grenrör

Gammal bofast art.

Allmän

320 Calamagrostis canescens (Web.) Roth

Syn.: C. lanceolata Roth

This Eurasiatic species is restricted to most of N., C. and E. Europe and W. Siberia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 48.

Grenrör är ett ursprungligt men kulturgynnat gräs. Det växer beståndsbildande på fuktig mark, främst i kanterna av kärr av olika slag, i fuktängar, sumplövskogar samt på sjö- och åstränder men även vid dammar, på hyggen, längs diken och åkerrenar. På skuggiga växtplatser blommar bestånden ofta inte.

Myr- och fuktängsart, allm. i hela området och täml. allm. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b).

Trivialart i större delen av landskapet, noterad i 33 socknar från Häggdånger till Nordmaling och Tåsjö.

Det är märkligt att arten inte uppmärksammades av de framstående fältbotanister, tillika väldiga samlare, som verkade i Lillhärdal kring år 1900. Kanske beror det på att de tillämpade ett annat artbegrepp än vad vi nu gör. Framtiden får utvisa om min bedömning av arten står sig. Åtskilliga belägg (i UPS) har samlats av SK och mig. Jonasson & Jonasson (1973) uppger, att arten är allmän i Linsell, men lokaluppgifter saknas, varför dessa lokaler måste uteslutas från kartan.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Grenrör och brunrör

Perenna, beståndsbildande graminider (jordstam!). Strån upp till 2 m höga, med 5–7 ledstycken och många, slaka, till 7 mm breda blad som går högt upp. I toppen med en mjukgrenad och rätt slak vippa (grenarna följer med vinden redan när det blåser svagt). Enblommiga, spetsiga småax utan borst, men med många hår som är nästan lika långa som skärmfjällen.

Grenrör och brunrör är mycket allmänna och växer i skog, kärr, på stränder etc. Steril brunrör är vanlig på fjället. De är rätt lika, men grenrör är friskt grön och något vekare med mindre vippa, medan brunrör är mer blågrön, grövre, med större vippa. Brunrör saknas i södra Götaland. Båda bildar stora bestånd vid norrlandsälvarnas sel. På håll ser de ut som en meterhög vägg av blad, med lätt böjliga vippor som flaggor ovanför, men själva stråna syns dåligt.

Förväxlingsrisk:
Bergrör (Calamagrostis epigejos) och lapprör (C. lapponica) (Norrland, men går bara upp i fjällen längst i norr) är båda styvare med 2–4 ledstycken (flest hos bergrör) och ej grenade. Bladen är styvare och sitter i huvudsak längre ned. Vipporna är också mycket styvare, med mer välordnade vippgrenar (tydligare “våningar” när de blommar) som inte följer med vinden ens när det blåser friskt (i stället vaggar strået). Båda ser på håll ut som om det underst finns ett 3–4 dm högt skikt av blad, sedan ett skikt med raka strån, och högst upp ett brunt skikt av styva vippor. Lapprör är slankare än bergrör.
Småvuxen vass (Phragmites australis) har ej grenar och snärpet är utformat som en krans av hår.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: uppvisar ganska stor morfologisk variation och mer eller mindre sterila exemplar med smala ståndarknappar och dåligt pollen är inte helt ovanliga (ÅWg muntl.).

Grenrör växer i kärr vid sjöar och vattendrag samt i skogskärr, ofta sådana som torkar ut på sommaren. Gräset återfinns också i järnvägsdiken, vägdiken och fuktiga slänter. Det uppträder ibland i vidsträckta bestånd; ofta blommar det mycket sparsamt. Arten är beteskänslig men mycket expansiv om den får stå ifred. Den har ökat under 1900-talet som följd av upphörd hävd av stränder och våtmarker.

Grenrör växer på fuktig mark främst i sumpskogar och skogskärr. Gräset kan ses i blandskogar, rena bestånd med klibbal, tallskogar med sumphålor samt ädellövskogar. Grenrör växer även på kulturpåverkade lokaler som utmed diken, i fuktiga åkerkanter, vägrenar och igenväxande fuktängar.

Grenrör har en ojämn utbredning med de tätaste förekomsterna inom Mittlandet, västra kustskogen och i de nordligaste socknarna Böda, Högby och Källa. Även längst nere i söder i Ottenby lund, Ås sn, finns en hel del fynd. Däremot saknas grenrör nästan helt på de östra delarna av Öland, söder om Långlöt sn, samt på Stora Alvaret. Arten förefaller ha minskat i utbredning och orsaken bedöms vara de utdikningar med fortgående torrläggning som skett av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Grenrör bildar ofta stora, icke blommande bestånd genom sina kraftiga utlöpare. Den skiljs från bergrör C. epigejos på att bladens ovansida är försedd med glesa ca 1 mm långa hår medan undersidan är blank. Bladen vrider sig ofta ett halvt varv så att den blanka undersidan vänds uppåt. Bergrör har ofta sammanrullade blad vars ovansida helt saknar hår.

Artnamnet canescens kommer av latinets canescere (gråna, vitna), namnet syftar på vippans färg. Det svenska namnet grenrör syftar på att arten grenar sig med bladiga skott från de nedre bladslidorna. (Den Virtuella Floran).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Alkärr, dynkärr och lövkärr på sand; någon gång på sumpig sjöstrand och i fuktig barrskog. På Avanäset på Fårö finns gott om lämpliga miljöer, och där har grenrör sin rikligaste förekomst på Gotland. Minst nio äldre fynd föreligger (förutom Säves notering) från Lojsta, Etelhem, Buttle, Bro, Väskinde, Martebo, Hejnum och Fårö (flera växtplatser). Grenrör har säkerligen alltid varit sällsynt på Gotland.

Grenrör växer på frisk till blöt mark i öppna kärr, skogskärr och sumpskogar samt i fuktiga marker vid sjö- och åstränder. Arten kan bilda vidsträckta bestånd utefter vägar, i järnvägsdiken, på hyggen och i igenväxande, fuktig mark.

Grenrör är en flerårig art som bildar täta bestånd genom sina krypande jordstammar. Den växer i kärrkanter, fuktskogar och fuktängar, speciellt rikligt på dränerad mark längs diken och kanaler. Den är vanligt också på försumpade hyggen och på fuktig mark i kraftledningsgator. Grenrör är slåtter- och beteskänslig men konkurrenskraftig i hög vegetation och gynnas därför av igenväxning. Vid upphört bete kan den i magrare fuktängs- och kärrmarker ofta ensamt dominera vidsträckta ytor. Grenrör hör till de växter som då helt kan konkurrera ut lågväxta slåtter- och betesgynnade arter.

Grenrör blommar i mjölkens tid och fröspridningen börjar redan i ljungens tid och fortsätter i lingonens.

Grenrör växer fuktigt till vått, på stränder av vattendrag och sjöar eller på myr och i sumpskog och bildar ofta täta och stora bestånd, där arten dominerar. Vid Voxnans nedre del, på isälvssand, bildar den en bård mellan vasstarr, som är närmast vattnet, och svartvide. Vid Sinderån i gränstrakten mellan Undersvik, Arbrå och Alfta breder den ut sig över stora flacka strandkärr, där styltstarr dominerar på andra delar. Där växer grenrör även uppe i styltstarrtuvor. Arten torde ha varit en av de eftertraktade vid slåtter på strandängar, som i självhushållningens tid var bland de viktigaste källorna till vinterfoder.