granspira

1696 Pedicularis sylvatica L.

This mainly European species has its greatest frequency in W. Europe. The subsp. lusitanica (Hoffm. & Link) Coutinho (Portugal, SW. Spain) and subsp. hibernica D. A. Webb (NW. Europe) have pronouced oceanic distribution. The species may not be native in N. America (cf. however Fernald, Manual 1950, p. 1299). The present distribution is amphi-atlantic (Hultén, Amphi-atl., p. 152 and map 134). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 405.

Granspira är en ursprunglig men kulturgynnad, halvparasitisk art. Exempel på någorlunda naturliga växtplatser är obetade fukthedar. Den är emellertid konkurrenssvag och gynnas starkt av slåtter- och beteshävd, bränning och allmänt slitage. Typiska ståndorter är hävdade, ogödslade fukthedar och fuktängar, översilningsmark samt fuktiga stigar, åkervägar och små, övergivna grustag. En fukthed vid havet som tidvis brännes är en av landskapets individrikaste lokaler. Genom att mineraljorden blottas vid vissa kulturingrepp skapas ibland nya lokaler, t ex hyvlade vägkanter och fuktiga grustag.

Eftersom många av växtplatserna finns i det småskaliga odlingslandskapet, vars framtid inte verkar alltför ljus, kan man befara att granspiran kommer att trängas tillbaka. De små fragment av ogödslad naturbetesmark, ofta i övergången mellan fastmark och myr, som nu är granspirans vanligaste biotop, planteras allt oftare med gran eller lämnas åt igenväxning.

Ört på mager, mest fuktig och våt, torvmark, starkt gynnad av bete och slåtter, täml. allm. ”åtminstone i västra Närke” och ”helt visst mångenstädes” i Multentrakten i Kvistbro (Junell 1971, 1972) vilket inte har belagts. De 200 registrerade uppgifterna är mest av gammalt datum. På 7 äldre undersökta lokaler i Hallsberg, Lerbäck, Sköllersta och Svennevad söktes växten förgäves 2002 (Hallin, Holmer) och liknande förhållanden tycks råda i hela Närke.

Gammal bofast art.

Granspira är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

8 lokaler på 1970-talet

Tillhör uteslutande V. Bergslagen, östligast funnen i V. Skinnskatteberg (lokal 8). Övervägande gamla uppgift (1800-talet–1920-talet), några få efter 1930. Västligt suboceanisk art, här vid N-gränsen för sin sammanhängande utbredning i Sverige. Utbredningstyp: N6.

Två–flerårig halvparasitisk, lågvuxen (5–20 cm) saftig ört. Den har oftast en kraftig, central stängel med flera vekare, nedtill halvliggande stänglar omkring. Nedtill finns en liten bladrosett. Blad strödda, rent gröna och djupt parflikiga. De är ganska avlånga, jämbreda med trubbigt tandade småblad. Hela örten är nästan kal med undantag för den ibland rödlätta stammen som ofta har två glesa hårrader. De klarröda blommorna slår ut i maj och är ofta ganska fåtaliga. Under- och överläppen är båda ljusröda. Underläppen är kortare än överläppen och vinklar sig nedåt i 90 graders vinkel. Fodret är runt radiärsymmetriskt femkantigt, ljusgrönt, ofta med röda inslag och nätådrigt. Kapseln döljs av det kvarsittande fodret.

Granspira växer på ganska fuktig öppen, hedartad mark. Typiska lokaler är ljung- och fukthedar, naturbetesmarker, hyggen, grustag och skogsvägar. Växten gror bäst på något störd mark och är därför gynnad av brand och måttlig markbearbetning.

Förväxlingsrisk:
Kärrspira (P. palustris) bör vara den enda liknande arten i granspirans utbredningsområde. Den är betydligt mer högvuxen, utan bladrosett och har en mörkt brunröd gleshårig stam som oftast är grenig. Bladen är mycket fint flikade, mörkgröna, ofta rödaktiga och bredast nedtill. Fodret är rödaktigt och hårigt.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Kring mitten av 1900-talet känd från ca 300 lokaler och totalt under förra inventeringen uppgiven från ca 350 rutor. På många av de nu aktuella lokalerna i små och av upphörd hävd starkt hotade populationer och ibland endast tillfälligt uppdykande vid markstörning i nu ohävdade marker. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig granspira P. s. subsp. sylvatica i landskapet.

Granspira växer på frisk till våt, kvävefattig och sur torvjord. Inom sitt utbredningsområde är den en karaktärsart för mager, fuktig naturbetesmark, där den påträffas tillsammans med stagg Nardus stricta, hirsstarr Carex panicea, borsttåg Juncus squarrosus, stenmåra Galium saxatile och klockljung Erica tetralix. Arten trivs också i fuktiga och våta slåtterängar, särskilt på översilningsmark, i övergången mellan fastmark och kärr samt på gamla myrodlingar, dikesrenar och stigkanter. Den slår gärna till där mineraljorden blottas, t.ex. på hyvlade vägkanter och i fuktiga grustag. I södra och västra Småland kan man finna växten på sjöstränder, som fuktas av framsipprande grundvatten och dessutom hålls öppna av ispressningen (Malmer ms, Wahlström 2004).

Granspiran är konkurrenssvag och starkt gynnad av bete och slåtter. Arten kan bilda stora, på försommaren intensivt rosaröda bestånd på marker som hävdas väl. Den försvinner däremot snabbt när hävden upphör och tål inte heller gödsling, dikning eller skogsplantering.

Funnen i 347 rutor; tidigare uppgifter från 214 rutor. Ojämnt spridd, i sydvästra hälften av landskapet på en del håll vanlig, i övrigt sällsynt; saknas numera längst i norr och nordost. – Troligen ursprunglig på sjöstränder, men starkt gynnad i det äldre lantbrukets miljöer och i stor utsträckning en gammal kulturföljeslagare.

Granspiran är på tillbakagång. De flesta av de östliga och nordliga lokalerna var borta redan under inventeringen 1979–94. Minskningen är snabb även i artens kärnområden i väster. År 1998 undersöktes nitton lokaler i Ljungby kommun, där granspiran fanns under 1980-talet och början av 90-talet; arten var borta på tolv av dem (Johansson & Wahlström 1998).

Arten betecknas som missgynnad på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005).

Granspira är i Sverige främst en sydvästlig art som har en tydligt minskande trend. Den växer på fuktig, mager och kalkfattig mark där konkurrerande vegetation hålls kort genom bete eller slåtter. Även återkommande bränning anses gynna arten.

Granspira har noterats på två öländska lokaler, 1942 och 1962. Den växte senast i en betad kärräng norr om Svartvikskärret, Böda sn. Växten sågs på lokalen fram till 1970. Den är eftersökt i sen tid men inte återfunnen. Lokalen är numera ohävdad och granspira får anses försvunnen från Öland.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

En kollekt angavs samlad nordost om Torsburgen i Kräklingbo 1874 (F. Elmqvist i LD conf. Å. Rühling), men har förmodligen blivit feletiketterad.

Granspira är en art med sydvästlig utbredning i landet. Den växer på näringsfattig, fuktig till våt torvjord i fukthedar, sänkor i hällmark, betade eller måttligt igenväxande fuktängar, i kärr, vid sumpiga stigar och i diken utefter skogsvägar. Oftast ser man arten tillsammans med ljung, klockljung, hirsstarr, stagg och inte alltför sällan jungfru Marie nycklar och ibland i stor mängd. Granspira har gått tillbaka kraftigt sedan förra inventeringen, dock inte lika mycket som kärrspira. Minskningen är mest påtaglig i inlandet, där igenväxning till följd av upphörande hävd tillsammans med dikning och skogsplantering har minskat artens livsrum. Den gynnas av markstörning, slåtter och bete, som fortfarande i viss mån förekommer i naturreservaten vid kusten.

Granspira växer utanför landskapet på skogsängar och magra, fuktiga betesmarker. Sörmland ligger vid gränsen av dess utbredningsområde och arten förekommer ännu nära landskapsgränsen i Östergötland (Genberg 1977). Kanske finns ännu någon växtplats kvar i västra Sörmland. Den har eftersökts på lämpliga lokaler i samband med ängs- och hagmarksinventeringen 1989 (HRY), men med negativt resultat.

Väst- och Mellaneuropa. I Sverige numera mest i de västra delarna av Götaland och Svealand.