Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Låsbräkenarterna är sällsynta, svåra att upptäcka och avvikande i sin livsföring. För att hitta dem måste man ner på knä. För att komma dem något närmare måste man undersöka även deras underjordiska delar. För att riktigt förstå dem fordras metoder som vi inte behärskar, men vars resultat vi kan läsa om i den ganska rika vetenskapliga litteraturen om dem.
Tillsammans med ormtungearterna bildar låsbräknarna en grupp, som starkt avviker från andra växter både i utseende och livscykel. De har primitiva, ofärdiga drag. Det finns få karaktärer som skiljer arterna. Formen är mer regellös än på de flesta andra arter. För att skilja arterna bör hela populationer studeras. Sporkapseln är enklare byggd än på andra ormbunksväxter, en liten ansvällning, som spricker längs en linje på krönet och gapar så att sporerna kan trilla eller blåsa ut. Rötterna (som liknar jordstammar) är grova och saknar rothår. Unga gröna plantor är milda i smaken. Inte ens en så grundläggande egenskap som förmågan till vegetativ förökning är fastlagd. Månlåsbräken saknar oftast vegetativ förökning, men kan i vissa fall genom en rot ha vegetativ förbindelse mellan olika plantor (Delin 2009a), vilket även ormtunga ofta har.
Höstlåsbräken har ett blad som övervintrar grönt, övriga arter saknar gröna delar under vintern.
Låsbräkenarternas förhållande till mänsklig kultur är olikartat. Stor låsbräken är en kalkkrävande mycket sällsynt skogsväxt, som visserligen gynnas av markstörning och av att gläntor uppstår, men ändå klarar att växa i mogen sluten skog. Den gynnas knappast av slåtter och bete, i varje fall inte hårt bete. De övriga är arter som visserligen har lokaler i naturlig vegetation, i skog, på berg eller strand, men som gynnas så starkt av slåtter och bete att de ofta räknas som ängsväxter.
Stor låsbräken förefaller vara långlivad. Bland de övriga är höstlåsbräken troligen den mest långlivade (upp till 100 år) och stationära, och utvecklar varje år gröna delar. Månlåsbräken kan också vara rätt långlivad och stationär och utvecklar blad nästan varje år. Nord- och topplåsbräken och speciellt rutlåsbräken tenderar att försvinna och åter dyka upp nyckfullt. Om en planta försvinner kan det naturligtvis bero på att den dör. Forskningen har visat att det också kan bero på att den vilar under jord. Om en planta kommer upp kan det bero på att en spor i sporbanken har grott, att en influgen spor har grott, att en vilande underjordisk kropp har skjutit skott igen eller att en underjordisk kropp har bildat groddknoppar. Normalt saknas utlöpare som bildar rotskott. Under vanligt botaniserande är det omöjligt att avgöra vilken av dessa mekanismer som ligger bakom en plantas uppdykande. Man kan däremot med ganska stor säkerhet fastställa att en viss planta återkommer efter en tids vila under jord genom att sätta en fast markeringspinne i jorden intill den (Wernersson & Stridh 2003).
En ganska bred genomgång av litteratur kring låsbräknarnas särpräglade liv finns i ovannämnda arbete och i Johansson & Delin (2010). Där finns även referenser till publikationer om en annan av låsbräknarnas egenheter, att flera arter dyker upp tillsammans inom en liten yta, ett fenomen som ännu inte har förklarats. En bred sammanställning av fakta kring låsbräknar finns hos Ljung (1993).
