lindådra

Lindådra, som uppträdde under flera former i vart land, är ett gammalt ogräs i lin- och vårsädesåkrar.

Lindådra förekommer inte längre som linogräs i vart land men kan eventuellt uppträda tillfälligt på ruderatplatser (Nilsson & Gustafsson 1982). Den senaste uppgiften från Halland är från 1949 då O. Johansson fann ett ex i Förlanda Rammsjöhall (Ohlander 1967). – Enligt Ahlfvengren (1924) sällsynt.

Först uppgiven av Fristedt (1854), som C. foetida: "i linåkrar vid södra Wiken." Därmed avses det som nu kallas Sörviken, 2 km S om Hedeviken.

Ogräs i linåkrar, utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010).

Se även: Camelina alyssum subsp. alyssum och Camelina alyssum subsp. integerrima

Lindådran var så länge linodling förekom i Sörm­land ”ett elakt ogräs…uti linåkrar” (Ekström 1828). I Bogsta var den ännu i slutet av 1800-talet tämligen allmän bland lin (Lindström 1892). När husbehovs ­odlingen av spånadslin totalt upphörde kring sekelskiftet 1900 försvann också lindådran från land­skapet. I senare tiders linåkrar saknas både lindådran och övriga traditionella linogräs. En del äldre litte­raturuppgifter beror sannolikt på sammanblandning med oljedådra och utesluts därför.

Europa. I Sverige förr ogräs i linåkrar, ursprungligen inkommen med utländskt linutsäde (Linné 1745b).

Ny bofast art, nu utgången; tidigare ogräs i linåkrar, samt tillfälligt inkommen på barlast.

Lindådra är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Senaste tidsbestämda observationen i landskapet 1930. - 16 (14).

Larsson 1851.

Utdöd. Fram till 1919 ett 10-talet fynd inom Mälarslätten-Nedre Bergslagen.

969 Camelina sativa (L.) Cr.

The C. sativa complex here includes C. sativa s. str., an old weed with an almost world-wide distribution, C. microcarpa Andrz., originally a steppe plant in Eurasia, now widely spread, and C. linicola Sch. & Sp. (syn.: C. alyssum [Mill.] Thell.), a weed of the flax fields, mainly in Europe. Nowadays C. sativa may occur only casually in Scandinavia. The present distribution of the complex shows an discontinuous circumpolar pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 270 and map 261).

Status: fordom allmänt och besvärligt ogräs i linodlingar (jfr Lilja 1838) men nu sedan länge försvunnen. Senast uppgiven 1966 från Hammenhög (BJön inv.).
Förändring och hot: minskande till följd av förbättrad utsädesrensning och i och med linodlingens upphörande försvunnen i hela landet (hotkategori RE).
Kommentar: både C. a. subsp. alyssum och C. a. subsp. integerrima har förekommit enligt belägg i LD.

Lindådra var förr ett ogräs i linåkrar. Genom naturligt urval uppkom plantor vars kapslar inte öppnade sig utan tröskades samtidigt med linet. Fröna har samma storlek som linfrön, större än hos andra Camelina-arter. Lindådrans frö var därför svåra att separera och såddes nästkommande säsong ut tillsammans med linets. Med upphörande linodling och bättre rensning av utsädet var artens öde beseglat. I Sverige anses lindådra utgången, den sågs senast som linogräs 1936. På Öland var den förr enligt Sjöstrand (1850) ett vanligt ogräs i lin. I de offentliga herbarierna finns belägg från 13 lokaler på Öland. Men redan i början av 1900-talet var lindådra sällsynt och Rikard Sterner fann den endast på en lokal.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast.
Lindådra har en lång historia på Gotland med arkeologiska fynd från järnålder och vikingatid (Johansson & Larsson 1996). Under 1700- och 1800-talen växte den främst som ogräs i linåkrar, men även bland säd. Arten var beroende av att frön följde med orensat utsäde vid nysådd, och den sågs på Gotland senast i Roma 1934.

Det gotländska materialet representerar två underarter, ssp. alyssum och ssp. integerrima. De redovisas nedan, men allt material är inte bestämt till underart.

Lindådra förekom förr som ogräs, framför allt i linåkrar. Den är inte funnen under inventeringen och får numera betraktas som utgången i Bohuslän. Äldre belägg finns av båda underarterna ssp. alyssum och ssp. integerrima.