kärrvial

53 kända lokaler, numera utgången på ett 20-talet Ännu glest spridd runt Mälarens stränder, därovan ett fåtal lokaler längs Kolbäcksån och Svartån (inom Västerfärnebo) samt i Nedre Bergslagen. I sistnämnda område åtminstone i vår tid kalkgynnad, i sin helhet tydligt eutrof. Då arten har många lokaler bl.a. i nordligaste Finlands inland, syns edafiska faktorer i första hand vara bestämmande för den ojämna utbredningen i Västmanland. Utbredningstyp: S3.

1217 Lathyrus palustris L.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. It is here represented by subsp. palustris in Europe and W. and C. Asia merging into subsp. pilosus (Cham.) Hult. in Asia and N. America, and var. myrtifolius (Muhl.) Gray in N. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 162 and map 153). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 252.

Fuktängsväxt, spridd–sälls. på sumpiga stränder vid sjöars och åars vassbälten och björkkärr och i anslutande diken. Bestånden är mestadels små men omfattar ibland ett par m², bl.a. i Hjälmarens landvinningar i Götlunda. Vid Broängskärret i Asker sågs i rikkärrets NÖ-del flera stora bestånd 1989.

Kärrvial är, och har nog alltid varit, mycket sällsynt i Halland. De fåtaliga, äldre uppgifterna innehåller inga fakta som tyder på att arten skulle vara ursprunglig. Den fleråriga arten tycks ha vuxit på kulturpåverkad mark, vilket också gäller den enda nutida förekomsten. Kärrvial finns bl a i angränsande landskap och i Danmark.

Gammal bofast art.

Sumpiga strandängar och andra fuktängar med frodig, relativt högväxt starr- och gräsvegetation, såväl vid skyddade, sötvattenpåverkade havsstrandavsnitt som vid sjöstränder och lugnflytande vattendrag. Även på smärre strandängsfragment vid kusten. Ofta klängande i Phragmites-bestånd och annan högre växtlighet. Kan sprida sig till kulturskapade ståndorter såsom sumpiga diken. - 86 (23).

(Hultén 1950.)

Kärrvial växer på fuktig eller våt, närings- och basrik jord, särskilt på lerigt underlag. Man finner den framför allt i översvämningszonen på brackvattensstränder och vid åar, men också i andra våtängar och kärr samt på dikeskanter. Ofta klänger den i högörtvegetation, vassar eller videsnår.

Arten har troligen i hög grad gynnats av den sena slåttern på mader och våtängar. På hårt betade marker uppträder den främst i skyddande snår. Vid igenväxning efter upphörd hävd håller den stånd länge men försvinner till slut.

Inom ramen för en oförändrad totalutbredning har arten blivit sällsyntare på grund av utdikning och igenväxning.

Kärrvial växer på frisk–fuktig, något näringsrik och ofta svagt hävdad mark. Igenväxande fuktängar, diken och bäckar, betade agkärr, utdikad kärrmark, skogskärr, friska slåtterängar och kanten av bevattningsdammar är några växtmiljöer. Som ovanliga lokaler kan nämnas botten av ett fuktigt stenbrott och på en kalkstenshög nära en sprängd kanal.

Kärrvial är glest spridd på dagens Öland. Några få, rika lokaler finns som utmed Hornsjöns nordöstra strand och utloppet mot Ålkistan, Högby sn. Även vid Djurstad och Petgärde träsk (Föra och Löt sn), Hörninge mosse (Köping sn) och kanten av Amunds mosse (Långlöt sn) har kärrvial goda förekomster. Växten har länge haft en tydligt nedåtgående trend på Öland. Fortskridande dräneringar av landskapet genom utdikningar samt igenväxning av tidigare betade fuktängar och skogskärr har varit ogynnsamt för arten. Kärrvial gynnades kortsiktigt när hävden upphörde men har idag konkurrerats ut av mer högväxta grannar. I Småland och på Gotland växer arten även på fuktiga strandängar utmed havet men detta är inte noterat på Öland. Framtiden ter sig ganska dyster för kärrvial på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kärrvial växer vid Östersjön på fuktiga strandängar, i strandsvackor och igenväxande strandmiljöer. Inne på ön återfinns den i lövkärr, åkanter, diken i f.d. myrar och andra fuktmarker. Johansson (1897) redovisade 16 växtplatser, främst i öns stormyrar. Från dessa har den trängts undan p.g.a. utdikningar; Pettersson (1958 s. 259) redovisar en förekomst i den utdikade Martebomyr och skriver om denna och några andra arter att de ”torde vara på gränsen till utrotning på Gotland”. Kärrvial har emellertid i stället ökat i fuktiga, ohävdade miljöer, särskilt vid stränder av Östersjön, troligen p.g.a. minskat bete. Den är troligen något vanligare på Gotland i dag än vid slutet av 1800-talet.

Kärrvial växer på frisk till blöt, näringsrik mark på skyddade havsstrandängar och älvstränder, på fuktiga slåtterängar och i diken. Arten har sedan mitten på 1900-talet minskat framför allt vid Göta och Nordre älvar, förmodligen beroende på minskad hävd.

Kärrvial växer i tät vegetation på strandäng. Den kan växa i tuvor av vasstarr eller bunkestarr. Fröförökningens roll är okänd. Plantorna tar sig med hjälp av klängen lätt upp till ljuset även bland hög starr och örter. Om kärrvialen inte har något att klättra på växer den förkrympt och icke blommande nära marken. Den blommar i linneans eller mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar.