hartmansstarr

483 Carex hartmani A. Caj.

Syn.: C. buxbaumii Wahlenb. var. macrostachya Hartm.

This species is restricted to C. and E. Europe and adjacent parts of Asia and occurs in an isolated locality in eastern N. America. Thus, it belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Circumpol. I, p. 132 and map 114). This species is probably overlooked. The main range, the hatched area on the map, is preliminary.

Den slåtter- och betesgynnade hartmansstarren har sannolikt hållit sig kvar inom ett ganska begränsat område V om Halmstad sedan slutet av 1800-talet. Området med den aktuella lokalen fungerade troligen som slåtteräng i seklets början för att därefter övergå i betesmark och sedan lämnas till igenväxning på 1970-talet.

Kalkgynnad kärr- och fuktängsväxt. Ett 10-tal lokaler har återbesökts under 1990-talet, de flesta utan återfynd.

Arten gynnas av slåtter. Lätt bete kan hålla växten kvar där igenväxning hotar. På de sankaste lokalerna tycks bestånden vara stabila.

Gammal bofast art.

Cajander 1935.

Kallades av äldre författaren och samlare (t.o.m. 1930-talet) omväxlande C. buxbaumii, C. buxbaumii var. macrostachya och C. polygama. Nedannämnda förekomster säkert identifierade, genom bevarade beläggexemplar/tillfogade beskrivning/beteckning var. macrostachya.

Nio lokaler i SÖ. Västmanland, varav sex förstörda genom ingrepp under 1900-talet Säkert kvar på Ängsö och på en lokal i S. Skogslåglandet. Anses vara mindre fordrande i fråga om substratets neutralisationsgrad än C. buxbaumii (OBERDORFER 1962) - i kalkområdet endast på lokal 1. I gengäld mera värmekrävande. Totalutbredningen sydligt kontinental; i Sverige sydlig (blott i Uppland nående något längre mot N). Utbredningstyp (antropokor + eventuellt idiokor): S7.

Den kalkgynnade hartmansstarren växer i bestånd på måttligt fuktig, näringsrik mark, gärna i översilade sluttningar eller vid källdrag. De flesta av dess växtplatser har troligen varit slåttermark men används idag som betesmark eller lämnas ohävdade. Arten förefaller vara betestålig: nötkreaturen lämnar den gärna om det finns annat att äta, och den lyckas i regel återkomma även om den blivit nedbetad.
Arten hotas genom igenväxning, gödsling och dikning. Växtplatserna kan i längden bara bestå om de sköts med slåtter eller bete (som nog ej bör vara alltför hårt).

Gåtfull är avsaknaden av tidigare uppgifter från Aneby och Tranås kommuner, där arten idag är relativt vanlig. Sannolikt är det frågan om en verklig ökning. Kanske gynnas den av att betestrycket på markerna numera inte är så hårt som tidigare?

Hartmansstarr växer halvöppet på fuktig, kalkrik och ofta hävdad mark. Många av de aktuella lokalerna är gamla slåtterängar, en del av dem numera extensivt betade eller igenväxande. Hartmansstarr växer i rikkärr och kanten av större träsk, tokfuktängar, fuktiga lövskogar och vid bäckar. Notabelt är att den på flera lokaler delar växtplats med storviol Viola elatior. Växten ses i några av de få kvarvarande slåtterängar som finns på ön såsom Skogsgärdet (Högby sn), Lilla Horn (Persnäs sn), Karum (Högsrum sn) samt gläntor i Ottenby lund (Ås sn). Sällsynt växer hartmansstarr på starkt kulturpåverkade lokaler som utmed diken och på kanten av grävda dammar.

Hartmansstarr växer främst på den norra tredjedelen av ön där jordbruket delvis fortfarande är småskaligt och erbjuder lämpligt livsrum. Även inom Mittlandet finns en del lokaler liksom vid alvarbyarna Frösslunda och Gösslunda. Dagens rikaste lokaler finner man på sydligaste Öland i slåtterängar och betesmarker i Ottenby lund med omgivningar. Östra sjömarken har få fynd liksom den västra kustskogen och närbelägna strandängar, där har rimligen flera äldre lokaler försvunnit. Hartmansstarr missgynnas påtagligt om näringsämnen tillförs marken, av upphörande hävd men också av alltför intensivt bete; den gynnas å andra sidan av sen slåtter. Hartmansstarr beskrevs som egen art 1935 då den bröts ut ur C. polygama. Äldre fynd inbegriper därför klubbstarr C. buxbaumii som idag har en begränsad utbredning på Öland. Hartmansstarr har haft en tydlig minskning och en förklaring är att dess favoritmiljö slåtterängar också minskat kraftigt och nästan försvunnit.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer mest i fuktiga ängen, även i annan slåttermark på sand, fuktiga lövskogar och blandskogar (även betade), fuktmarker, fuktigt bete på sand samt sekundärt i diken. Uppenbarligen tål denna art både slåtter och bete. Den förekommer även i något igenvuxen lövskog, men försvinner troligen då igenväxningen går för långt. Hartmansstarr är mest spridd på öns södra och västra delar. Släktingen klubbstarr C. buxbaumii verkar föredra mer naturliga ståndorter och tycks inte lika beroende av hävd. Kontrollerade äldre fynd finns bara från 28 lokaler, men förmodligen har hartmansstarr ändå minskat, då dess huvudsakliga miljö i ängen till stora delar har omvandlats till åkermark.

Hartmansstarr växer på fuktig, skalhaltig jord i gräsmarker som hävdas eller har hävdats med slåtter eller bete. Den förekommer i fukthedar, slåtterängar, betad hällmarkshed, på havsstrandängar, i skogsbryn och någon gång i kärr och små sumpiga sänkor i hällmark.

Hartmansstarren påträffas oftast på kalkrik ängsmark, vanligen fuktig och ibland genomsilad, stundom på torrängar. På Fagerbjörksberget i Trosa-Vagnhärad växer den i en kalkpåverkad fuktsvacka på en örtrik bergsrygg. Annars växer den troligen uteslutande i tidigare slåttermarker, ofta tillsammans med ängsstarr och loppstarr. Arten gynnas av slåtter och måttligt bete (Ekstam m.fl. 1988). Sårbar. Lämpliga lokaler bör skyddas genom hävd. Liksom för föregående art anges äldre lokaluppgifter bara om de kan beläggas med bevarade exemplar.