kanadabinka

Andersson 1978.

1775 Conyza canadensis (L.) Cronq.

Syn.: Erigeron canadensis L.

This species originates from N. America. From there it has spread as a weed over large areas in Europe, Africa, Asia, S. America, Australia and New Zealand. The present distribution is nearly circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 246, 391 and map 238).

Kanadabinka är en ettårig, konkurrenssvag och ljusälskande art som växer på torr, sandig/grusig och vegetationsfattig mark - stations-, hamn- och industriområden, rabatter och trädgårdsland, sandiga trädesåkrar, gat- och vägkanter, grustag, jordhögar och avfallstippar. Den har också börjat dyka upp i naturlig vegetation, t ex i stabiliserade dyner vid Genevadsåns mynning.

Arten härstammar från Nordamerika och är känd från barlastplatser i Sverige sedan 1800-talets början. I Halland verkar spridningen till en början ha gått ganska långsamt och först mot mitten av 1900-talet ökar antalet insamlingar. Spridningen har i hög grad skett via järnvägar och vägar - 1906 samlades växten i Falkenberg, 1935 i Åsa, 1940 i Varberg, 1950 i Fjärås och Hishult, 1952 i Vallberga och 1958 i Skottorp, de tre sistnämnda söder om Halmstad.

Nordamerikansk växt, sandgynnad i exponerad ogräsmark, tidigast förvildad i Sverige 1768 men först in på 1900-talet observerad i Mellansverige vid hamnar och järnvägar. I Närke noterad mest fr.o.m. 1980-talet på vägkanter, bangårdar, i grustag, trädor, tippar, kalkklippäng, kalkbrott etc.

Om förekomsten i Örebro stad anmärkte Lindström (1999b): ”på alla skräpmarker, i stora mängder, ibland dominerande över stora ytor”. På en skogplanterad åker vid Sofielund i Asker sågs 10 000-tals ex. 1994 Nilsson (OREB).

Ny bofast art.

Tillfälligt införd med barlast, nutida fynd på vägkant och i trädgård. - 4 (4).

9; sällsynt på Mälarslätten och i Skogslåglandet: tre respektive två recenta lokaler Till synes naturaliserad i båda dessa områden. Ehuru arten är sporadiskt införd och ofullständigt spridd i Skandinavien, ger de kända fynden intryck av att den är sydlig. Måhända inte fullt anpassad till Bergslagens klimat? Preliminär utbredningstyp: S3.

Kanadabinka är ursprunglig i Nordamerika och kom till Europa och Sverige redan under 1700-talet. På Öland noterades kanadabinka sent och etablerade sig först under 1950-talet då den främst spreds utmed järnvägen; idag är den mycket sällan funnen i anslutning till den gamla banvallen.

Kanadabinka växer på öppen, störd och grusig mark. Den är idag främst funnen i ruderatmiljöer som gamla sandtag, tippade jordhögar, avfallsanläggningar och nygrävda dammar. Närhelst grusig–sandig mark erbjuds är den snabb på att ta för sig exempelvis parkeringsplatser, gårdsmiljöer, nygjorda cykelvägar, vid projekteringar inför husbyggen samt på skjutvallar och hyggen med körskador. Kanadabinka är även funnen i åkerkanter, röjda torrängar, på sandstränder och dyner. På alvarmark ses den när träddungar avverkats.

Kanadabinka är vanlig runt de större tätorterna och har kvar en västlig slagsida. På alvarmark liksom i östra sjömarken är den ännu ovanlig. På sydöstra Öland saknas till viss del de sandiga marker där den är vanligt förekommande. På relativt kort tid har växten erövrat en stor del av Öland även om den fortfarande saknas i några socknar. Speciellt norr om Borgholm är ökningen jämfört med kartan i Sterner (1986) påtaglig. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr, sandig och grusig kulturpåverkad miljö: ruderatmark, vägkanter, rabatter, jord-, skräp- och soptippar, mellan gatsten; enstaka fynd på sandstrand och i åkrar. Inkommen med sjöfart till hamnar under 1800-talet (Johansson 1897). Av 34 lokaler (i 31 km²-rutor) under Projekt Gotlands flora finns 21 i Visbyområdet (inkl. Akebäck, Follingbo, Endre). Arten kan här betecknas som mindre allmän. En viss spridning ut över ön skedde under 1900-talet; Johansson (1897) redovisade kanadabinka från bara fyra hamnlokaler.

Kanadabinka är en sen invandrare från Nordamerika. Antagligen har den kommit med växtplantor eller frön och började spridas på allvar vid mitten av 1900-talet med tåg- och biltrafik. Den är förmodligen fortfarande under spridning. Arten växer exponerat på torr, sandig eller grusig, blottad eller glest bevuxen mark. Oftast finner man den på grusplaner och industritomter, i hamnar, grustag och stenbrott samt på soptippar och i annan ruderatmark.

Kanadabinka hittades redan 1879 i Söderhamn och 1882 i Hudiksvall. I södra Sverige har den under 1900-talet ökat kraftigt (t.ex. Maad m.fl. 2009, Tyler 1998b), men i Hälsingland är ökningen måttlig trots artens långa närvaro i landskapet.