glatt daggkåpa

Gammal bofast art.

Allmän.

Glatt daggkåpa växer i naturbetesmarker, ängsfragment och vägdiken samt på gräsytor vid gårdar, hus, stigar, markvägar och järnvägsområden.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1153 Alchemilla glabra Neygenf.

Syn.: A. alpestris auct.

This comparatively widespread species occurs mainly in Europe. Its distribution limits are partly uncertain. It has followed settlement and farming within and outside the original range in Europe, probably also to Iceland and eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 223.

Täml. allm.–allm. Utom i påverkad ängsvegetation finner man glatt daggkåpa i naturliga fuktängar, exempelvis i Östra Trolldalen i Kil (Asklund) och på en bäckkant i ett vått alkärr vid Stora Forsa i Hammar (!, OREB/KSu). Den är allm. på liknande men kulturpåverkade växtplatser i Garphytte–Ånnabodatrakten i Tysslinge (Löfgren 1994) och vid Södra Kärra i Hammar och är noterad från bl.a. flera källkärr och sanka bäckkärr med kärrfibbla. Vid Latorp i Tysslinge sågs den i en tunn mossmatta på f.ö. kala kalkhällar 2003 (OREB).

Tidigare ofta förväxlad med A. murbeckiana, jfr Ericsson & Hellqvist ( 1989). - 18 (12).

Kartan har ett egendomligt utseende, vilket kan bero på att arten uppfattats olika av olika samlare. Ericsson & Hellqvist (1989) påpekar att många exemplar uppgivna som A. glabra har visat sig vara A. murbeckiana eller obeskrivna arter. Sådana finns också i mitt eget material och har lämnats obestämda.

Glatt daggkåpa växer liksom späddaggkåpa ganska fuktigt. Man finner den i naturbetesmarker (gärna i sänkor och fuktdrag), i ängsrester och på annan gräsmark, även av trivial typ, liksom på vägkanter, dikesrenar och i gårdskanter. Arten tål igenväxning och måttlig beskuggning och uppträder inte sällan i lövsänkor och lundartade bryn.

Glatt daggkåpa växer i fuktiga betesmarker, skogsbryn och längs skogsvägar. Den kan även ses i åkerkanter och diken, rikare lövskogar men även i ganska fattiga tallskogar på sand. Någon gång är den funnen i slåtterängar och ruderatmiljöer som på tippade jordhögar. Eftersom den är ganska storvuxen och tål beskuggning klarar den viss igenväxning och liksom glansdaggkåpa A. micans gynnas den av mänskliga aktiviteter i odlingslandskapet.

Glatt daggkåpa är fortfarande ganska spridd inom Mittlandet, speciellt i de västra delarna. Även de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, hyser än idag en del fynd. Däremot förefaller det som glatt daggkåpa gått tydligt tillbaka på de östra delarna av Öland samt på västra sidan, söder om Mörbylånga, där få fynd är gjorda under inventeringen. Som med andra arter i släktet kan den delvis vara förbigången men den är ändå en av de lättare daggkåporna att få ögonen på varför minskningen bör vara reell. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Glatt daggkåpa är som namnet antyder ovanligt kal i alla sina delar. Stjälken är tilltryckt hårig endast i den nedre delen, för övrigt kal. Rosettbladen känns som en cykelslang (gummiartade) när man skrynklar dem.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig mark på beten, gräsmarker, ängen och annan slåttermark, lövskog och fuktstråk; underlaget är ofta sandigt. Samuelsson (1943) uppgav att arten var belagd från 20 lokaler på Gotland. Under våra inventeringar så när som på fyra lokaler i Visby, Norrlanda, Tingstäde och Hejnum bara funnen i ett begränsat område i Martebo, Lummelunda och Stenkyrka socknar. Arten är inte återfunnen på flera av sina tidigare lokaler på mellersta Gotland (se lokalförteckningen nedan).

Glatt daggkåpa är i allmänhet storvuxen och klarar konkurrens från andra arter bättre än de flesta daggkåpor. Man finner den i frisk eller fuktig, ofta näringsrik mark i natur- och kulturbeten, fuktängar, lövskogsbryn och andra igenväxande gräsmarker men framför allt i diken, på dikesrenar och vägkanter, där den är den vanligaste daggkåpan.

Glatt daggkåpa växer oftare än andra sörmländska daggkåpor i fuktig miljö. Den påträffas ofta i diken, på skuggiga vägkanter, längs bäckar och källdråg, däremot inte vid sjö- eller havsstränder. Arten växer även på andra ståndorter och kan ibland anträffas i torra betesmarker, där den ofta blir småväxt och svår att känna igen.

Finns i hela Europa, och sedan gammalt i Sverige. Vanlig i södra delarna av landet men ovanlig norrut. Växer på frisk till fuktig mark, i betesmarker, ängsrester, på vägkanter och längs diken (Frost-Olsen, brev 2013). Nilsson & Nilsson (1986) anser den vara spontan i fjällen.

Mindre vanlig i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav den från 25 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 11 av 66 lokaler. Arnold Larsson har noterat den på 5 lokaler i Bjuråker.