jordreva

Gammal bofast art.

1603 Glechoma hederacea L.

This species s. lat. is widely distributed as a native plant in Eurasia. In S. and partly C. and W. Europe subsp. hirsuta (Waldst. & Kit.) Herrn. also occurs. The population in E. Asia is distinguished as subsp. grandis (A. Gray) Hara. The species has been introduced into N. America, SE. Asia and New Zealand. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 395 and map 274). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 379.

Jordreva är ursprunglig. I någorlunda naturlig vegetation finner man den i strandsnår vid havet och i havsstrandängarnas driftränder, längs vattendrag och i näringsrika lövlundar. Arten är emellertid mycket kulturgynnad och man ser den oftast vid bondgårdar, i trädgårdar, betesmarker, åkerkanter, längs vägar och på olika ruderatmarker.

Läke- och trolldomsört, allm. på Hjälmarslätten i mulljord, ovanligare i Skogsbygden (Hallin, !), där spridd–sälls, exempelvis sälls. i Garphyttetrakten 1994. Enl. Segerström (1932) var arten funnen mångenstädes i Hammar och Lerbäck. Den är karaktäristisk för lundarna på Hjälmarens landvinningar och delvis beståndsbildande på uddar och större skär ända ute i strandlinjen. Rika förekomster ses i Hjälmarslättens ekhagar på frisk mark. Växtplatser är f.ö. vägren, sandfält, lagårdsbacke, åker m.m.

Allmän på Mälarslätten; allmän-tämligen allmän i SÖ Skogslåglandet. Högre upp spridd-tämligen sällsynt i (ofta låglänta) kulturtraker. I Bergslagen kalkgynnad och starkt bunden till bebyggelse (parker, annan tomtmark). I några fall i mesohemerob ängslövskog nära sådan, sannolikt antropokor. Beständig i gynnsamma klimatlägen ännu i Övre Bergslagen uttunningen NV-ut beror troligen både på edafiska faktorer, ofullbordad spridning och i viss mån olämpligt temperaturklimat. Utbredningstyp (hela populationen): S2

I viss mån under spridning i landskapet. - 103 (35).

Myrin 1832.

Först uppgiven av Thedenius (manus 1842) i hans dagbok för den 26 juni 1842. Då tog han avsked av prostfamiljen Borgström i Sveg: "Af henne [prostens dotter Margret] fingo vi såsom minnesblommor på min begäran 2 grenar af Glechoma (ny för floran) som vi dagen förut funno stå i stor mängd utanför salsfönsterna." Ett ark med vad som måste vara just dessa minnesblommor finns i UPS.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med rosa–röda blommor förekommer mycket sällsynt.

Jordreva anses ursprunglig vid havet i övre strandområdet som på tångvallar, klapper och i buskage (Sterner 1938). Under inventeringen är jordreva endast noterad vid tre tillfällen på tångvallar men vid ett tiotal tillfällen på havsnära, sandiga torrängar. Idag växer jordreva oftast i lövskogar, alsumpskogar och hässlen där den påträffas längs skogsvägar, i bryn och gläntor. Växten gynnas av röjningar då den kan dyka upp över stora ytor. Något öppnare betesmarker, helst friska och endast måttligt hävdade, kan också hysa växten. Ibland är den funnen i åkerkanter, gräsmattor och ruderatmiljöer, exempelvis tippade jordhögar. Jordreva är mycket sällsynt på alvarmark men funnen en gång i karstmiljö.

Jordreva är främst funnen inom Mittlandet och den västra kustskogen. Speciellt på det skogfattiga sydöstra Öland är det glest med fynd. På östra sidans sjömarker är lövdungar ovanliga och därför även förekomster av jordreva. Även på Stora Alvaret saknas jordreva nästan helt utom i några skogsdungar och kanten av ett par horvor.

Plantor av jordreva har endera tvåkönade blommor eller endast honliga blommor (benämnt gynodioik); de sistnämnda är något mindre. Ibland kan blommorna vara rosa, detta är inte noterat under inventeringen.

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast.
De äldsta belagda fynden härrör från hamnplatser (Kyllaj i Hellvi 1852, Gamlehamn i Visby 1854 och Lauter på Fårö 1862), och Johansson (1897) skriver: ”Växten har tydligen blifvit införd med barlast, gräsfrö o. s. v.” Han kände bara till sex fynd; mer spridd blev arten först under 1900-talet. I våra dagar är dess mest framträdande biotoper dikade och nyodlade myrar, i regel vallar men även betesmark, troligen inkommen med vallfrö. Jordreva förekommer även i dikeskanter och vägrenar, i gräsmattor och ibland i störd jord, t.ex. i utkast.

Jordreva växer öppet eller i halvskugga på frisk till fuktig, näringsrik mulljord i ädel-lövskog såväl som trivial löv- och blandskog, framför allt i gläntor och bryn. Allra oftast finner man den dock i busksnår och häckar, i och intill trädgårdar samt på vägkanter och slänter nära bebyggelse.

Jordreva blommar från vitsippans till linneans tid. Den övervintrar grön och är mycket uthållig där den har kommit in. Viss spridning äger rum till trädgårdsutkast och tippar. I första hand är den en trädgårds- och gräsmatteväxt men klarar även att växa under tät, mycket skuggande vegetation. Jordreva är funnen huvudsakligen på eller nära tomter, även sådana som ligger långt ut i skogen.