lingon

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

1460 Vaccinium vitis-idaea L.

This widespread species includes t wo subspecies, viz. subsp. vitis-idaea in Eurasia and subsp. minus (Lodd.) Hult. with a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 78 and map 69) and occurring mainly in the arctic regions of Europe and W. and C. Asia, i. e. N of the area of subsp. vitis-idaea. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 330.

Lingon är en ursprunglig växt. Den bildar vanligen vidsträckta bestånd på torr, ganska ljusöppen mark i tallskogar och utgör dessutom ett viktigt inslag på tuvor i högmossar och kärr. Arten är kulturgynnad och växer rikligt på hävdade ljunghedar och i gamla, enbuskdominerade betesmarker, i kraftledningsgator och på slänter utmed vägar och järnvägar.

Åtskilliga goda lingonmarker har under de senaste årtiondena förstörts på grund av igenväxning, kalavverkning, markberedning och gran/tallplantering. Lingonriset missgynnas av kvävenedfallet genom att detta gynnar de konkurrerande gräsen.

Läkeväxt, ekonomiskt betydelsefull bärväxt, allm. utom i uppodlade delar av landskapet. Ovanliga växtplatser är kalkberg och Hjälmarlandvinning med vispstarr samt strandklapper vid Vättern.

Först uppgiven av Hülphers (1777).

Utbredning som Vaccinium myrtillus'. Utbredningstyp: U.

Upprätt, vintergrönt ris med ljust finludna årsskott, och ovala, läderartade, otandade blad med nedvikt kant. Bladen är bredast ungefär vid mitten, eller något ovanför. De har en gles nervatur som ej kan ses tydligt på undersidan. Nerverna når ej bladkanten, utan böjer av framåt och fäster vid nästa nerv. Bladens översida är glänsande mörkgrön med “ingraverade” nerver, medan undersidan är matt blekgrön med svarta glandelprickar och valkar som antyder de “inkapslade” nerverna. I skottopparna små klasar med vita eller blekrosa, klockformade blommor. Frukten, ett bär som först är vitt men vid mognaden blir rött och saftigt (lingon!), har små frön och en liten foderrest.

Lingon täcker stora arealer och finns även i fjällen. Klonerna är svåravgränsade, eftersom de, till skillnad från mjölon, tillväxer under markytan och inte utan möda kan spåras bakåt.

Förväxlingsrisk:
Mjölon har långt krypande grenar med slutligen flagnande bark. De tungformade bladen är släta under utan nedvikt kant, och har detaljrik nervatur som syns tydligt på båda bladsidorna.
Ryl (Chimaphila umbellata) (södra och mellersta Sverige) har kransställda blad med skarpa tänder.

Lingon växer på torr–frisk, kalkfattig mark främst i tallskogar på sand. Den är även funnen i blandskogar och i lövskogar med björk eller sällsynt asp. Vid ett tillfälle är den noterad i en tallskog rik på hasselbuskar, en udda kombination.

Lingon är utanför de nordliga socknarna Böda och Högby ovanlig på Öland. Den har inte återfunnits på den sydligaste lokalen i Ottenbylund, Ås sn. Däremot har den noterats på nya lokaler i planterade tallskogar i de östra socknarna Gårdby och N. Möckleby samt i en björkdominerad skog i Persnäs sn. Sammanfattningsvis några plus och några minus. Lingon missgynnas av den eutrofiering som skett av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till frisk, rätt öppen tallskog (gärna på stubbar), sandtallskog, ängsbarrskog, myrkantskog, gärna på vitmosskuddar; även på torrängar. Lingon är rikt företrädd med utbredda bestånd i de gotländska skogarna, vilket framgår av den höga andelen provrutor. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest. på sandområdena; eljes allm.”. Detta gäller även i dag.

Lingon växer på torr till frisk, mager mark i glesa skogar, framför allt hällmarkstallskogar och andra hedskogar. Arten är ganska ljuskrävande och syns gärna i kraftledningsgator, på skogsvägkanter och hyggen, där den klarar sig mycket bra de första åren, innan gräsen tar överhand.

Ett exponerat, nyligen ur havet uppstiget skär byggt av blockig morän har ofta en vegetation som förutom de typiska havsstrandsarterna omfattar många arter med bär, som en, hägg, nyponros, hallon, rönn, röda vinbär, lingon och besksöta. Många av dessa torde ha förts dit av fåglar. En isolerad lingonmatta med några meters diameter fanns på högsta delen av Stenöorn i Sandarne. På den blottlagda bottnen av det före detta flottningsmagasinet Rörsjön i Voxnan växte efter några decennier små lingonplantor tillsammans med många andra arter. Sådan spridning av lingon förekommer naturligtvis även i skogen, men de nya plantorna observeras sällan bland mängden av äldre.
Lingon sprider sig med decimeterlånga vita jordstammar. Dessa växer gärna i smala springor i stenblock eller mellan barken och veden på en något decennium gammal avverkningsstubbe, vars krön de intar. Det är väl denna strävan uppåt i terrängen som skildras i vistexten ”På lingonröda tuvor och på villande mo…”. Lingon bildar ju inte själv några tuvor. Blåbär och lingon följs åt i skogarna, men lingon är vanligare där tall dominerar, blåbär i granskog. Lingon tål mer torka än blåbär, men är även tåligare för dränkning (se Natur och vegetation, sid. 252). Bägge dominerar över ljung i sluten skog, men när träden hålls borta i en kraftledningsgata tar ljungen småningom över. Blåbär och lingon är ganska härdiga mot vinterkyla, men i en gles, talldominerad skog ser man vissa vårar kring tallstammarna runda bruna fläckar av lingonris i en för övrigt grön matta. Skarpa frostnätter har förstört bladen i snöbrunnar kring stammarna. En lingonplanta kan leva över 100 år (De Witte & Stöcklin 2010). Lingonplantor dödas helt vid hård brand, men bränns bara ytligt och återkommer från jord­stammar efter mindre hård brand. På sådana ställen kan lingonskörden under några år bli mycket riklig.
Lingonen blommar länge. Knopparna i klasen slår ut successivt, de första i skogsstjärnans tid, samtidigt med rönn och ­skvattram. Då närmar sig blåbärsblomningen sitt slut och blåbärsrisets nya ljusgröna blad kontrasterar mot lingonrisets övervintrade mörkgröna. Lingonskotten börjar dock snart veckla ut sina nya blad, lika ljusgröna som blåbärets. Lingonblomningen fortsätter in i linneans tid, då även tranbär blommar. Då har lingonens årsblad fått samma färg som fjolårets. Lingon blommar mer och sätter mer bär i öppna skogsmiljöer, mest på hyggen, men i urskog blir skogen också öppnare, så att bärproduktionen blir riklig. Där växer lingon ibland utan inblandning av kruståtel.
Lingon blommar ofta om, när det finns mogna lingon från första blomningen. Under lingonplockningen dyker enstaka dubbelbär upp, större och med två blom­ärr men ett skaft. Bladen övervintrar rent gröna, till skillnad från bladen på skvattram, rosling, tranbär, kråkbär och ljung, som är rödbrunpigmenterade. Skadade blad kan färgas i både gult, rött och svart.

Svampsjukdomen lingonsvulst Exobasidium vaccinii angriper blad eller mer sällan blomställningar, troligen mer under en våt sommar. Infekterade blommor kan ha fyra fria kronblad, inte fyra eller fem hopvuxna som normalt, och ståndarna kan vara missbildade, åtta stycken, medan stift och märke kan ha mer normal form, trots att de också är genomvuxna av svampen.