kalktallört

Hudiksvall Enånger Storåsens sydsida, 68224 15563, 1979 (DIN i S, conf. Th. Karlsson 2017).

Kalktallört subsp. hypophegea (Monotropa hypophegea) uppgavs för landskapet i Holmgren (1942), men materialet i LD är ombestämt till vanlig tallört.

Örtrik skogsmark i sydväxtberg. - 1 (1).

1444 Monotropa hypopitys L.

This species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. Besides the Eurasiatic subsp. hypopitys (incl. M hypophegea Wallr.), subsp. japonica (Franch. & Sav.) Hult. in C. and E. Asia and subsp. lanuginosa (Michx) Hara in N. America are mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Kalktallört är ursprunglig. Den kalkgynnade växten har sannolikt alltid varit en raritet i det kalkfattiga Halland.

Örtenblad 1973.

Kalkgynnad skogsväxt.

Är enligt vissa arbeten, bl.a. Flora europaea, ej artskild från M. hypopitys. Som den likväl klart skiljer sig från denna både ekologiskt och morfologiskt, syns det mig berättigat att tills vidare uppta den under eget namn.

8; sällsynt En lokalgrupp i Centrala kalkområdet i Sala, för övrigt meddelade från kalkområden i Arboga, Guldsmedshyttan och Viker. Tycks kalkbunden. Utbredningstyp: Kalk.

(M. hypophegea)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från flerdubbelt fler (drygt 40) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Kalktallört växer på ganska näringsfattig mark med viss kalkpåverkan. Den ses främst i hässlen som gärna får vara betade och även i ädellövskog eller blandskog. Sällsynt är den noterad från kalkpåverkade tallskogar. Kalktallört förefaller klara även störda miljöer och växer i sandtag, vägkanter och på gamla banvallar. Den står ut med miljöer som andra växter har svårt att fördra. Som ett exempel växer kalktallört vid Degerhamn, S. Möckleby sn, på slagghögar med rödfyr rika på tungmetaller.

Kalktallört växer främst inom Mittlandet. Den är sällsynt längst i norr i Böda sn där den till stor del ersätts av vanlig tallört H. monotropa. Kalktallört noterades på få lokaler i Sterner (1938) och det är möjligt att den igenväxning och beskogning som skett i Mittlandet har gynnat växten. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Sällsynt har färgformen f. rubella noterats där hela växten, i stället för den vanliga gulvita färgen, är rosa–röd (Bohlin & Nordin 2001). Nedan tecknas samtliga fynd av röd tallört på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kal tallört växer tillsammans med tall i sandig till mer kalkrik barrskog, även i granskog och barrskog med lövinslag samt vid vätar, diken och källmyrar. Detta är den vanligare underarten på Gotland. På Avanäset på Fårö har kal tallört hittats endast där kalk påverkar växtligheten (GF).

En köttröd färgform (f. rubella) är känd från Ljugarn i Ardre, 1954, åt nordost på stranden, i barrmatta under ungtall, ”örten med köttröd färg, dock med gul grundfärg” (B. Pettersson i UME).

Förmodligen är frekvensen för kal tallört oförändrad efter Johansson (1897). Hans bedömning, ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, var förmodligen en underskattning.

Kal tallört växer på skalhaltig jord i bland- och tallskog. Den är enbart funnen i skärgården i Tanums och Strömstads kommuner under inventeringen, och det finns bara ett äldre fynd längre söderut. Underarten är förmodligen något förbisedd och enstaka fynd kan ha blivit noterade som den mycket oftare sedda vanliga tallörten.

Kalktallört växer på kalkrika marker, där den kan förekomma i såväl örtrik tallskog som i löv- och blandskog. Arten verkar inte i lika hög grad som tallörten vara knuten till tall.

I Sverige upp till Jämtland.