frossört

Gammal bofast art.

Trivialart, något lägre frekvens i inlandet.

Frossört är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på mineraljordsstränder, främst vid sötvatten men även på skyddade havsstränder, i alkärr och andra näringsrika kärr samt i fuktstråk och källflöden i lövskog. Exempel på kulturpåverkade växtplatser är betade fukt- och kärrängar, märgelhålor och diken.

Allmän-tämligen allmän.

Kärr- och fuktängsväxt, täml. allm.–allm. i hela området utom i åkerbygd, barrskog och mossar. Växtplatser är stränder, diken, fuktängar, skogsbäckar, grustag m.m.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Gliseberg” [Sveg: Glissjöberg],

Tämligen allmän-allmän i skogsbygder, spridd(-lokalt tämligen sällsynt) i jordbruksbygder (kring Mälarens stränder dock tämligen allmän). Utbredningstyp: U.

1579 Scutellaria galericulata L.

This mainly boreal species is widely distributed in Eurasia and N. America. Closely related species occur in E. Asia, viz. S. yezoensis Kudo and S. ikonnikovii Juz. The N. American population is distinguished as S. galericulata var. pubescens Benth. Together with these taxa S. galericulata forms a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 150, 365 and map 141). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 371.

Frossört växer i skogskärr, alsumpskogar, fuktängar och klarar sig även på ohävdade lokaler. Den vill ha mindre kalkpåverkade lokaler jämfört med släktingen toppfrossört S. hastifolia. Frossört är också funnen i fuktigare skogar med avenbok, barrblandskog och sällsynt i rena bokbestånd. Den ses längs diken, bäckar samt på kanten av vattenhål och dammar. Sällsynt är den noterad på havsstränder med klappersten.

Frossört är vanligast inom Mittlandet och de fem nordligaste socknarna. Söder om en linje mellan Torslunda–Gårdby är den ganska sparsamt förekommande. På sydöstra Öland är det mycket glest med fynd liksom på Stora Alvaret där den nästan helt ersätts av släktingen toppfrossört. Dagens utbredning liknar mycket den i Sterner (1938) och frossört är funnen i samma antal socknar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis fuktiga miljöer: fuktängar, strandängar, kärr- och myrkanter, bäckar och diken, vid utsipprande vatten i myrar och på stränder, i gungflyn.
Arten har ungefär samma frekvens i dag som på Johanssons (1897) tid: ”H. o. d.”, motsvarande dagens tämligen alllmän, men den är ojämnt fördelad på Gotland med ganska stora utbredningsluckor, eftersom den undviker hällmarkerna.

Frossört växer på fuktiga till blöta ställen både på havsstrandängar med sötvattenstillflöde, och vid sjöstränder, utefter vattendrag och källdråg, i öppna kärr, fuktängar och diken. Ofta ser man den tillsammans med strandklo. Sitt svenska namn har den fått av sitt rykte att tjäna som läkemedel mot frossan (malaria), som förr inte var ovanlig i vårt land.

Frossörten är ursprunglig. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt och Arnell (1924b) bedömde den som tämligen allmän i landskapet som helhet. Växten har troligen inte nämnvärt förändrat sin utbredning eller förekomst sedan dess.
Dess uppträdande präglas dock av fröspridningen med vatten. Frossörten hittas t.ex. ofta på ruttnande vass eller annat ilandflutet driftmaterial vid sjöstränder eller på tidvis översvämmade fuktängar och i lövrika strandskogar. Arten kan växa i yttersta kanten av gungflyn vid kalkrika tjärnar eller i kantzoner av näringsrika strandvassar men också i skvalpzonen på fasta sten- och blockstränder. Den förekommer inte på havsstränder men gärna i utsötade och isolerade vikar eller i fuktiga albårder ovan den egentliga havsstranden. Frossörten är oftast fåtalig och har inte noterats i stora bestånd.
Vanliga följeväxter är vattenmåra (30%), älggräs, kråkklöver, topplösa, kärrviol, åkermynta och revsmörblomma. Frossörten börjar blomma samtidigt med bland annat älggräs och mjölkört.

Frossörtens frön flyter minst ett år (Romell 1938a). De torde sprida arten effektivt inom ett vattensystem. Fröna är tillräckligt stora för att vara attraktiva för änder som skummar av vattenytan, vilket kan förklara spridningen till mycket små vatten. Arten blommar från linneans till lingonens tid. Dess blomfoder fungerar som en frökapsel. Fodret har en övre och en nedre halva, runtom skilda av en ”söm” från blomskaftet ut till fodrets yttersta ände. Vid blomningen skiljer sig halvorna i yttre änden och släpper ut blomkronan. När den är överblommad faller blomkronan av och läpparna i fodrets yttre ände sluter sig, till dess klyvfrukten är mogen. Då lossnar den övre halvan, medan den nedre halvan sitter kvar på blomskaftet. Hur fröna beter sig i detta ögonblick har vi inte sett, men möjligen kastas de ut.
  Bild i Natur och vegetation, sid. 390.