kustsaltgräs

Gammal bofast art.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

253 Puccinellia retroflexa (Curt.) Holmb.

Syn.: P. distans (L.) Parl. subsp. borealis (Holmb.) Hughes

This taxon is restricted to the coasts of N. and W. Europe. The taxonomic affinities between this taxon and P. pulvinata (Krecz.) Tzvel. and P. coarctata Fem. & Weath. (see no. 255), both in Tolmatchev Fl. Aret. URSS 2/1964, p. 202 f., seem to be uncertain.

Vanligt saltgräs är ursprungligt i området och växer främst på klapperstens- och klippstränder, strandängar och skyddade, tånggödslade sandstränder vid havet. Det är kvävegynnat. Inlandsfynd saknas.

Publicerad som Puccinellia retroflexa

(P. retroflexa auct.)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (knappt 50) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: Arten uppvisar en ganska stor variation, och närmar sig ibland grått saltgräs P. distans i sina karaktärer, bland annat i fråga om ytteragnarnas utseende (hinnkanter och form). Sådana mellanformer har ibland tolkats som hybrider (jfr nedan) men deras bakgrund är osäker (ÅWg muntl.).

P. retroflexa; vanligt saltgräs

Saltgräs växer på havsstränder alldeles i vattenbrynet. Det är en pionjär, som finner sitt livsutrymme där annan vegetation upphör, t.ex. som enstaka småtuvor där steniga strandängar eroderas av vågsvallet, eller i klippspringor på de mest exponerade hällarna. Arten finns även på de yttersta skären. Ibland kan den växa på tångvallar. I slutet av 1990-talet började den även uppträda på storvägsrenar (lokaler nedan), en miljö där grått saltgräs P. distans hittills ensam har företrätt släktet.

Kustsaltgräs är det mest spridda saltgräset i Sverige och på Öland. Det växer främst på betade strandängar där gräset bildar vidsträckta förekomster på fuktig mark vid och strax ovanför vattenlinjen. Kustsaltgräs kan även växa på sandiga eller gyttjiga stränder, i kanten av skonor och på driftvallar.

Kustsaltgräs är väl spritt längs Ölands östra kust men anträffas även fläckvis utmed Kalmarsund. Bitvis är dock västra kuststräckan alltför stenig och exponerad för att passa arten, det gäller särskilt från Borgholm och vidare norrut. Kustsaltgräs saknas idag i några av de västliga socknarna där Rikard Sterner fann arten och lokalerna ligger idag mer glest än under tidigare inventering. En viss tillbakagång kan konstateras beroende på upphörd hävd av en del strandängar. Östersjön är dessutom ett innanhav som inte mår bra och dagens driftvallar består mest av fintrådiga alger som täcker och kväver det mesta som växer nära strandlinjen vilket missgynnar kustsaltgräs. Likt grått saltgräs P. distans kan gräset sällsynt växa på inlandslokaler. Under inventeringen noterades det vid två tillfällen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar och tånggödda sandstränder. Enligt Martinsson (1997) växer kustsaltgräs på nedre landstranden tillsammans med revigt saltgräs P. maritima och rödsvingel Festuca rubra samt i skonor. Englund (1942) uppgav att ”P. retroflexa” (detta namn användes tidigare för kustsaltgräs) växer på tånggödda platser med finmaterial, grus eller moränmärgel som underlag. Han hade 421 lokalprickar efter sina strandinventeringar 1928–36. Kustsaltgräs måste ha minskat starkt eller ofta blivit förbigånget vid vår inventering.

Saltgräs växer på block- och klippstränder vid havet. Oftast ser man de små tuvorna i springor i berget på exponerade klippor, men ibland förekommer arten bland klappersten eller på steniga strandängar. Den tycks ha minskat sedan förra inventeringen, kanske är den förbisedd.

Saltgräs är ”de yttersta skärens allmännaste fanerogam” (Almquist & Asplund 1937). I denna karga miljö växer den i skrevor och springor på exponerade havsklippor, ofta i tuvor, som ensam blomväxt längst ut i stänkzonen. Saltgräset förekommer på några lokaler, t.ex. på Ängsnäset i Hölö även i vegetationsfattiga saltfrätor på betade strandängar tillsammans med saltnarv och glasört. Detta växtsätt är typiskt för arten i andra delar av utbredningsområdet, t.ex. på Västkusten.

Kustsaltgräs torde spridas med vågorna. Det är den art som växer närmast havsvattnet på de mest exponerade hällarna, från 1,3 m till cirka 3,5 m över medelvattennivån. Där kan den vara nästan allenarådande i de glest förekommande springorna, men får på vissa ställen sällskap av höstfibbla, krypnarv eller rödsvingel. Eftersom detta bälte är kraftigt utsatt för erosion av vågor och is är det inte förvånande att kustsaltgräset sitter så hårt fast i klippspringorna att det inte går att få loss utan kniv. Rötterna bildar en tät och fullständig utfyllnad i springan. Ytterligare en anpassning till växtplatsens exponering för vågor är nog också att stråna ofta ligger tätt intill hällen som plantan växer på. Kustsaltgräset börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter i linneans. Efter en torr sommar då stråna har blommat över och torkat kan arten blomma om rikligt i ljungens tid, då inga andra gräs på klippstranden blommar om. Några blad kan övervintra gröna.