honungsblomster

Gammal bofast art, nu utgången.

583 Herminium monorchis (L.) R. Br.

This calciphilous species occurs in Europe (except N, SW and partly S) and in large parts of Asia. The distribution in especially Asia is insufficiently known. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 106.

Honungsblomster har inte rapporterats från Halland sedan 1928. Arten, som är ursprunglig men slåttergynnad, kräver fuktig, näringsrik och helst också kalkrik mark. Torrläggning och uppodling av våtmarker samt igenväxning genom upphörd hävd är troligen de främsta orsakerna till försvinnandet.

Kalkgynnad fuktängsväxt vars samtliga förekomster gått ut efter torrläggning och igenväxning m.m.

1 å 3 gamla lokaler på Mälarslätten, länge utdöd genom torrläggning. Utbredningstyp osäker.

Honungsblomster är mycket kalkgynnad och finns på fuktig, naturlig eller naturnära ängsmark som är lågväxt på grund av slåtter, bete eller periodiska översvämningar. Arten är känd från de flesta provinser i Sverige norrut till Dalarna och Gästrikland men har gått tillbaka starkt under 1900-talet och finns nu bara i utpräglade kalkmarker. I Småland sågs den sist i Jönköping Gränna och Oskarshamn Döderhult (se lokalförteckningen); det är osäkert om något av dessa fynd gjordes efter 1900. Tillgängliga uppgifter antyder att honungsblomstret i landskapet växte i fuktig slåttermark, även i relativt kalkfattiga trakter. Dess försvinnande är nog framför allt en följd av att slåtterbruket upphört.

Honungsblomster växer på frisk–fuktig, kalkrik, välhävdad och gärna tuvig mark. Den utgör en juvel i en betad, öländsk kalkfuktäng där den delar växtplats med majviva Primula farinosa, tätört Pinguicula vulgaris och älväxing Sesleria uliginosa. Ibland ses även loppstarr Carex pulicaris, slåtterblomma Parnassia palustris och gräsull Eriophorum latifolium på lokalerna. Honungsblomster växer också i extremrikkärr men där undviker den de blötaste partierna. Andra miljöer där man finner honungsblomster är utmed källflöden, på botten av fuktiga gamla sandtag samt i dynsvackor. Som en udda växtlokal kan nämnas norra delen av Gårdby alvar där orkidén ses i tidvis fuktigt grusalvar tillsammans med liten sandlilja Anthericum ramosum och flugblomster Ophrys insectifera.

Honungsblomster är fortfarande en relativt vanlig orkidé på Öland men med vikande populationer. Speciellt frekvent är den ännu runt de större våtmarkerna i Mittlandet, naturbetesmarker i östra sjömarken samt fuktängar och träsk på Stora Alvaret. På nordligaste Öland, Böda sn, har den försvunnit från många lokaler när betet upphört. Några år kan den hålla sig kvar vid ohävd men när förnaansamlingen blir alltför massiv slås den lågvuxna arten ut. Ökad näringsbelastning och dränering av landskapet har också varit ogynnsamt. Jämfört med Sterner (1938 och 1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

De väldoftande blommorna pollineras främst av parasitsteklar i släktet Tetrastichus som erbjuds den nektar som finns i den korta sporren som belöning för väl utfört arbete. Föregångaren till dagens honungsblomster hade troligen längre sporre men anpassade sig och förkortade sporren för att bättre passa de småvuxna steklar som pollinerar växten (Nilsson 1979 b). Idag är de flesta av arterna som anges som pollinatörer i ovanstående artikel förda till släktet Aprostocetus (Crister Hansson i mejl 2021).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Honungsblomster växer på betade, tuviga kalkfuktängar, på strandängar och gräsmyrar, men även i dynkärr och på blekefält. Den är kustbunden; av de 24 socknar från vilka den noterades under 1800-talet saknar bara sex kust. Fram till 1960-talet blev den känd från ytterligare 14 socknar, av vilka tre är inlandssocknar. Arten är i dag mest allmän i de sydligaste socknarna Sundre, Öja och Vamlingbo och i nordöst i Boge, Othem, Bunge och Fårö. Den minskar överallt p.g.a. igenväxning. Detta är särskilt tydligt i det inre av ön; den är i dag utgången i sju av de nio inlandssocknar som arten varit känd från.

Honungsblomster växer på fuktig till blöt jord med stort skalinslag i kortvuxna fuktängar och betade marker nära havet. Den har minskat kraftigt sedan mitten på 1900-talet, förmodligen mest beroende på igenväxning till följd av bristande hävd. Det är inte bara antalet växtplatser som minskar utan också antalet plantor på lokalerna. Vid några tillfällen har gropar efter uppgrävda exemplar iakttagits.

Honungsblomstret växer i Sörmland i källmyrar och fuktängar på kalk, förr på strandängar. Arten gynnades i forna tiders slåtterängar och betesmarker och försvann mycket snabbt när hävden upphörde under 1800- och 1900-talen. I källmyrarna har processen gått något långsammare. I Sandstugukärren fanns arten kvar till 1980-talet, i Skräddartorpskärret är den ännu riklig. Arten är mycket sårbar och samtliga lokaler bör skyddas och hävdas genom slåtter eller bete.

Numera svensk nordgräns i landskapet. Tidigare funnen norrut till Dalarna och södra Gästrikland. Har minskat kraftigt i hela landet. Förutom från Uppland är arten numera endast känd från Öland, Gotland, Skåne, Bohuslän, Västergötland, Östergötland och Södermanland. Fram till 1970-talet fanns den även på Åland.
Tidigare förekomster i betade, kalkrika kärr, företrädesvis tuviga källkärr samt kalkfuktängar och havsstrandängar. De nuvarande lokalerna är betade, eller till nyligen betade: rikkärr respektive fuktig naturbetesmark.
Förändring - 96 %. – På Linnés tid var honungsblomster ”copiosissime” (Linné 1737b), d.v.s. synnerligen talrik, på Gräsö i norra Uppland. Den huvudsakliga minskningen skedde redan under slutet av 1800-talet och fram till 1920-talet. Efter 1930 är bara några få fynd kända. Numera återstår endast en dryg kvadratmeter i landskapet! Arten är beroende av hävd, då den är konkurrenssvag och kvävs då vegetationen sluter sig vid upphört bete eller slåtter. Den gynnas av slåtter och på en lokal i Södermanland som hävdas på detta sätt har arten ökat kraftigt (Rydberg & Wanntorp 2001). Honungsblomstret hotas förutom av igenväxning även av dikning, kvävegödsling och insamling. De två lokaler där arten påträffats under projektet bör skyddas och skötselplaner upprättas för att gynna arten. Artens tidigare lokaler i Norrtälje kommun har sammanställts och av dessa besöktes flertalet 1989–90 i försök att återfinna den, men utan framgång (Ekman 1991).