gatkamomill

Allmän

Gatkamomill är en starkt kulturberoende och ganska sent inkommen växt. Den ettåriga, konkurrenssvaga och kvävegynnade arten växer på mer eller mindre blottad mark - gårdsplaner, åkerkanter, gödselplattor, närfållor, vägkanter, åkervägar, järnvägs- och industriområden, rivningstomter, grustag, avfallstippar och andra ruderatmarker.

Gatkamomill, som härstammar från nordvästra Nordamerika och nordöstra Asien, kom till Europa och Sverige under mitten av 1800-talet. 1840 fanns den i Uppsala botaniska trädgård och bl a härifrån började spridningen ut över landet. 1886 samlades den i Halmstad och därefter tycks den under loppet av några årtionden ha spritts, främst via järnvägarna, till stora delar av landskapet (jfr Ahlfvengren 1924).

Ogräs, tidigast vildväxande i Sverige på 1850-talet varefter spridningen skedde längs vägar och järnvägar från Uppsalatrakten. Efter primärfynden (ovan) sågs den vid valsverksspåret i Laxå (Steyern ms 1901) och kom till Brevens bruk i Asker omkr. 1904 (Broddeson ms).

Vid ”Kilsmo station och en kvarts mil längs vägen mot Hjälmaren” dök växten upp 1909, samtidigt som N. Sylvén noterade den vid Laxå station (Birger 1910). Birgers prickkarta innehöll 5 Närkelokaler t.o.m. 1909. Enl. markägaren kom växten till Lundby kvarn i Sköllersta omkr. 1914 och fanns inom begränsade områden kring vägarna i socknen ”överallt” (Broddeson ms).

Fr.o.m. 1920-talet antecknade Broddeson (ms) den allt oftare, både från gårdsplaner, vägkanter och järnvägar, delvis i massförekomster. Numera är den allm. i hela området utom i myrtrakter. Den växer mest i ogräsmarker, i åkrar och på lagårdsbackar m.m.

Ny bofast art.

Numera trivialart. Invandrad till landskapet under 1800-talets andra hälft, först sedd i Härnösand 1877 (G. Peters enligt Birger 1909b); Framnäs "sannolikt härstammande från övermogna herbarieexemplar från Östergötland" 1879 (Arn. 1925 jfr Birger 1909b) och i Örnsköldsvik Norrlungånger odaterad uppgift men sannolikt 1880-talet (Åkerbl. enligt Birger 1909b. Kring och efter sekelskiftet snabbt spridd.

Först uppgiven av Birger (1910): Sveg: i samhället V om kyrkan, (16E 6e, M. Ostman). 

Det andra fyndet gjordes av Almquist under en tur på inlandsbanan 1946: Sveg Bodarsjöns hpl (16E 4g, Almquist 1948).

Allmän i hela området. med luckor N-ut i sammanhängande skogsbygder. Utbredningstyp: U.

1808 Chamomilla suaveolens (Pursh) Rydb.

Syn.: Matricaria discoidea DC., M matricarioides (Less.) Port. p. p.

This species is now widely distributed in Eurasia and N. America. The origin does not seem to be quite clear but may be looked for in the Pacific region of E. Asia and northwestern N. America. It is well known that it has spread rapidly during the 19th and 20th centuries through N. America, Europe and partly Asia, probably more than the map shows, and even locally to S. America and New Zealand. The present distribution is almost circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 224, 388 and map 216).

Gatkamomill härstammar från nordöstra Asien och västra delarna av Nordamerika. Arten är inkommen till Sverige i mitten av 1800-talet med första notering från Uppsala. Till Öland kom den troligen via sjöfarten. De första fynden är gjorda nära större hamnar på västra sidan av ön: Färjestaden, Degerhamn, Borgholm och Mörbylånga. Redan i Sterner (1938) anges den som allmän och noterad i alla socknar. Ölands järnväg som tillkom i början av 1900-talet, liksom förbättringar av vägnätet, bidrog till den snabba spridningen. Många fynd på 1920-talet är gjorda vid järnvägsstationer, längs vägar och bygator.

Vanliga växtmiljöer idag för gatkamomill är främst skräpmarker som jordhögar, stentippar och gödselupplag. Den är också ofta noterad som åkerogräs, längs traktorvägar, i gårdsmiljöer och på grusplaner. I betesmarker växer den på gödslade och trampade ställen och den gynnas varhelst grävningar sker i landskapet. Sällsynt är den funnen på sandstränder.

Gatkamomill är väl spridd på Öland förutom på Stora Alvaret där den ses i vägkanter och på upplagda jordhögar. Kommentaren i Sterner (1986) "med upphörande hästhållning numera betydligt uttunnad och utmed huvudvägarna i stort sett försvunnen" stämmer inte med dagens bild. Gatkamomill har gynnats av eutrofieringen av landskapet och förmår utnyttja odlingslandskapets många lämpliga miljöer.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Kulturmark: gårdsmiljö, tätorter (gatumiljöer, industrimark), soptippar, jordhögar, ruderatmark, trampade ytor på beten, åkrar och körvägar. Gatkamomill inkom i slutet av 1800-talet med sjöfarten till fyra hamnar (Klintehamn, Visby, Slite, Storugns), då arten i övrigt var känd endast från Prästgården i Hörsne. Under perioden 1900–25 uppgavs den från 30 växtplatser spridda över Gotland, från Grötlingbo till Fårö, av vilka åtta var järnvägsstationer, så den fortsatta spridningen kanske delvis skedde längs järnvägsnätet. Gatkamomill ökade mycket starkt under 1900-talet och har spritts synnerligen effektivt: den är nu mycket vanlig på Gotland och är noterad från ungefär en tredjedel av alla km²-rutor. Att andelen provrutor bara är 2,5 % beror på att arten inte växer i särskilt utbredda bestånd utan finns just där marken är hårt körd eller trampad.

Gatkamomill är en sent inkommen kulturföljeslagare från NÖ Asien och NV Nordamerika, som snabbt spritt sig längs järnvägar och vägar och blivit bofast. Den kvävegynnade, störningsgynnade och tramptåliga arten växer på torr till frisk, blottad eller trampad mark, ofta tillsammans med groblad och lomme i de skräpigare omgivningarna av gårdar, ladugårdar, gödselstäder och kreatursfållor. Den växer också gärna i åkrar och trädor, på markvägar och annan sliten eller störd mark, till exempel i gödslade beten, på utfyllnader, tippar och annan skräpmark.

Gatkamomill är en sent inkommen vägspridd kulturmarksväxt. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika och påträffades första gången i Gävle hamn 1878 av Robert Hartman. Vid samma tid hittades den i flera andra landskap. Det första svenska fyndet gjordes 1848 i Uppsala där den spridit sig från botaniska trädgården. Den fortsatta spridningen blev rekordsnabb. Under åren 1894–1901 uppgavs den finnas allmänt på gator och kajer i Gävle. Vid samma tid hade den också anlänt till Axmar hamn. Under 1900-talets första årtionde observerades växten vid järnvägen i Storvik, Sandviken och Ockelbo – kort därefter vid flera andra järnvägsstationer i landskapet. 1915 sågs den för första gången i Järbo socken. Johan Wiger uppger att växten fick ökad spridning efter första världskriget då väghyvlingen kom igång, men att den nådde Kungsbergs by först 1927. Gatkamomillen finns nu sedan länge spridd över hela landskapet.

Växten är nu också ett vanligt ogräs i trädgårdsland och åkrar. Helt dominerande är fortfarande förekomsterna längs vägarna. Gatkamomillen finns i asfaltkanten längs alla landsvägar och vid grusvägarnas dikeskanter, mittremsor och vändplaner.

Den i särklass vanligaste följeväxten är groblad (41%) men även trampört, maskrosor, vitgröe, lomme, åkerspärgel, baldersbrå, svinmålla och vitklöver är vanligt sällskap. Gatkamomillen blommar mitt på sommaren samtidigt som bland annat backnejlika och mjölkört.