lärk

Den vanligaste av lärkar i skogsbruk och parker, möjligen nästan allenarådande i Närke. I Glanshammar och Rinkaby fann Nilsson (ms) före 1986 ett 20-tal bestånd. Från bäckdalen vid Bäcketorp i Lännäs rapporterade H. Rydberg 2010 ”flera mycket stora träd”.

(Europeisk) lärk har noterats på 32 lokaler i 14 församlingar. Då den oftast uppfattats som planterad är den kraftigt underrapporterad.

Europeisk lärk härstammar från södra och mellersta Europas bergsområden. Den har tidigare planterats i skogsbestånd, men eftersom den inte är resistent mot lärkträdskräfta har den numera i stor utsträckning ersatts av den motståndskraftiga hybridlärken L. x marschlinsii. Exempel på självföryngring finns, förutom från Gåsevadholm, även från Hallandsåsen, där arten planterades redan 1867.

Se europeisk lärk Larix decidua subsp. decidua och polsk lärk Larix decidua subsp. polonica.

Planterad som skogsträd och kvarstående eller tillfälligt förvildad.

Planterad i större och mindre bestånd på ett otal ställen, såväl fritt i kulturområden (t.ex. i Västerås-Barkarö vid Askö, Holm, Johannisberg) som i sammanhängande (delvis avsides liggande) barrskogsterräng. Självföryngring förekommer i hela området, ehuru inte regelbundet och sällan (undantagandes enstaka ex.) på större avstånd från plantagerna. Talrikt förvildad särskilt kring lärkskogen mellan Östergruvan och Bastnäs i Skinnskatteberg(!). Utbredningstyp: U.

Europeisk lärk
Lärk är inhemsk i Europas bergstrakter. I Sverige har arten odlats sedan slutet av 1700-talet, i början främst till prydnad men åtminstone sedan mitten av 1800-talet också som skogsträd – den är snabbväxande och ger ett formbart och rötbeständigt virke. Trädet står ofta kvar vid bebyggelse, längs vägkanter och i skogsbryn och självsår sig inte sällan.

Lärk är ursprunglig i Europas alper. Den planteras ganska ofta och ses även i trädgårdar. På Öland är den funnen i planterade skogar och dungar, på några ställen är även småplantor noterade.

Lärkträd skiljs främst på kottarnas utseende. Lärk har hängande kvistar och kottar som är kala–håriga och vars fröfjäll har en rak spets. På Öland är såvitt känt endast europeisk lärk subsp. decidua känd.

Kulturflykting och kvarstående, tillfällig.

Förvildad, bofast. Ofta odlad i små bestånd eller som enstaka träd. Merparten av det relativt höga antalet fynd utgörs troligen av ursprungligen planterade bestånd. Bara ett fåtal av uppgifterna (redovisas nedan) om denna art pekar explicit ut fröspridda exemplar, och andra generationens exemplar anges enbart från lokalen i Martebo (BGJ).

Lärken finns ofta planterad, som mindre bestånd i skog eller enstaka träd på backar kring odlingsmarken, ofta med rik självföryngring – även långt från äldre bestånd.

L. kaempferi – japansk lärk, L. sibirica – sibirisk lärk och L. × marschlinsii – hybridlärk förekommer sällsynt i skogsplanteringar (t.ex. vid Kolartorp i Floda) men har aldrig påträffats förvildade i landskapet.

Europeiskt ursprung, ofta odlad som prydnads- och virkesträd. 
Lärk påträffas mest i mindre bestånd som skogsträd, i små dungar i slättmiljöer och som enstaka träd i parker och intill gårdar.

Ofta planterat skogs- och prydnadsträd som finns spridd i hela landskapet. Anges även av Arnell (1902) som sparsamt odlad. Arten frösår sig och bör kanske räknas som bofast. En del av de registrerade lärkarna kan mycket väl vara sibirisk lärk, L. sibirica, men bekräftade fynd saknas ännu.