knutnarv

De enda rapporterna härrör från Dusén (1880) med Behm som uppgiftslämnare. Uppgifter om artens miljökrav i landskapet saknas. Tre aldrig återfunna lokaler föreligger: Vemdalen: vid Norr-Veman i kyrkbyn (17D 5j, 1893, FLB i S). Hede: kyrkbyn (17D 4–5g, ca 420 m). Sveg: Glissjöberg (16E 8b, ca 380 m).

757 Sagina nodosa (L.) Fenzl

This widespread species occurs in Europe, Asia (probably rarely) and N. America. The map may be incomplete for, especially, Asia. It is reported (not mapped here) from the Angara-Sayan district in C. Asia (Fl. USSR 6/1970, p. 472/363). It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 124 and map 105). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 147.

Knutnarv är ursprunglig men betesgynnad. Den ljusälskande, konkurrenssvaga arten växer främst på glesbevuxna, obetade eller betade havsstrandängar, gärna på fläckar med framsipprande sötvatten, men också på sandiga strandhedar. Från Varberg finns exempel på att arten åtminstone tillfälligt kan bilda ett mer eller mindre sammanhängande växttäcke på utfyllnadssand nära havet (”Dumpen”). Några få inlandslokaler är kända (se nedan).

Se även: nordknutnarv Sagina nodosa subsp. borealis och sydknutnarv Sagina nodosa subsp. nodosa

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Tämligen allmän havsstrandväxt. Spridda inlandslokaler utmed Ångermanälven, Fjällsjöälven, Faxälven och Vängelälven. - 86 (16).

22 (Centrala kalkområdet i Sala räknat som en lokal); känd från alla regioner. Yngre och recenta fynd mycket få: lokal 1, 6, 11, 18. Tänkbar i ytterligare några kalkområden i V. Bergslagen, där den förr anträffats (särskilt 21, 22). I övrigt merendels utdöd. Att döma av totalutbredningen temperaturhärdig i hela landskapet. Tycks bunden till vissa speciella, edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S10.

[En rad överdrivna frekvensuppgifter har publicerad Kallas sålunda allmän i Västerås (TROIL. 1860) och tämligen allmän i Västmanland (Iverus 1877), Lundby och Sankt Ilian (Lundblad enligt SAM. 1923a) och Ljusnarsberg (LIND. 1960). Huruvida den alls är anträffbar inom sistn. område, är ej till fullo styrkt. Betr. Västerås och angränsande socknar har Hamrin i brev till Almquist 1953 särskilt anmärkt: "--- själv har jag aldrig sett arten här [Kungsörstrakten], inte heller i Västeråstrakten under min skoltid. " Då lokaler för arten saknas i Post manuskript, syns även uppg. "passim" för köpingstrakten (POST 1844) vara tilltagen i överkant.]

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 % och vid förra inventeringen med betydligt större och jämnare utbredning i landskapet.
Kommentar: såväl sydknutnarv S. n. subsp. nodosa som nordknutnarv S. n. subsp. borealis har samlats i landskapet men dessa har inte urskilts under inventeringen.

Knutnarv växer på alvaret i tunn alvarmo som täcker kalkstenen, vittringsgrus, kanten av vätar och på kalkhällarnas mosskuddar. Knutnarv är också vanlig i tuviga friskängar, speciellt i partier med gles vegetation. Även betade torrängar, strandängar och traktorvägar kan utgöra växtplatser. Ibland förekommer knutnarv som åkerogräs, på sandstränder och ruderatmark såsom jordhögar, sandtag och stentippar.

Knutnarv är en vanlig växt på Öland, speciellt på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Något glesare är det med fynd i skogklädda områden som Mittlandet; där kan den växa på kreatursstigar och i kanten av skogskärr. I magra barrskogar är den också sparsamt förekommande. På västligaste Öland, väster om väg 136 och söder om Borgholm, är fynden påfallande få.

På Öland förekommer underarterna sydknutnarv subsp. nodosa och nordknutnarv subsp. borealis. Av samtliga fynd är endast drygt 20 % angivna med underart. Den absoluta majoriteten av fynden anges som sydknutnarv och endast sju som nordknutnarv. Mellanformer förefaller vara ganska ovanliga på Öland. En typisk sydknutnarv är rikblommig, stjälken är tätt glandelhårig med få groddknoppar, plantan är upprätt och rosettbladen är inte köttiga. Nordknutnarv har färre blommor, stjälken har många groddknoppar men saknar glandelhår (enstaka kan finnas vid noderna), plantan är krypande och rosettbladen köttiga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, frisk till fuktig (eller vinterfuktig) miljö på tunt sand- eller jordlager över kalk: alvar, uppfrysningsmark, vätar; även i tunn jord på plan, lågt liggande och dåligt dränerad hällmark samt gräsmark, företrädesvis i jordblottor eller hjulspår. Havsstränder, enligt Englund (1942) framför allt vid bäckar, små fördjupningar, sötvattensansamlingar och liknande, även på klippkust, på platser där sötvatten sipprar fram. Englund noterade efter sina inventeringar 1928–36 knutnarv från 445 strandavsnitt, vilket innebär att arten är allmän också i denna miljö. Även andelen i undersökta provrutor tyder på att knutnarv är ganska spridd på ön.

Två underarter är kända från Gotland: nordknutnarv ssp. borealis och sydknutnarv ssp. nodosa. De har inte särskilts under Projekt Gotlands flora. Den gotländska populationen innehåller dessutom en stor del mellanformer; av 56 ark i S utgörs 5 av nordknutnarv, 18 av sydknutnarv och 33 av intermediärer (T. Karlsson i brev). Om det herbariematerialet vore representativt skulle mer än hälften av det gotländska knutnarvsbeståndet bestå av former mellan nordknutnarv och sydknutnarv.

Johansson (1897) angav knutnarv som ”Allm. på sandig grund, eljes h. o. d.”. Dagens frekvens bör motsvara Johanssons uppgift.

Knutnarv växer på fuktig, sandig jord, gärna med skalinslag, på markblottor eller i gles vegetation på havsstrandängar och i åtminstone tidvis fuktiga svackor i hällmark. Längre från kusten finner man den ibland i fuktängar och betesmarker liksom i grustag och på småvägkanter. Den har minskat sedan förra inventeringen framför allt i inlandet och i de södra delarna av landskapet. Förmodligen beror detta mest på igenväxning.

Knutnarv är sannolikt beroende av en fröbank för att överleva vid Gröntjärn, där huvuddelen av populationen periodvis dränks under många meter djupt vatten men blommar upp när bottnen efter ett eller flera år åter blottläggs. På havsstrand överlever den både som övervintrande rosett, genom lokal fröspridning och genom kortskott, ”groddknoppar”, som lossnar från bladvecken (Bild i Natur och vegetation, sid. 475). Fröna flyter inte (Romell 1938a). Kortskotten ses tydligast på hösten, sitter tätt och kan få plantan att likna en liten ljungplanta. En stor del av dem flyter under mer än en vecka inom­hus och har efter tio dagar rötter, lika långa som groddknoppen. De spelar troligen en större roll för spridningen än fröna. Blomningen börjar i mjölkens tid och kan fortsätta ända till isläggningen. Knutnarven är lätt att se när den har sina vackra blommor, men de gröna skotten upptäcks sällan från stående ställning. De är mycket vanligare än blommorna och hittas om man kryper.