hårslinga

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Hårslinga är ursprunglig men förekommer också i kulturskapade biotoper. Den växer under vattnet, främst i medelstora och större åar, men även i sjöar och dammar samt någon gång också i större diken och vattenfyllda stenbrott. Växten trivs bäst i näringsfattiga miljöer och kan ibland bilda bottentackande mattor på grunda grus- och stenbottnar i ganska snabbt strömmande vatten. Den saknas i myrområdenas starkt brunfärgade gölar och sjöar.

Trivialart, exempelvis allmän i älvarna.

1375 Myriophyllum alterniflorum DC.

This aquatic plant is mainly restricted to N. and W. Europe and parts of N. America. It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 252 and map 234). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 302.

Vattenväxt som är allm. i de stora sjöarna, åarna och vissa bäckar och skogsdiken samt gölar. Den är ”vida allmännare än axslingan” Gellerstedt (1852) och kransslingan. I Vättern går den vid Lemunda ned till 13 m:s djup p.g.a. det klara vattnet där och i inre Verkaviken sågs den på 1 m:s djup i ”50 m vida öar” (Stålberg 1939).

Först uppgiven av Dusén (1880), sagesman F. Behm. Sjöstrand (1833) uppger M. spicatum såsom förekommande här och där. Troligen var det dock hårslinga han såg.

Allmän-tämligen allmän i sjöar och större vattendrag i hela området, hittills dock få fynd i Mälaren (inte heller nämnvärt sökt här, troligen åtminstone spridd). Utbredningstyp: U.

Hårslinga växer på växlande djup i sjöar, dammar och åar, särskilt på steniga eller grusiga bottnar. I vattendragens strömsträckor bildar den ibland täta bestånd. Arten är föga fordrande då det gäller tillgången på basämnen och näring men undviker de allra suraste och näringsfattigaste miljöerna. Den förekommer ibland i kulturskapade vatten, t.ex. dammar i grusgropar och diken. Inga säkra uppgifter från brackvatten finns, och troligen växer arten i landskapet aldrig i havet.

Hårslinga växer på hårdbottnar i något näringsfattigt sötvatten. Den är vid ett tillfälle funnen i brackvatten. De flesta fynden är från alvarmark där den växer i vätar, träsk och vattenfyllda stenbrott. Sällsynt är den funnen i vattenhål tillskapade för betesdjuren.

Hårslinga är en på Öland ganska ovanlig växt som har minskat i utbredning. En orsak kan vara att den vill ha näringsfattiga miljöer och har missgynnats av den eutrofiering som skett. Hårslinga växer ofta i mindre vätar som torrläggs under varma somrar, något som gör att växten blir svårfunnen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Hårslinga kan ibland vara knepig att skilja från axslinga M. spicatum som kan växa i samma miljöer. Hårslinga känns igen på att bladkransarna faller ihop när växten tas upp ur vattnet medan de hos axslinga är betydligt styvare och står ut från stjälken. De övre blommorna (som är hanblommor) är strödda hos hårslinga medan alla blommor sitter i krans hos axslinga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?). Inte uppmärksammad under Projekt Gotlands flora.

Hårslinga växer på grunt vatten och ner till flera meters djup på sandig eller grusig botten i näringsfattiga sjöar och små och stora vattendrag med klart vatten men även i dammar och större hällkar. Den växer gärna strax utanför vassbältet tillsammans med sjöfräken. Arten tycks saknas i det sjöfattiga kustlandet mellan Bottnafjorden och Strömstad.

Hårslinga blommar i mjölkens tid. Från skott i vattenytan växer blomställningar snabbt upp ett par centimeter i luften, särskilt vid lugnt väder. Hanblommorna sitter överst och öppnar snabbt sina ståndarknappar. Honblommorna sitter just över vattenytan och har stora röda märken, som det gula pollenet lätt fastnar på. Den övervintrar grön.

I Södra Sandvik i Ljusdal finns ett stort källområde på Storsjöns strand. Från driften där togs ett skott hem tidigt på våren. Det var friskt, brungrönt. I akvarium producerade det gasbubblor från den avbrutna stamändan, men bara om det stod ljust. När det stod mörkt upphörde gasproduktionen, men den kom igång igen efter 15 minuters placering i fönstret. Uppenbarligen assimilerade skottet och tydligen hade det aerenkym som transporterar syret från bladen neråt genom stammen i riktning mot rötterna (som inte fanns med i detta fall).