getväppling

1252 Anthyllis vulneraria L.

This polymorphic species is native in Europe and N. Africa. Fl. Eur. 2/1968, p. 179ff. reports 24 subspecies, each with rather distinct distribution. In outlying localities, at least, it is considered adventive. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 240.

Möjligen delvis inhemsk värmekrävande växt på mineralmark, särskilt vanlig i kalk- och på banområden, täml. allm. i Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986) m.fl. socknar. I Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 2 lokaler. Kunskapen om underarter och varieteter i Närke är bristfällig.

Växtplatser är åskullar, diverse sand- och grusmarker, odlingsrösen, kalkbrott, lagårdsbackar etc. Särskilt rika bestånd ses efter kalkgrusade vägkanter. Massuppträdanden av växten noterades bl.a. i Sköllersta vid Pålsboda station 1989 och Bännebo hållplats 2000.

Se även: stor getväppling Anthyllis vulneraria subsp. carpatica och liten getväppling Anthyllis vulneraria subsp. vulneraria

Getväppling kan vara ursprunglig på strandhedar och sandfält samt i klippterräng och på hällmarker vid havet. På vägrenar och vägslänter, grustag, stations- och hamnområden, industritomter och soptippar växer huvudsakligen införda kulturformer.

Arten har i Sverige tidigare saluförts i vallfröblandningar och som enskild gröda (Lyhagen 1991).

Gammal bofast art.

Allmän på Ängsö med närmast N härom liggande fastland; för övrigt tämligen sällsynt, ojämnt utbredd men bofast i alla regioner. På mesohemeroba ståndorter (klippängar, örtbackar) nästan enbart längst i Sydost och i Arboga. I Sala kalkområde på potentiellt naturliga d:o (kalkklippängar). Eljest bunden till euhemeroba ståndorter, främst järnvägsområde. Flera raser kan förekomma, men det är ovisst, om ens den sydöstliga populationen innehåller inhemska element. Som helhet värmekrävande på mesohemeroba ståndorter. På euhemeroba d:o härdig i hela området; utbredningen i detta avseende ofullbordad. Utbredningstyp(er) något osäker(-ra).

En frekvensuppgift för Västanfors av okänd sagesman i ÅLIND (1974a), "Tämligen allmän i backar och på torr ängsmark". är gripen ur luften eller ur någon fältflora.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Ulfberget vid Wiken [i Hede] sparsamt".

Spontan längs Vänerstranden och på hällmark pä vissa delar av Dalformationen; övriga förekomster är av ruderat natur. Exemplar från ruderatlokaler är kraftigare och mera upprätta, har rikare förgrening och är oftast hårigare än exemplar från naturligare ståndorter. Ruderat förekomsterna markeras i lokallistan med ^O.

Se även lapsk getväppling Anthyllis vulneraria subsp. lapponica, mångbladig getväppling Anthyllis vulneraria subsp. polyphylla och liten getväppling Anthyllis vulneraria subsp. vulneraria

Perenn, tuvad, 1–3 dm hög, mycket hårig ört (bladens översidor kan vara kala). Har många, uppstigande, bladiga stänglar som radierar utåt. Bladen mycket karaktäristiska, med oftast 2–4 par smala, utåtstående par småblad och ett oproportionerligt stort, långt ändsmåblad. med jämn kant. Ändsmåbladet är störst hos de basala bladen, men blir uppåt stänglarna allt mer likt de andra småbladen. De basala bladen kan ibland bestå endast av ett långt och skaftat ändsmåblad. I toppen med mycket täta huvuden av typiska ärtblommor som är gula, rödgula eller ibland röda (köl, segel och 2 vingar) och sticker ut ur uppblåsta, tätt och ljust håriga foder. Frukten är en liten balja, men man ser inte mycket av den (blir kvar i fodret).

Getväppling är traktvis allmän på torr öppen, oftast kalkhaltig mark, t.ex. alvarmark. Även på vägrenar, sandhedar, åsar, järnvägsmark, kalkklippor och sand vid älvar.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!:
Inga andra ärtväxter (fam. Fabaceae) har liknande ändsmåblad.

Status: se under hithörande underarter. Miljö: se under hithörande underarter.
Förändring och hot: minskning med 16–31 %.
Kommentar: mycket variabel art; allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande underarter och varieteter.

Se även stor getväppling Anthyllis vulneraria subsp. carpatica, strandgetväppling Anthyllis vulneraria subsp. maritima och liten getväppling Anthyllis vulneraria subsp. vulneraria.

Getväpplingar som bedömts vara intermediära eller som ej blivit bestämda till underart har påträffats i 144 rutor.

Getväppling är en mångformig art som på Öland företräds av underarterna stor getväppling subsp. carpatica och liten getväppling subsp. vulneraria. Dessutom finns några äldre belägg av mångbladig getväppling subsp. polyphylla. Tidigare inventeringar har inte skilt mellan de olika underarterna.

Ursprunglig.
Torra, öppna miljöer: sandmark, särskilt torrängar, kalkhällar och alvar; även ängen, strandängar och vägrenar. Arten förekommer i synnerhet på strandnära, betade torrängar, där den växer i utbredda bestånd med blomhuvuden i olika färger. Getväppling är en mångformig art, vars underarter och varieteter ej uppmärksammats fullt ut under Projekt Gotlands flora.

Arten är ett vanligt inslag i flera biotoper, vilket visas av den ganska höga andelen provrutor där den noterats. Under Projekt Gotlands flora är den funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer bra ännu i dag.

Två underarter av getväppling finns i landskapet ssp. vulneraria, liten getväppling, som är inhemsk, och ssp. carpatica, stor getväppling, som är införd med frövaror och förmodligen även varit odlad som vallväxt eller för gröngödsling. Under inventeringen har dessa underarter inte hållits isär, men det är tydligt att liten getväppling företrädesvis växer på skalpåverkade, betade eller av annan anledning kortvuxna gräsmarker i havsnära hällmark, på torrbackar, övre delen av havsstrandängar och i gles buskmark på sandigt eller grusigt underlag. På vägkanter, utmed järnvägar, i grustag, på industritomter och i liknande miljöer dominerar stor getväppling.

Tämligen allmän i Uppland som helhet, men med ojämn utbredning. 354 kartblad, 642 kvadranter.
Almq. I Mälartrakterna och på Uppsalaslätten tämligen allmän (–allmän); eljest ojämnt spridd upp till sextionde breddgraden, nordligare tämligen sällsynt, i Älvkarleby dock flerstädes. Fåtal förekomster i Heby.

Getväppling växer på öppen, grusig och sandig mark, framför allt där det är stark kulturpåverkan. Den förekommer på torrbackar, vägkanter och vägslänter, stationsområden, badstränder, övergivna grustag och skräpmarker.

Den i Uppland ursprungliga och dominerande underarten är liten getväppling, som förekommer på torrbackar, i betesmarker, på vägkanter m.m. Förekomster av stor getväppling är i allmänhet resultat av insåning. Den har rapporterats från 22 förekomster, de flesta på vägslänter, vägkanter, grusgropar och skräpmarker, men den är säkerligen ganska vanlig. Ett tidigare fynd i S från Värmdö Djurö Runmarö Marieberg 1929 T. Vestergren har identifierats som lapsk getväppling.

Getväppling växer de flesta år rikligt på stranden av Gröntjärn i Ljusdal. Där gror den på landstranden när vattennivån är låg. Under många år i följd kan samma yta vara dränkt så att inga nya plantor kan utvecklas. Även på barlast vid havet i Stugsund, Söderhamn, kommer plantor av getväppling upp, tillsammans med puktörne och humlelusern. Den rimligaste förklaringen till dess uppträdande där är att den vilar i fröbanken. Granström & Schimmel (1993) beskriver också getväppling som en fröbanksart som väcks till liv av upphettning av marken till minst 45 grader. Detta kan vara en förklaring till att getväpplingen på en del lokaler är nästan osynlig vissa år och talrik andra. Den blommar i linneans tid. Bladrosett anläggs ett år, övervintrar grön och blommar ofta nästa år.

Fynd av getväppling som har bestämts till underart eller varietet är förtecknade, de dessa. Alla belägg före 1991 är bestämda av R. Lampinen.

Se även stor getväppling Anthyllis vulneraria subsp. carpatica, lapsk getväppling Anthyllis vulneraria subsp. lapponica och liten getväppling Anthyllis vulneraria subsp. vulneraria