klockpyrola

Gammal bofast art.

1437 Pyrola media Sw.

This mainly boreal species occurs in parts of Europe and W. Asia. The distribution in Siberia is insufficiently known. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Klockpyrola är en kulturgynnad men sannolikt ursprunglig art. Den växer på torr till frisk mark i många olika skogstyper, gärna i bryn och gläntor. I bokskog är den dock sällsynt och i granskog saknas den. En del av skogsbiotoperna har uppkommit på gammal inägomark och klockpyrola är heller inte ovanlig i mer eller mindre igenvuxna ängar, hagmarker och andra naturbetesmarker inklusive vissa kusthedar. Då och då ser man den i vägkanter och på skogsvägar. Arten är ljuskrävande och på många igenväxningslokaler finner man endast mindre grupper med ett fåtal blommande individ.

Spridd i Skogsbygden men täml. allm. med 21 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Den tycks numera vara ovanligare än förr, då bl.a. steniga lövängar och slåttterängar hyste växten åtminstone fram till 1930-talet (Broddeson ms). Asplund (S, 1925) noterade 3 lokaler i Garphyttans nationalpark. I Snavlunda växte den förr ”i ängar kring kyrkan” (Gellerstedt 1852).

Meddelade växtplatser är bl.a. fuktig skog, lövskog, gammal barrskog, hage, alkärr, park, Hjälmaröar, bäckslänt, mager och röjd skogsäng på strand, strandbjörkkärr, Vätternstrand, tallskog med ljung och bärris, fuktig skog vid diabasklippor, Salix-snår mellan kärr och skogsväg, bäckravin med gräsullkärr etc. Den tycks vara kalkgynnad på flera av de äldre lokalerna.

Cirka 100; tämligen sällsynt; numera möjligen ovanligare än förr. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Sydväxtberg i skogklädda rasbranter, fuktstråk i skogssluttningar samt även eljest i örtrik, måttligt fuktig skogsmark, särskilt i gläntor och skogsbryn. Vidare i randskog vid myrar och älvstränder samt i raviner. Dessutom i örtrika, ofta något blackiga, glest träd- eller buskbeväxta ängsbackar, t ex betesbackar under igenväxning. Ofta på örtrika dikesrenar och vägkanter, vid stigar. Undantagsvis på tallmo på diabasunderlag. Har antagligen varit gynnad av skogsbete och kan i förut betad miljö få ett uppsving under tidiga igenväxningsstadier. - 85 (32).

Först uppgiven av Dusén (1880): "[Linsell] Glöte, på Nolåsen."

Klockpyrola växer på frisk–fuktig, måttligt näringsrik mark. De få fynden är gjorda i granskog, gammalt sand/grustag, frisk björkskog och sumpskog. Som jämförelse växer klockpyrola i Småland i örtrika skogar men också på gammal inägomark som idag är betade hagmarker eller slåtterängar (Edqvist & Karlsson 2007).

Klockpyrola är ovanlig på Öland och har få både äldre och aktuella fynd. På Gotland är klockpyrola vanligare än klotpyrola P. minor (Johansson m.fl. 2016) medan det på Öland råder det rakt motsatta förhållandet. En bidragande faktor kan vara att rikare granskogar som klockpyrola föredrar är ovanliga på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsbarrskog, blåbärsgranskog och tallskog, gärna på sand samt i myrkanter och på torv. Någon gång i lövskog; på Gotska Sandön i lövmorer och nedom dynsluttningar. Andelen provrutor med klockpyrola är relativt stor (bara något mindre än motsvarande andel för grönpyrola), vilket betyder att arten är ganska allmänt spridd i öns skogar. Kanske är klockpyrola något förbisedd vid de vanliga inventeringarna. Dess frekvens är oförändrad eller kanske något ökande sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.”, ungefär motsvarande mindre allmän.

Klockpyrola växer i frisk till torr, mager skogsmark, både i löv-, bland- och barrskog. I höjdområdena Kynnefjäll och Svartedalen ser man den på de tallbevuxna, hedartade klippsluttningarna mellan skogssjöarna, men arten förekommer också i igenväxande naturbetesmarker och i vägkanter. Den blommar ganska sällan och ofta finner man endast sterila bladrosetter. Arten har minskat framför allt i södra delen av landskapet sedan förra inventeringen.

Klockpyrolans ekologi framträder tydligare om man kan skilja dess blad från övriga Pyrola-arters, eftersom plantor utan blommor dominerar i detta släkte. Skillnaderna beskrevs av bland andra Delin (1988b). Bladformen är rundare på vit- och klockpyrola, mer avlång på klotpyrola. Bladöversidan är slät och blank på vit-, mönstrad med ½ mm djupa gropar på klock- och slät eller småbucklig och matt på klotpyrola. Bladkanten är nedvikt på vit-, plan med tydliga små tänder på klock-, plan med otydligare tänder på klotpyrola. Bladytan löper ned något på bladskaftet på klockpyrola men inte på de andra arterna. Skillnaderna är små, men de flesta plantor kan identifieras. Facit får man de gånger det finns blommor eller frukter.
Nyligen grodda, små plantor av klockpyrola har inte iakttagits, men arten växer ofta på mark som varit kal för många decennier sedan, där arten då kan ha etablerat sig. Det gäller till exempel brandfält, som på Grossjöberget i Arbrå och vid Skålvallen i Färila, bägge från 1933. Klockpyrolan kan växa i kanten av en stig eller där en basväg gick fram på den tiden, då timret kördes ut ur skogen med häst och timmerkälke. Den har setts på kanten av en mer än hundra år gammal kolbotten. Observationerna kan tyda på att nya plantor sällan etableras men att de är uthålliga, om inte övrig vegetation blir för tät. Ofta finns bara ett litet antal plantor på en lokal. Arten ser ut att ha en livscykel som något liknar rylens. Klockpyrola blommar i linneans eller mjölkens tid. Under försommaren finns blomställningar ofta kvar, med stift som kan bekräfta artbestämningen.