knäckepil

590 Salix fragilis L.

This widespread species is introduced into several parts of the world. This is true for at least N. Europe, N. India, New Zealand and N. America. Thus, it is not a true amphi-atlantic plant. In fact, the S. fragilis population in most of W. and C. Europe may also originate from the eastern and southeastern parts of the range. The hybrid with S. alba (Meusel 1965, map p. 113) seems to be more common than S. fragilis.

Knäckepil är svar att avgränsa från grönpil S. x rubens, som är hybriden mellan knäckepil och vitpil S. alba. Om man ställer kravet att även de yngsta bladen hos knäckepil skall vara fullkomligt kala, får kanske det mesta av det som tidigare kallats knäckepil döpas om till grönpil. Under inventeringen har vi inte tillämpat denna stränga definition. Sannolikt avser flertalet inventeringsrapporter av knäckepil egentligen grönpil och vi redovisar därför dessa uppgifter under detta namn. Knäckepil i snäv mening är dock samlad i Älvsåker Lillan, SV om Älvsåkers by 1965 (M. Ohlander i GB, bekräftad av T. Berg).

Arten härstammar troligen från östra Europa samt västra, mellersta och norra Asien.

Publicerad som Salix fragilis - knäckepil

Efter en omvärdering har de flesta tidigare kända ”knäckepilar” i Närke ansetts vara hybriden mellan vitpil och knäckepil och numera heta grönpil (jfr Hylander 1971). Knäckepil är en prydnadsväxt från Svarta havet-området varav några få förekomster är kända i Närke.

Knäckepil är mycket sällsynt; bekräftad i 2 rutor (1%), fyra äldre uppgifter. 

Myrin 1832.

Som Salix fragillis L. - Knäckepil

Allmän-tämligen allmän längs Arbogaåns, Mälaren och Mälaröarnas stränder; i övrigt spridd i Sydöstra och Östra Västmanland, huvudsakligen knuten till de större vattendragen, upp till Sala, Västerfärnebo (Hörnsjöfors; gamla träd i åkanten S Bjurfors däremot nog odlade[!]), Ramnäs (flerstädes längs Kolbäcksån upp till Seglingsberg[!]) och Skinnskatteberg: Aspbo, strandkant vid Nedre Vättern, 1 träd 1975(!); Dagarn (EK m.fl. 1968). I Västra Skogslandet och Nedre Bergslagen sällsynt, mest på å- och sjöstränder intill bruk och tätorter. I Övre Bergslagen anförd som enstaka förvildad i Hällefors: Sävsjön (Almquist). Mindre odlad i NV än i SÖ, detta oaktat sannolikt missgynnad i Bergslagen av både klimat och edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S2.

De i vår tid grövsta träden genomgående odlade. Märkesträd förekommer knappast. Två pilar vid Vinbäcken intill Svedvi kyrka i Hallstahammar S var 1969 402 respektive 383 cm i omkrets 1,5 m ö.m. (MALMG. 1970), en pil i Arboga: åstranden mitt för f.d. hamnen 395 i "brösthöjd" 1979 (Löfgren).

Status: ursprungligen odlad för vidjetillverkning; förvildad främst genom avbrutna rotslående kvistar och därigenom bofast. Som förvildad först uppgiven 1749 från Glumslöv (Linné 1751) men f.ö. mycket få uppgifter före 1900.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: med artuppfattning enligt TBg torde en stor del av de äldre uppgifterna avse S. ×rubens varför endast belagda uppgifter granskade av TBg beaktats här.

I nordisk tradition (t.ex. Hylander 1966) har begreppet knäckepil omfattat former där blad och kvistar är helt kala som fullt utvecklade men som unga ibland måttligt håriga. Ryska undersökningar (Skvortsov 1968, 1973) indikerar dock att arten endast bör omfatta de former som är helt kala även som unga. Håriga exemplar förs då till grönpil S. ×rubens, som är knäckepilens hybrid med vitpil S. alba. Denna avgränsning accepterades i Flora Nordica 1 (Jonsell 2000).

Ren knäckepil i denna snäva mening växer spontant endast i ett område vid Svarta Havet. Den odlas och förvildas i stora delar av Europa. I Sverige är arten känd från några tillfälliga fynd och som naturaliserad från ett par platser på västkusten; den är givetvis förbisedd. I vårt land har den hittills varit ovanlig i odling, men en numera ofta planterad sort är klotpil S. fragilis ‘Bullata’, med klotformig, tät krona; den kan väntas uppträda allt mera som förvildad.

För Smålands del har de flesta (ett hundratal) hittills granskade herbariebelägg under namnet S. fragilis visat sig vara grönpil. De flesta obelagda uppgifter om knäckepil gäller sannolikt också grönpil och redovisas nedan under denna. Ren knäckepil är alltså en sällsynthet i Småland. Det första belägget, troligen ur odling, är från 1885 (Kalmar Kalmar, O. Sellgren i OHN).

Knäckepil är troligen ursprunglig endast runt Svarta havet. Den har inkommit sent via odling till vårt land, först under mitten av 1800-talet och kräver ganska näringsrika växtplatser. Tidigare har den sammanblandats med grönpil S. × fragilis som är hybriden mellan knäckepil och vitpil S. alba. Det går därför inte att dra några slutsatser om äldre fynd utan granskade belägg. Linné beskrev 1753 "knäckepil" från ett träd vid Fyrisån i Uppsala men belägget visade sig vara grönpil; därav följer att knäckepil fick det nya artepitetet euxina medan hybriden grönpil blev S. × fragilis. Spridningen sker främst genom att avbrutna kvistar slår rot. Knäckepil är dåligt vinterhärdig i Norden och under senare år har i stället odlingsformen ’Bullata’ introducerats. Den har bättre härdighet, är ofta lågvuxen och med klotformad krona.

Troligen är knäckepil mycket ovanlig på Öland och inte fullt naturaliserad. Nedan tecknas de få fynden med godkända belägg som registrerats under inventeringen. Äldre fynd med godkända belägg saknas från Öland.

Knäckepil har kvistar som är mycket lätta att bryta av. På vintern kontrasterar de mörka, nästan svarta, knopparna mot de gula kvistarna. Hängefjällen är försedda med långa, raka hår längs hela kanten; denna karaktär går igen hos hybrider med knäckepil. Bladen är gröna och kala på ovansidan, undersidan blekgrön och ofta överdragen med en vaxhinna.

Kulturflykting, tillfällig.

Knäckepil är införd under 1800-talet från området kring Svarta havet och planterad som prydnadsträd framför allt vid stränder och dammar, där den förvildas med hjälp av kvistar, som lätt bryts av vid fästpunkten och har stor förmåga att slå rot. Med fyllnadsjord har arten spritt sig till diverse kulturmarker som vägkanter, diken och skräpmark. Under inventeringen har vi försökt hålla knäckepil skild från sin hybrid med vitpil, Salix × rubens grönpil, men det är möjligt att några fynd som rapporterats som knäckepil i själva verket avser grönpil.