Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Se bukettros Rosa majalis 'Foecundissima' och äkta kanelros Rosa majalis var. majalis
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Se bukettros Rosa majalis 'Foecundissima' och äkta kanelros Rosa majalis var. majalis
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Se: bukettros Rosa majalis 'Foecundissima' och äkta kanelros Rosa majalis var. majalis
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Utbredd ungefär som R. dumalis, något vanligare N Mälarslätten, särskilt i Västra Bergslagen, där den med förkärlek uppsöker kalkområde Förekommer långt upp i Norra Sveriges inland, varför den eventuella luckan i NV-hörnet troligen ej beror på klimatiska omständigheter. Utbredningstyp: S1.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Se bukettros Rosa majalis 'Foecundissima' och äkta kanelros Rosa majalis var. majalis.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Odlad som prydnads- och häckbuske, samt kvarstående eller förvildad, t.ex. på vägkanter. Etablerad och naturaliserad vid Skallavrak i Backaryd vid Ronnebyån.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Tämligen allmän i hela landskapet men sparsammare i de nordöstra inlandssocknarna och där koncentrerad till vattendrag, sjöstränder och riklokaler.
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Mycket förbisedd, då jag och mina medhjälpare först 1977 och 1978 på allvar uppmärksammat arten.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Rosa spinosissima: i synnerhet vid Ljungdalsby och på öarne i Storsjön".
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1075 Rosa majalis Herrm.
Syn.: R. cinnamomea L. 1759
This species occurs spontaneously in Eurasia. The limit of its fairly common occurrence is tentatively drawn. It has been introduced for ornamental purpose into many European countries, where it is partly naturalized (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 27), as well as in eastern N. American. Closely related species take over eastwards, viz. R. jacutica Juz. in the Lena River area, R. davurica Pall. E of Baikal R. maretii Lévl. In Sakhalin and R. amblyotis C.A.M. in Kamchatka and Sakhalin. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 224.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
På vegetativt materal går det inte att avgöra om det rör sig om äkta kanelros eller bukettros. Några (12 st) inventeringsuppgifter har därför inte kunnat utnyttjas nedan. Detsamma gäller 34 äldre uppgifter som inte är knutna till herbariebelägg (eller nutida förekomster).
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Kanelros företräds på Öland av äkta kanelros var. majalis som hör till vildrosorna. I odling förekommer former med fyllda blommor där inga nypon utvecklas, så kallad bukettros ’Foecundissima’.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig i kanten av kärr, i gles, fuktig lövskog, ibland i gråalskog, åraviner och strandängskanter. Sällsynt som inhemsk vid Vänern och i Skaraborg. Kartan inkluderar förvildade och kvarstående förekomster. 114 lokaler i 90 rutor (11 %).
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Norra och mellersta Europa, Asien. I Sverige nordlig, ned till norra Götaland. I Sörmland tämligen allmän i den nordvästra fjärdedelen utom vid Mälaren. Sällsynt i en zon öster och söder därom, saknas nästan helt vid kusten och i skärgården – (20%). Kanelrosen växer gärna mer skuggigt än andra rosor, ofta i örtrik barrskog, men förekommer också i örtrika lövskogsbryn och hagmarker samt på vägkanter, järnvägsbankar och annan skräpmark. Genom sina krypande jordstammar kan den bilda utbredda bestånd. Den enkla kanelrosen tycks ibland ha varit odlad. Möjligen är de fåtaliga förekomsterna i skärgården (i Nämdö och Ornö) rester efter sådan odling. Av kanelrosen odlades förr (åtminstone till början av 1900-talet) en dubbelblommande form, bukettros – R. majalis ’Foecundissima’. Den blir mer högvuxen än vildformen, är steril och bildar här och där kvarstående snår vid äldre bebyggelse och kring torpgrunder. Under inventeringen har den inte klart åtskilts från den vilda kanelrosen men i Sörmland tycks den vara rätt ovanlig.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, men betydligt ovanligare i de östra delarna. 379 kartblad, 862 kvadranter.
Kanelros växer oftast i glest trädbevuxna miljöer. Den förekommer i glesa lundar, hagar och skogsbryn, på åkerholmar och igenväxande ängar, i vägkanter och på kanten av skogsdiken.
Förändring - 1 %.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kanelrosen är ursprunglig i landskapet. Den uppges i de tidigare botaniska arbetena finnas flerstädes. Arten har knappast ändrat sin utbredning och verkar vara lika vanlig idag som för 100 år sedan.
Kanelrosen är ljusälskande men inte alls lika ljuskrävande som andra rosor och den växer även i skog. Den förekommer bara i rikare skogsmiljöer med stort lövinslag eller i ren lövskog. Ofta hittar man den i igenväxta betesmarker, skogsbackar intill odlad mark, eller strandnära lundar med asp eller inslag av ädla lövträd.
Arten är vanlig i naturbetesmarker och slåtterängar. Den hålls tillbaka under hävd – ofta hänvisad till odlingsrösen och andra blocksamlingar – och expanderar kraftigt om hävden upphör. Kanelrosen har också hittats längs vägkanter, diken, banvallar och på igenväxande ödetomter och ohävdade gårdstun. Den vanligaste följeväxten är stenbär (32%) följd av älggräs, liljekonvalj, asp, midsommarblomster och piprör. Kanelros blommar samtidigt med linnea och andra rosor.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Kanelros blommar i ekorrbärets tid och har stora gröna omogna nypon i mjölkens tid. De rodnar i ljungens tid och blir mörkröda i lingonens tid. Inget grönt övervintrar.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kanelrosen är – förutom i kustområdet – den enda vildrosen i landskapet. Den har en naturlig hemvist vid större bäckar, åar och vid älvarnas stränder. I högre skogsområden är den ofta inskränkt till vattendragens forspartier, där den utgör del av lundfloran. Vid älvarna är den också typisk på halvöppna brinkar av sediment. I kulturområden står kanelros gärna på anslutande åkerslänter och i bäckmynningar, som längs mellersta partiet av Ljungan, eller i ravinkanter, som vid Indalsälven. Kanelros växer helst ljusöppet men tål i lundmiljöer att växa rätt skuggigt. Den är något kalkgynnad och blir vanlig i väster, medan den endast är spridd i surare skogsområden i norr, t.ex. i Sättna och norra Hässjö. På ängsmark växer kanelros ofta i rätt torra kanter och renar och längs småvägar. Den står ofta intill block och rösen. Arten gynnas av slåtterns upphörande och kan bli en besvärlig igenväxare genom sina otaliga rotskott, t.ex. på torr, kalkrik mark på norra Alnön, där den också går upp på hällmarker. Någon gång ser man den intagen till odling, eller sparad.