. rotundifolia och skredblåklocka subsp. groenlandica. Backblåklocka förekommer främst i södra delarna av Finland och stora delar av övriga Norden på torr–frisk, gärna sandig och väldränerad mark. Den gynnas av mänskliga aktiviteter och växer på ängsmarker, längs diken och vägar. Skredblåklocka växer främst i de nordliga fjälltrakterna i Finland, Sverige och Norge. Den är lågväxt, ofta med enstaka och breda blommor. Bladen på stjälken är koncentrerade till den nedre tredjedelen och ofta är plantan ogrenad. I Norge och Sverige är intermediära plantor mellan de två underarterna vanliga. Backblåklocka är den vanligaste underarten på Öland.

Diploida 2n = 34 är alvarblåklocka subsp. fennica, lappblåklocka subsp. gieseckiana och älvblåklocka subsp. kemensis. Alvarblåklocka förekommer i södra Finland på klippor och rullstensåsar. Utbredningen fortsätter i ryska Karelen, Estland och dessutom är den funnen på alvarmark på Öland och Gotland. Alvarblåklocka är ganska lågväxt och spädare än backblåklocka med få blommor som är kortare i längd men förhållandevis bredare samt med kortare lober jämfört med backblåklocka. Pollenkornen uppges vara mindre än hos backblåklocka (diameter 31–36 μm resp. 36–41). Alvarblåklocka är inte kulturgynnad. Lappblåklocka är funnen i nordostliga fjälltrakterna och är lågväxt, ogrenad och fåblommig. Älvblåklocka växer i norra halvan av Finland, i nordligaste Sverige, Norge och på Kolahalvön. Den är ursprunglig längs alluviala floder.

Uppgifter om alvarblåklocka på Öland finns publicerad i Piirainen & Nurmi (2018) från Högsrum/Gärdslösa, Vickleby alvar, Resmo vid Mysinge, Resmo alvar nära Jättestenen samt Gräsgård vid Gammalsby alvaräng. Belägg har samlats sommaren 2021 på alvaret nära Jättestenen men fynden har inte undersökts ytterligare med kromosomräkning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr (ibland vinterfuktig) miljö: torrängar, hällmark och kalkklippor, alvar, väg- och dikesrenar, torr tallskog, enbuskmark, betesmark, sand- och gräsmark; ofta antecknad i ängen. Ej sällan riklig på grusiga strandvallar. Vita blommor rapporterades av Fries (1932) från Lärbro. De är inte särskilt ovanliga (Larsson 1994).

Den ganska höga andelen provrutor med liten blåklocka tyder på att arten är mycket allmän på Gotland. Johanssons (1897) bedömning ”Allest.” gäller än i dag.
Liten blåklocka representeras på Gotland av backblåklocka ssp. rotundifolia.

Liten blåklocka växer solexponerat på torr eller frisk, gräsbevuxen mark. Man finner den i naturbeten, hällmarker, hagar, på torrbackar och sandiga kusthedar, gärna tillsammans med grässtjärnblomma, fårsvingel och gulmåra. Arten förekommer också i slänter, på klipphyllor i branter samt på vägkanter, banvallar och annan kulturmark. I skärgården ser man den i små, steniga ängsfragment, som inte är alltför exponerade.

Liten blåklocka kom upp i traktorspår efter avverkning av träd som vuxit i 90 år på före detta ängsmark. Enligt Granström (1986) finns den i fröbanken i skog, men i Hälsingland gäller detta trädbevuxen mark som tidigare varit jordbruksmark, inte skog med obruten kontinuitet. Arten har 1 mm grova, vittförgrenade jordstammar som stor blåklocka och knölklocka och en 2–3 mm grov vertikal jordstam, men inga lagringsknölar som knölklockan. Basala runda blad övervintrar gröna. Liten blåklocka börjar blomma efter ängsklockan, startar i ekorrbärets eller linneans tid och fortsätter åtminstone till ljungens. Den skjuter nya blommande skott till sent på sommaren om den betas och kan blomma om i höstfärgernas tid.