kvickrot

Trivialart

Allmän

291 Agropyron repens (L.) Beauv.

Syn.: Elymus repens (L.) Gould, Elytrigia repens (L.) Nevski

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 196) is considered native to Europe and W. Asia. It has spread as a weed within and outside this area, for instance northwards in Europe, to E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. The present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 210 and map 199).

Kvickrot är ursprunglig på sandiga/steniga, tånggödslade havsstränder. Framför allt är den emellertid ett av våra vanligaste och mest besvärliga ogräs i åkrar och trädgårdar. Dessutom bildar kvickroten större eller mindre bestånd på igenväxande åkrar och betesmarker, på åker- och vägrenar, slänter och banvallar samt på ruderatmarker.

Under inventeringen har vi inte noterat olika underarter eller former hos den mycket variabla arten.

Havsstrands-, läke- och hushållsväxt, allm. i allsköns odlingsjord och på ogräsmarker och stränder, inhemsk vid Vättern (Segerström 1932). Ett väldigt bestånd över flera hektar på en sandjordsvall vid Solberga i Asker 1993 tycktes odlat.

Växten ”är för Landtman et beswärligt gräs” i Närke (Samzelius 1760). Mörner (1762b) talar om bekämpning av den i Knista. I en enkät i Mellansverige utsågs kvickrot till det värsta ogräset för jordbruket (Bolin 1922). En bild från Snavlundafältet är talande: ”Trakten är vida berömd för sin potatis och ökänd för sin kvickrot” (Eckerbom 1955).

”f. Aristata Estonica”

”Will försöka uti Örebro” G. G. Reuterholm i brev 1749 (Forsstrand 1919). Möjligen avsågs någon Elytrigia- eller Festuca växt.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

(Elymus repens ssp. repens)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: mycket variabel, exempelvis förekommer sällsynt såväl former med mycket långa borst närmande sig dem hos lundelm Elymus caninus, som former med starkt blågröna blad. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till varietet är inkluderade här.

Elymus repens

Kvickrot växer på torr till måttligt fuktig mark, dels vid havet, dels i kulturmiljöer. Gräset gynnas av god kvävetillgång. Vid havet förekommer det på block- och sandstränder (särskilt på driftvallar) samt i ohävdade strandängar. I kulturlandskapet uppträder det i en mängd olika miljöer, t.ex. på vägkanter och renar, kring gårdar, på utfyllnadsmark, tippar och skräpmark. Kvickroten är ett av de svåraste rotogräsen i åkrar och trädgårdar.

Blågrå kvickrot ssp. arenosa är en havsstrandsras som växer i öppen dynsand. Utom genom färgen kännetecknas den av låga och styva strån samt styva, inrullade bladskivor med ganska grova nerver. Underarten har antecknats från 30 rutor, mest från sandiga och grusiga havsstränder men även från torrängar, vägkanter, klippholmar etc. Dess rätta avgränsning och eventuella förekomst i Småland återstår dock att avgöra.

Kvickrot är ett av våra vanligaste gräs och kan vara ursprunglig på havsstrandängar (Sterner 1938) där den fortfarande är vanlig. Idag är den även frekvent på kulturmarker som i all slags jordbruksmark, men med en förkärlek till lätta, sandiga marker där den är ett svårt ogräs. Kvickrot inte bara gynnas av gödsling utan tål också mycket höga halter av näringsämnen i marken. I Sterner (1938) finns en var. maritimum angiven som ganska sällsynt på havsstränder, det vi idag bedömer närmast motsvarar blågrå kvickrot E. campestris.

Kvickrot är mycket allmän i all odlad mark och strandvegetation över hela Öland; den saknas endast på delar av Stora Alvaret. På igenväxande, sandiga strandängar, särskilt på de mellersta och övre partierna, blir den ofta beståndsbildande. Och säg den trädgårdsodlare som inte för en ojämn kamp mot den envisa kvickroten. Arten har gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet. Genom sin förmåga att sprida sig med små fragment av jordstammar klarar den väl en omrörning av jorden, vare det sig är en plog, jordfräs eller en höststorm längs stranden som utfört arbetet.

Gammal främst kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig.
Kulturmarker: åkrar, gårdar, åker- och vägrenar, jord- och skräphögar och andra ruderatmarker; även strandängar, sandstränder och ängen. Några av våra noteringar gäller säkerligen blågrå kvickrot Elytrigia campestris ssp. maritima, som i Projekt Gotlands flora räknades som underart till kvickrot. Men kvickrot är dock mycket vanlig på ön, vilket visas av den höga frekvensen i provrutorna. Englund (1942) fann kvickrot på 417 avsnitt längs de gotländska kusterna vid sina inventeringar 1928–36, men detta innefattade blågrå kvickrot. Enligt honom var kvickrot särskilt rik på tånggödslade platser. Vi har inte jämförbara uppgifter från stränderna från våra inventeringar. Hos Martinsson (1997) angavs kvickrot vara särskilt dominant på ”driftvegetation av kvickrot-typ” med uppskattad areal av 56 hektar.
Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer bra ännu i dag.

Vanlig kvickrot växer på öppen, torr till frisk mark på havsstränder av olika slag, men gräset är vanligare som ett besvärligt ogräs i åkrar och trädgårdar, och förekommer i trädor, på åkerrenar, i gårdsmiljöer samt på vägkanter, industritomter och i skräpmarker som grustag och jordhögar.

Kvickroten är ett flerårigt gräs med krypande jordstammar som växer i all slags tidigare plöjd eller omgrävd mark, igenlagda åkrar och vallar, trädgårdsland, väg- och dikesrenar, ladugårdsbackar, även ängsmark, särskilt på näringsrikt underlag. I åkrar är den fortfarande ett besvärligt ogräs, som hålls efter med kontinuerlig mekanisk och kemisk bekämpning. Kvickroten är förmodligen ursprungligen inhemsk på havsstränder där den är mycket vanlig, särskilt på tånggödslade lokaler. På flygsandfält vid havet förekommer en form med blågröna, hoprullade blad: blågrå kvickrot – subsp. arenosa. Denna är funnen i varje fall på sandstränderna på Utö. På andra stränder finns blågröna former som tycks intermediära mellan denna och vanlig kvickrot.

Mycket allmän i Uppland. 708 kartblad, 2489 kvadranter.
Almq. I kulturtrakter allestädes; eljest mer eller mindre allmän till yttre skärgården.
Vanlig kvickrot växer överallt i kulturlandskapet. Den är ett vanligt och besvärligt ogräs i åkrar och trädgårdsland och förekommer även i hagar och betesmarker, i diken, på vägkanter, i gårdsmiljöer och på skräpmarker.

Blågrå kvickrot är i sin mest utpräglade form ganska distinkt: lågvuxen, blådaggig och med korta eller obefintliga borst. Den har inte rapporterats speciellt under inventeringen, men förekommer på havsstränder, ofta på sand och i den yttre delen av strandsnåren. Övergångsformer mot vanlig kvickrot överväger dock.

Kvickrotens unga skott är lätta att skilja från andra i Hälsingland vanliga gräs på grund av att de är kraftigt vitludna.

Kvickrot har inte setts föröka sig från frö. Om kvickrot ensam har härskat och blommat under decennier på en viss liten yta, och dess jordstammar sedan fullständigt rensas bort, kommer inga fröplantor upp från den ytan. Kvickrot blommar i linneans eller mjölkens tid. Småaxen har i allmänhet inga borst, men korta borst kan förekomma. Skott som ska utveckla strå och blomma övervintrar till stor del gröna. Kvick betyder levande, och även en bit av jordstammen, som är bara ett par centimeter lång, har kraft att på några veckor skjuta nya bladskott. Jord­stammarna ligger relativt grunt, inom två decimeter under markytan.

Arten trivs utmärkt i häckar, men är där lätt att avlägsna, utan att jordstammarna grävs upp, genom att stråna upprepade gånger under året rensas bort. Artens rykte som svårutrotligt ogräs beror på att plöjning och harvning av åkrar är relativt ineffektiva bekämpningsmetoder, så länge som stumpar av jordstammarna blir kvar. Kvickrot har mycket större förmåga att ta sig upp genom en tjock jordhög än de flesta andra arter, tydande på att den är anpassad till strandmiljöer med översandning. Trots det är fynden på stränder i Hälsingland ganska få. Den är funnen i driftbården på några sandstränder vid havet, mest nära bebyggelse, och på några ställen vid Voxnans stränder i jordbrukslandskapet, och kan även på dessa lokaler vara en kulturföljeslagare, som den överallt annars är.