grå småfingerört

Gammal bofast art.

Se även småfingerört

Status: troligen gammal och bofast men tidigare ej uppmärksammad.
Förändring och hot: okänt då arten tidigare ej uppmärksammats, men endast en handfull äldre insamlingar föreligger så inget tyder på att arten varit väsentligen vanligare i äldre tid.
Kommentar: B, granskare KAO.

P. acaulis ssp. arenaria fel använt, P. arenaria fel använt, P. cinerea fel använt.
Grå småfingerört hör hemma i låg vegetation på torr mark, helst grus eller sand. Den är karakteristisk för örtrik, ogödslad betesmark på moränkullar och sydvända åssluttningar och växer där gärna tillsammans med t.ex. solvända Helianthemum nummularium, luddhavre Helictotrichon pubescens och darrgräs Briza media. Västerut, där det är glest mellan växtplatserna, hittar man den oftast bara på mycket solvarma ställen, t.ex. kring små hällar i betesmark, intill block samt på sydsidan av åkerrenar och myrtuvor. Eftersom den gynnas av markstörningar dyker den ibland upp i grustag eller på banvallar, och nya vägskärningar kan på försommaren färgas ljusgula av den. – Grå småfingerört föredrar ungefär samma ståndorter som småfingerört P. tabernaemontani, och i områden där båda arterna förekommer växer de gärna tillsammans.

Det småländska materialet av grå småfingerört gör ett rätt enhetligt intryck. Graden av stjärnhårighet varierar något beroende på miljön – den minskar på plantor som växer i skugga eller högt gräs, och den är svag på de nedersta bladen på blomskotten. Någon gång påträffas exemplar med mycket svag stjärnhårighet. Sådana skulle kunna utgöra hybrider med småfingerört, men detta är ännu inte utrett. De uppträder inte självständigt utan förekommer inom området med grå småfingerört.
Funnen i 310 rutor; tidigare uppgifter från 146 rutor. Vanlig i de södra och mellersta delarna av östra Småland samt i ett brett bälte längs Emåns dalgång norrut till Eksjö Höreda, utanför detta område sällsynt. Saknas helt i västra och nästan helt i nordöstra Småland. – Kanske ursprunglig, annars en gammal kulturföljeslagare.

Kartan förefaller visa ökning. I själva verket är arten dock på tillbakagång eftersom många naturliga fodermarker har vuxit igen, skogsplanterats eller gödslats. På många av de lokaler som upptäcktes under 1980-talet rörde det sig om enstaka kvardröjande exemplar i tätnande vegetation. Även om arten ibland nyetableras t.ex. i vägskärningar kommer den sannolikt att bli mycket ovanligare i framtiden.

Grå småfingerört är en karaktärsart på välbetade, ofta kalkrika alvartorrängar, en växtmiljö arten delar med bl.a. solvända Helianthemum nummularium, fältvedel Oxytropis campestris och toppjungfrulin Polygala comosa. Grå småfingerört växer också på sprickrika kalkstensplatåer där den drar nytta av att växtplatsen tidigt värms upp av vårsolen. Ibland är den funnen i grusalvar och karster. Grå småfingerört förekommer tämligen allmänt i gamla sandtag, stenbrott, på sandiga strandvallar utmed havet samt i sandstäpp. Vid ett par tillfällen är växten funnen i glesare, planterade tallskogar på kalkrik sand.

Grå småfingerört är vanlig på Stora Alvaret, främst den norra halvan. Den är också frekvent inom Mittlandet där den återfinns på de torrängsfragment som ligger insprängda i hässlen och ädellövskog. Ibland kan den även växa på tuviga, ohävdade friskängar, en vanlig miljö i Mittlandet. Grå småfingerört följer bitvis den sandiga östra landborgen och den steniga västra landborgen. Norr om Borgholm tunnar fynden ut påtagligt, något som redan noterades i Sterner (1938). Grå småfingerört är delvis sparsamt förekommande längs västra stenkusten, en miljö som annars borde passa den synnerligen väl. Den är fortfarande en vanlig växt på ön men beroende av att Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas. En viss minskning bedöms föreligga, främst på lokaler utanför Stora Alvaret.

Grå småfingerört har troligen uppkommit genom hybridisering mellan gråfingerört P. incana och småfingerört P. verna. Olika bestånd av grå småfingerört har en varierande grad av stjärnhårighet vilket skulle kunna representera återkorsningar med småfingerört.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torrängar, grus- och sandåsar och annan torr, sandig mark, alvarmark, i tunn jord på kalkhäll; även i lavrik och stenig hällmark och i gläntor i kalktallskog. Denna art uppmärksammades först under pågående inventering inom Projekt Gotlands flora. I flera fall har den troligen felaktigt rapporterats som gråfingerört, vilken inte alls är lika vanlig. Att grå småfingerört är tämligen allmän framgår av antalet provrutor; den påträffades i 28 sådana, men ingen provruta innehöll gråfingerört.

Grå småfingerört sågs första gången i Hälsingland av Åke Ågren år 1983 i Norr­ala. Den gick i flera år under namnet småfinger­ört P. tabernaemontani (nu P. verna) men ombestämdes 2007 av Göran Odelvik. Den visade sig finnas på tre lokaler inom en radie av några kilometer.